Som skapelse är världen vacker, med all sin mångfald och den fascinerande kombinationen av enkelhet och komplexitet, av kaos och kontroll. Alla har inte samma smak, men jag tror att, vad vi upplever som vackert, följer vissa universella riktlinjer. Jag tror att naturen, när den får härja fritt, till slut uppnår en balans mellan alla olika beståndsdelar, och mellan dess invånare. En balans som är vacker, och på ytan enkel, men samtidigt så perfekt, genomtänkt och komplex, att det skulle vara omöjligt att skapa eller kontrollera på konstgjord väg.

Och det är lite av min poäng, balans är något av det vackraste som finns. Balans har med energi att göra, men energin påverkar i högsta grad fysiken för det föremål som betraktas. Detsamma gäller oss människor. Ibland kan det verka som att vackra människor är mer balanserade och lyckliga, medan mindre vackra personer verkar ha mer otur och leva ett mindre balanserat liv. Men det är inte skönhet som är nyckeln, utan balansen. Balans skapar skönhet, medan kaos och obalans förvränger och bryter ner skönheten. Balans innebär också en frihet från stress och frihet från det motstånd mot sitt eget välbefinnande som kännetecknar obalansen. En frihet som leder till tur, framgång, lycka och skönhet.

Idag finns en enorm mångfald av utseenden och fysiska personlighetsdrag, som beror av det breda balansspektrum vi som mänsklighet befinner oss i. Det är också så att obalansen kan ta sig väldigt olika uttryck, många fler än balans, vilket också är en anledning till dagens mångfald, då merparten av mänskligheten fortfarande lever kvar i någon form av obalans. Med utveckling, medvetenhet och den balanserade energi som kommer följa, så kommer de individuella skillnaderna mellan människor att minska. När vi inte längre håller något motstånd i vår energi mot vår egen optimala kroppssammansättning och funktion, så kommer vi fysiskt att mer och mer närma oss perfektion. Vilket innebär att den fysiska skillnaden mellan individer kommer minska, och vi kommer bli mer och mer lika varandra.

Jag tror som sagt att det som attraherar oss, utseendemässigt, och förefaller vackert för oss, är det som utstrålar en balanserad energi. Men precis som en obalanserad intuition kan leda en in på obalanserade vägar, där fel kan kännas rätt, för att det kommer leda till de erfarenheter som krävs för att utveckla medvetenheten att välja mer balanserat nästa gång, så kan vi, delvis, uppfatta skönhet i obalans också. Till exempel attraheras vi av energier som liknar vår egen energi. Befinner vi oss i en obalanserad energi så kan vi finna skönhet i andra energier, vars obalans liknar vår egen. Det är också därför man kan tycka att gifta par liknar varandra, eller varför en ägare och dess husdjur liknar varandra. Det är för att de delar en liknande energi, balanserad eller obalanserad, som sannolikt också var anledningen att de föll för varandra i första läget.

Något annat som också kan uppfattas som skönhet, fast utifrån andra kriterier, är det ovanliga, som är exklusivt för att det representerar en svårupphållen kontroll, i en annars kaosartad balans. Då är det mer energin i arbetet vi vet krävs som fascinerar och attraherar oss. Att få se någonting som inte borde kunna existera för att det kräver så mycket underhåll att upprätthålla. Som till exempel vita kläder, en riktigt välhållen trädgård eller en glänsande veteranbåt av trä. Det kan också handla om att belysa och fokusera på enskilda delar genom att tona ner det som är runt omkring, och som konkurrerar om uppmärksamheten. Till exempel genom att avlägsna ogräs från en rabatt. Till det hänger också det faktum att om man rensar bort allt ogräs och enbart har en viss typ av blommor, så är det enklare att se den blommans hela skönhet. För att det inte finns någonting annat i närheten som grumlar eller förvränger den skönheten.

Självklart är det också spännande att se, och uppleva, det som vi inte har sett tidigare. Det som vi upplever som nytt, eller ser för första gången, lämnar också ett starkare intryck än det som vi sett många gånger tidigare. Det gör också att sannolikheten att vi upplever det vi ser som vackert är större. Kanske inte för att det är någon skillnad på det vi ser, men när man efter ett tag tar saker och ting för givet är risken stor att man inte längre ser de för vad de är.

Konst, i alla dess former, är nästan ett kapitel i sig. Den existerar i ett så brett spektrum att jag skulle säga att det i praktiken är osannolikt att man kan uppfatta all konst som vacker. Det betyder inte att man inte kan uppskatta ett verk, men man behöver inte uppfatta att det symboliserar skönhet för det. Vad vi tycker om följer dock de kriterier jag gått igenom och listat tidigare. En målning som uppvisar en bra balans mellan färger, former, i komposition, detaljer och helhet, representerar drag som antagligen faller de flesta i smaken.

Det behöver inte innebära att allt ska vara verklighetstroget, bara det finns en balans. Verkligheten och naturen är ofta så perfekt i sig själv, att det är omöjligt att avbilda det lika perfekt i efterhand. Det som i ett sånt läge kan tillföra någonting extra, är konstnärens tolkningsföreträde. Han kan leverera en tolkning av verkligheten, som ser helt annorlunda ut, men som fortfarande kan vara balanserad, och genom att det inte är verkligheten, utan en tolkning (egen skapelse) av denna, så kan den bli vackrare och mer perfekt än om den bara varit ett försök att kopiera.

Något som vi också kan uppfatta som vackert är situationer och miljöer som påminner oss om vem vi är, på ett djupare plan. Att till exempel befinna sig i en miljö där vi inte riktigt hör hemma, och det kan ses som exklusivt eller ett privilegium att få befinna sig kan vara vackra. Platser där vi människor normalt inte kan eller brukar välja att söka oss. Platser som påminner oss om universums komplexitet och storhet. Och vårt förhållande till den, som vår ensamhet som individ i något som är mycket större, eller vår känsla av en koppling till helheten. Och som känslan att vara en del i maskineriet som får världen att snurra.