Personligt (del 1)

Det här är första, och kanske enda, inlägget där jag kommer bli ordentligt personlig. Jag gör det för att jag tror att det kan skapa en väldigt äkta och nära bild av hur en obalanserad tanke, och känsla, kan upplevas i praktiken. Jag tror dessutom att många kan känna igen sig i min situation, och jag väljer att använda ett exempel ur mitt eget liv, för att min beskrivning ska bli så korrekt som möjligt.

Det här är också just nu min sista stora obalans, och eftersom processen att släppa den precis kommit igång, så är det här sista chansen för mig att verkligen uppleva de här känslorna och energierna inom mig, och sista möjligheten för mig att dokumentera dem, medan de fortfarande är levande. Att jag skriver om dem är också ett led i mitt arbete att hantera och konfrontera de här obalanserade känslorna, och ett steg i min process att släppa dem, en gång för alla. Det är så jag känner inför den här posten.

Jag har lyckats släppa i princip all känslomässig obalans inom mig, utom på ett området. Utom runt en person. I min närhet fanns förut en kvinna. Vi fick kontakt med varandra, till synes genom en slump, även om jag nu efteråt förstår att ödet så klart hade ett finger med i spelet. Även om jag inte kunde förklara varför, fick jag en känsla av att det var något speciellt över relationen mellan henne och mig. Som att det fanns en underliggande mening bakom vårt möte.

Jag har självklart träffat kvinnor tidigare, men skillnaden med den här kvinnan var att hon, åtminstone till en början, på nåt sätt verkade förstå mig och det verkade som att hon på ett försiktigt sätt faktiskt brydde sig om mig. En omtanke som jag kände igen och saknat. Som att hon kände med mig där jag då befann mig, i en starkt obalanserad energi och känslomässig misär. Hon var också den första person jag träffat som verkade ha en djupare förståelse för livet. Hennes trygghet gjorde henne fri, stark och positiv. Hon representerade allt det jag saknade i mitt eget liv, och inom mig själv. När jag var med henne kunde jag känna hennes glädje och lättsamhet inom mig, och det kändes underbart. I mina ögon framstod hon inom kort som allt jag någonsin kunnat önska mig av en kvinna, eller av en person över huvudtaget. Och jag föll för henne.

Och jag föll djupare än jag fallit tidigare. Samtidigt som jag var kvar i min egen obalans. I min värld var hon kvinnan som hade makt att äntligen göra mig hel igen, efter att jag varit trasig hela mitt vuxna liv. Men hon kände på ett annat sätt. Om jag kunde känna hennes lätta och positiva energi, som stärkte mig, när vi var tillsammans, så kände hon min tunga och mer negativa energi, som gjorde att hennes liv kändes jobbigare och mer nedstämt när hon var med mig. Det positiva som jag kände att hon gav mig, kände hon istället som att någon tog från henne. Hon kände inte att hon kunde vara sig själv med mig, och jag kände inte att jag kunde vara mig själv med henne. Och då spelade det mindre roll hur mycket hon egentligen skulle vilja hjälpa mig.

Hon förstod nämligen, vilket jag inte gjorde, att det som jag upplevde inte handlade om henne, utan om mig, och min egen obalans. Hon förstod att jag skulle behöva konfrontera den och göra samma långa resa som hon en gång gjort. Och hon förstod att ingen annan skulle kunna göra den åt mig. Hon förstod också att det höga värdet jag satt på henne som person, och det stora ansvaret jag försökte lägga på hennes axlar, ansvaret för hela mitt liv och välbefinnande, gjorde det omöjligt för oss att fortsätta träffas, eller ens hålla kontakten. Hon sa att hon älskade mig, och lika fort som hon en gång kom, hade hon plötsligt försvunnit ur mitt liv. Det gick så fort att jag knappt förstod att det hänt, och att jag på allvar faktiskt stod helt ensam. Länge trodde jag att det bara var något tillfälligt. Att hon faktiskt skulle höra av sig eller komma tillbaka en dag. Men det gjorde hon inte.

Det som följde var inte någon behaglig period. Om hennes närhet hade varit en ursäkt för mig att lättare blunda för min egen obalans och mina egna brister, så fanns det inte längre någonting som kunde skydda mig från mig själv. Från att se var jag befann mig och konfronteras med mig själv, min ensamhet och med den långa uppförsbacke som väntade mig. När hon, genom att lämna mig, dragit undan det sista skyddsnätet som jag haft, hade jag, i praktiken, inte längre något annat väl än att ta tag i mitt liv och påbörja min egen långa resa.

Det har nu gått väldigt lång tid sen jag såg henne för sista gången, men jag kan fortfarande komma ihåg hennes leende och hur det pirrade i hela kroppen av värme att krama henne. Jag är inte samma person idag som jag var då, och mitt liv ser inte likadant ut. Det tog lång tid för mig att acceptera det som hade skett, och att hon faktiskt hade lämnat mig, inte bara för en kort period, utan på allvar. Men även om jag förstått det idag, och förstått att hon antagligen inte kände nåt speciellt för mig, så har mina känslor inte landat i en balans helt och hållet.

Länge var min kärlek blandad med starka negativa känslor. Jag anklagade henne för att hon berövade mig på det som jag älskade mest i hela världen. Jag var också avundsjuk för att henne liv verkade så mycket rikare och lyckligare än mitt, och jag var svartsjuk på alla andra, som hon valde att umgås med istället för mig. Att hon valde att lämna mig istället för att hjälpa mig. Men antagligen var ekvationen lättare för henne än man kan tro. Insatsen var större än utbytet att umgås med mig.

Jag har fortfarande svårt att få ihop logiken bakom vad hon många gånger sa, och vad hennes handlingar faktiskt förmedlade i praktiken. Men det är nog inte alltid möjligt att dra lika-med-tecken mellan vad en person säger och hennes handlingar. Jag tyckte att hon inte förstod mig, att jag inte nådde fram, och nu efteråt, när jag släppt taget om mitt inre motstånd och min negativitet, förstår jag att jag antagligen hade rätt.

Hon kunde se och förstå hur jag fungerade, men hon kunde inte känna mina känslor. Hon kunde förstå att det antagligen gjorde ont, men hon kunde inte känna smärtan. Hon såg inte mitt problem ur mitt perspektiv, utan ur perspektivet som det varit för henne, om det var hon som hade varit i min situation. Utifrån hennes förutsättningar, inte mina.

Att Möta Livet Som Ett Barn

Att växa upp innebär ofta att lära sig ta ansvar. För sig själv, för andra och för sin situation. Men i praktiken innebär det också att man i stor utsträckning färgats av tidigare erfarenheter, och att man till stor del köpt de begränsningar som samhället och andra människor vill lägga på dig. Det behöver inte enbart vara negativt, men det skulle kunna vara intressant att fundera över alternativ, och hur de kan tänkas se ut.

Som barn börjar vi snabbt uppfostras till att bete oss på, och fungera på, ett visst sätt. Självklart är vi många människor som ska samsas på den här planeten, och vissa förhållningsregler kan behövas. Men samtidigt får vi lära oss många saker som kanske inte har något direkt syfte, och utan att få någon förklaring varför. Man förväntas acceptera den bild av världen som målas upp åt oss. Man får lära sig all som man bör göra, och allt som inte får göra.

Samtidigt finns det en vacker oskuldsfullhet, enkelhet och frihet i energin hos ett litet barn. Man ser inte ännu några bekymmer i världen, och varje möte eller situation man ställs inför bemöter man som om det var för första gången. Och ofta är det det. Man saknar fördomar, förutfattade meningar, och man är fri från bagage i form av tidigare erfarenheter. Ett barn är den person det är, nyfiken på omvärlden, utan att förställa sig, utan baktankar och utan rädsla. Även om de flesta barn, redan inom nåt år, börjar färgas av sin omgivning och influenser utifrån, på ett sätt som riskerar att, på sikt, attrahera negativitet och obalans.

Kanske kan man se sin energi lite som en dator. När man föds är datorn tom, men långsamt fyller man på med data, det blir fler och fler processer som drar minne i bakgrunden. Har man inte koll på sin energi är det som att hårddisken till slut blir fullpackad, tung och seg. Negativitet och obalans motsvarar dessutom kaos och oordning på hårddisken. Att hitta sin balans är som att hitta tillbaka till utgångspunkten, när datorn var ny, välsorterad och snabb. Har man dessutom utvecklat sin medvetenhet, är det som att förbättra datorns prestanda ytterligare.

Att ge sig ut på resan mot inre balans, är i mångt och mycket att ge sig ut på en resa för att hitta vem man egentligen är, innerst inne. En resa på jakt efter sanningen, och på jakt efter sitt eget ursprung. För att släppa obalanser, är som att skala av sig olika lager. Lager av kläder, av masker eller av smink. När man kommit igenom alla lager, när allt motstånd, all obalans och all negativitet är borta, då kan man äntligen se vem man egentligen är. Och det är mycket möjligt att den person man hittar liknar det lilla barn som man en gång föddes som.

Skillnaden är att, även om ett barns energi är fri från motstånd och obalans, så saknar barnet den medvetenhet som växer fram med åren, och med ökad livserfarenhet. Att hitta sin inre balans, är att hitta den energi som får dig att, på ett naturligt sätt, se och möta världen som ett barn, men på ett medvetet plan. Att hitta tillbaka till den person som vågar följa sin intuition, som är glad och ser lösningar och utmaningar istället för problem. En person som är fri från fördomar och känslomässigt bagage, full av tacksamhet, ödmjukhet, livsglädje och nyfikenhet på livet och sin omvärld. Som vågar möta livet som ett barn.

Passion

Det finns många olika sätt att uppleva och njuta av sitt liv. Till exempel kan man leva passionerat. Passion är ett uttryck som jag tror de flesta associerar med någonting positivt. Att det står för livsgnista, livsglädje och att leva livet fullt ut. Jag skulle vilja påstå att det är rätt missvisande. I praktiken kan man säga att det handlar om att leva ut. Men det man lever ut, är sina känslor, varje känsla som dyker upp. Eller kanske ännu tydligare, känslorna lever ut med dig.

För passion innehåller mycket känslor, både behagliga och obehagliga, och framför allt handlar det om att man låter sig svepas med varje känsla helt och fullt. Det här sättet att uppleva livet innebär att man sällan har tråkigt, och man befinner sig sällan i känslomässigt händelselösa mellanlägen. Livet blir intensivt, och varje händelse man är med om lämnar starka känslomässiga avtryck. Eftersom man tillåter sig att vara helt utlämnad åt sina känslor, handlar det också om ett liv som framstår som slumpartat och utom kontroll. Man har svårt att medvetet skapa någonting av värde, och ena stundens topp kan bytas mot en djup dal kort efteråt. Extrema känslor, skapar en extrem verklighet.

Det kan verka som att man lever närmare livet och närmare verkligheten, eftersom man påverkas så intensivt och djupt av allt man upplever, men passion innebär inte en starkare förankring i verkligheten, snarare tvärt om. Eftersom man inte, på ett balanserat sätt, klarar att se saker för vad de är, utan istället låter sina känslor dra iväg med förnuft och reson, från extremläge till extremläge. För en passionerad människa är saker och ting antingen noll eller ett, antingen svart eller vitt. Det kan tyckas som att man gör det lätt för sig, även om det i praktiken leder till en jobbig och energikrävande livsupplevelse.

För passion är inte samma sak som balans. På många sätt är de istället varandras motsatser. Därmed inte sagt att balans behöver innebära en tråkig och likgiltig tillvaro. Men det är skillnad. En balanserad person kommer fortfarande känna lika många känslor, men känslorna kommer inte vara lika starka, och man kommer inte på samma sätt vara utlämnad åt dem. Och de kommer inte få dig att blunda för din medvetenhet, eller tappa ditt fokus. Om livet är en sorts operation, som ibland är behaglig och ibland obehaglig, så agerar balansen som en automatisk smärtlindring.

I en balanserad energi behöver man inte uppleva de värsta bottnarna eller den värsta smärtan. Men samtidigt som man kan känna glädje, kärlek osv, så kommer man inte att vara utlämnad åt de känslorna heller. Vilket innebär att man inte kommer att uppleva förälskelse som är fullständigt upp över öronen, eller de otroliga lyckorus som passion ibland kan erbjuda. Det är priset man får betala för balans. Livet är uppbyggt av en kombination av ljus och mörker. Varje positivt tillstånd medför en kostnad, och varje negativt tillstånd medför alltid också något positivt. För livet är aldrig antingen svart eller vitt, det kommer alltid bestå av en blandning av de två.

Som all erfarenhet har ett värde, så kan det vara nyttigt att ha gått igenom en passionerad livsfas, för att förstå, och för att kunna ha någonting att relatera till när man tar nästa steg. Och känslan av att man förlorar någonting när man inleder arbetet med att balansera sin energi, är temporär. För balans innebär att man balanserar det vita med det svarta, och det är ett sätt att se på livet som går igen som en röd tråd i varje ny situation man möter, eller ställs inför. En balans som innebär att man ser verkligheten på ett mer realistiskt sätt, eftersom balansen mellan svart och vitt ligger närmare sanningen, vilket också innebär att man får en närmare kontakt med livet, vilket i sin tur gör att man känner sig mer levande.

Viljan Att Förstå

Jag tror att vi alla har en mer eller mindre stark inbyggd önskan om att förstå. Inte bara förstå hur saker och ting är, utan gärna också varför. Jag tror att den här drivkraften, och önskan, delvis ligger i vår natur, och delvis är ett resultat av hur världen ser ut och hur vi påverkas av vetenskapens syn och vår omgivning. Dessutom har vi en inbyggd drivkraft som vill driva oss framåt, och att driva framåt innebär att utvecklas. När man utvecklas lär man sig mer, och när man lär sig mer förstår man mer, höjer sin medvetenhet och växer som själ och människa.

Men det är några saker som kan vara intressant att veta. Till exempel är det inte rimligt att tro att man ska kunna förstå allting alltid. Att känna att man förstår kan kännas som en trygghet, och en känsla av att vara i kontroll. En känsla som kan vara trevlig att njuta av när den dyker upp, men som lika gärna kan ställa till det för dig om man bygger upp ett beroende runt det hela. Som vanligt beror beroende på osäkerhet, och osäkerhet är definitivt grundat i rädsla. Det kan vara väldigt modigt att istället våga möta livet utan några garantier, och utan att veta vad som ska hända i framtiden. Att våga lita på sig själv, och att våga lita på livet. Något som kan vara riktigt jobbigt om man befinner sig i en obalanserad energi, men som känns naturligt och okonstlat när man har en stark inre trygghet att luta sig mot.

Det är också så att en viss grad av medvetenhet kan krävas för att viss förståelse ska kunna infinna sig. Och hur en persons grad av medvetenhet utvecklar sig går inte alltid att kontrollera, eller stressa fram. Även om man teoretiskt har alla nödvändiga fakta på bordet, är det inte säkert att man lyckas lägga ihop två och två, förrän man nått en viss grad av medvetenhet. Sen är det också så att om man befinner sig i en obalanserad energi, är det väldigt många tankar, känslor och funderingar som far fram och tillbaka inombords hela tiden. Även om man också i en sån situation sitter på alla fakta, är risken stor att det som är väsentligt drunknar i mängden av oväsentligheter. Man förlorar helt enkelt en stor del av sin klarsynthet och skärpa, och har därigenom svårt att dra slutsatser, eller att dra rätt slutsatser.

Ett annat problem om man anammar vetenskapens traditionella syn på förståelse, är att man riskerar stänga många dörrar som kanske skulle låtits vara öppna. Vetenskapen arbetar ofta efter devisen att för att något ska anses existera, måste det kunna bevisas. Ett resonemang som i teorin kan verka rimiligt, men som stöter på problem eftersom vi i många fall ännu saknar möjligheten att bevisa sådant som faktiskt uppenbarligen existerar. Fördelen är att det som anses existera, verkligen är relativt grundligt vederlagt, men samtidigt är förlusten stor när man stänger dörren till så många andra saker. Världen krymper och verkligheten blir onödigt liten och trång. Frågan man ibland istället kanske borde ställa sig är om allt verkligen måste vara antingen svart eller vitt. Ibland kan det vara mer intressant att vara öppen för möjligheten att någonting finns, utan att behöva veta om det verkligen är så, eller ej, för att kunna förhålla sig till det.

I en obalanserad tillvaro grundar sig viljan att förstå i rädsla, en rädsla som oftare hindrar äkta förståelse. Med balans kommer en ny klarsynthet och klokhet, som leder till den förståelse, som man i ett balanserad tillstånd, lustigt nog, kanske inte längre känner att man behöver. Även om förståelsen fortfarande är intressant och ökar en persons medvetenhet. Det kan tyckas ologiskt att livet fungerar så, att man inte får det man vill ha när man behöver det, utan först när man inte längre är i behov av det. Men anledningen att det är så har ingenting med saken, personen eller aktiviteten i fråga att göra. Livet fungerar baserat på energier, vilken energi man befinner sig i, vilken utstrålning man har och vilket skäl eller vilken drivkraft som ligger bakom en persons val, agerande och önskningar. Söker man förståelse utifrån en negativ drivkraft, som till exempel rädsla, kommer det du drar till dig vara negativt, till exempel brist på förståelse. Är drivkraften positiv och balanserad så kommer även resultatet bli positivt och balanserat.

Att vilja förstå är en naturlig drivkraft, som hjälper människor att utvecklas. Men samtidigt är förståelse kanske mer av en bonus än ett behov. Och vad man förstår, och i vilken utsträckning, hänger till stor grad ihop med var man befinner sig när det gäller medvetenhet och balans. Det behöver inte vara helt fel att påstå att förståelse kommer till de personer som är redo att, på ett ansvarsfullt och moget sätt, hantera och ta till sig den. Och förståelsen kommer när den kunskap och de konsekvenser förståelsen för med sig inte inverkar negativt på, eller stör, en persons livsprocess.

Att Agera Domare

Obalansen kan ta väldigt olika uttryck, från individ till individ, beroende av personlighet. Hur den kommer se ut, hänger ihop med individuella egenskaper, var man befinner sig i sin utveckling och hur medveten och känslig man är för intryck utifrån. Att vara känslig, behöver inte vara något negativt, men i kombination med avsaknad av den inre trygghet, som en energi i balans erbjuder, kan konsekvensen bli dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Grunden är ofta dålig självkänsla, som sedan gärna sprider sig till självförtroendet.

Ofta handlar det om att obalanserat känsliga personer har en tendens att jämföra sig med andra, på de områden, och enligt de kriterier, som samhället och andra människor dikterar. En jämförelse som sällan för något gott med sig. Antingen lyckas man leva upp till kraven, och då är statusen plus minus noll, eller också lyckas man inte leva upp till alla krav, vilket kanske är troligast, och då ligger man på minus. Oavsett hur man ser det, så kommer en jämförelse sällan leda till att man anser sig ligga på plus.

Och när man sannolikt konstaterar att man som människa och individ kommer till korta på ett eller flera områden, tar man på sig en ny roll. Rollen som domare. Man kan döma andra, för att de inte lever upp till dina krav, men det är kanske både vanligare och värre när man använder sin påtagna domar-roll för att döma sig själv. Man dömer sig själv för att man inte klarar att leva upp till sina egna krav. Krav som ofta är tagna rakt av, utifrån vad man gissar att andra tycker och tänker, eller tycker är bra och dåligt. Och det är inte ovanligt att man, medvetet eller omedvetet, dömer sig själv till olika straff på grund av detta.

Att se brister i sig själv hänger ofta ihop med att se brister i andra. Och att inte acceptera sig själv som den man är, innebär ofta att man också har svårt att acceptera andra som de är. Och att, på det och andra sätt, inte acceptera världen och verkligheten som den ser ut och fungerar, innebär att man bygger upp en distans mellan bilden man har av verkligheten, och verkligheten som den faktiskt ser ut. En obalanserad distans som hindrar medvetet skapande, och hindrar dig från att se sanningen. Den gör dig bortkopplad från livet, nuet och verkligheten.

Men allt det här är egentligen en intern process, någonting som enbart händer i den berörda människans eget huvud. Det är där hela scenariot, domstolsförhandlingarna, och längre fram, även verkställandet av bestraffningen sker. Och det är ingen annan som direkt berörs. Och det kommer egentligen inget gott utav det hela heller. Om man konstaterar att man inte är nöjd med sig själv kan det leda till att man anstränger sig hårdare, i förhoppningen att uppnå bättre resultat. Problemet då, som i många andra fall, är drivkraften. När drivkraften är obalanserade och negativa känslor om sig själv, så innebär det att man enbart kommer dra till sig resultat som är obalanserade och negativa. För att lika attraherar lika.

Det som är positivt, i allt det negativa, är att den här typen av beteende långsamt kommer att leda till ökat medvetande. I och med att man förr eller senare kommer koppla ihop beteenden, känslor och drivkrafter med resultat och konsekvenser. Och när det man tror på och har försökt många, många gånger, inte fungerar, kan det vara läge att välja en ny väg. Och prova någonting nytt.

Beroende

Att befinna sig i en obalanserad tillvaro, och en obalanserad energi, är inte speciellt trevligt. Känslan är ofta tung och obehaglig. Dessutom märks den inte sällan av fysiskt, genom till exempel spänningar och smärta. Har man någon gång befunnit sig i den situationen så förstår man antagligen den desperata känslan att komma bort från allt det jobbiga. Att få slippa smärtan, om så bara för en kort, kort stund.

Och precis som med sjukdomar, så finns det sätt. Genom att till exempel tillföra ett smärtstillande medel kan tillvaron plötsligt bli uthärdlig. Sjukdomen, eller den ursprungliga källan till obehaget är opåverkad av smärtlindringen, och så fort tablettens verkan avtar, så är man tillbaka där man började. Om man för enkelhetens skull liknar obalans vid en sorts sjukdom, så kan man, genom att ägna sig åt aktiviteter som ger en artificiell känsla av välbehag, för att delvis kunna blunda för obalansens symptom.

Problemet är att obalansen förblir opåverkad av de här åtgärderna. Och för att känslan av något så när välbefinnande ska hålla i sig krävs att man kontinuerligt upprätthåller den här dämpande och tillgjorda känslan av välbehag. För så fort man slutar, innebär det att man inte längre kan fly verkligheten, och inte längre kan blunda för vem man är och var man befinner sig.

Det är därför inte konstigt att många människor har lätt för att bygga upp beroenden, som kretsar kring en önskan att känna känslan av att må bra. Vilket inte är samma sak som att verkligen må bra, men det är en snabb, smidig, enkel och effektiv åtgärd. Den stora nackdelen är att effekten oftast är extremt temporär och går över fort. Dessutom riskerar både ekonomi och hälsa att bli lidande av den här typen av beteende.

När man pratar beroende tänker folk förmodligen automatiskt på olika typer av drogliknande beroenden, till exempel alkohol, tobak, koffein eller tyngre droger. Gemensamt för alla dessa är att de är, mer eller mindre, uttalat beroendeframkallande. Men egentligen finns det inga gränser för vad man kan göra sig beroende av som ångestdämpare. Medan de tidigare nämnda exemplen är sådana som folk ofta känner till, och är medvetna om, effekterna av och de beroendeframkallande elementet, så finns det andra exempel som är mer höljda i dunkel. Man kan vara beroende av mat, godis, träning, social eller sexuell bekräftelse, resor, spänning, tv-serier, sitt jobb, framgång osv.

Gemensamt för de flesta exemplen, är att de, i en balanserad tillvaro, går att bruka, medan de i en obalanserad tillvaro, allt som oftast, missbrukas. Som vanligt spelar det, energi- och resultatmässigt, mindre roll vad man ägnar sig åt, men betydligt större roll vad syftet bakom aktiviteten är. För syftet och drivkraften är ditt fokus och ditt skapande, inte aktiviteten i sig. Och det är fokus som bestämmer vad som ska skapas och vad skapandet kommer att attrahera, och dra till sig, i form av resultat.

Om anledningen att man hamnar i beroende ofta är att man inte trivs eller är nöjd med var man befinner sig eller vem man är som människa, så har det också mycket med medvetenhet att göra. Att ägna sig åt något som man är medveten om är skadligt, är svårare, mentalt, än att ägna sig åt missbruk som man inte är medveten om. Medvetenhet brukar också till slut ofta vara nyckeln ur ett beroende, och på sikt även bort från obalans. För har man en gång blivit medveten om något, så är det näst intill omöjligt att gå tillbaka i utveckling och bli omedveten igen. Man kan försöka, och man kan låtsas, men i slutänden kommer medvetenheten att vinna.

Och när medvetenheten blir tillräckligt stor tappar, de ångestdämpare man är van att använda, i effekt. De ger inte längre samma smärtlindring och lyckorus som de gjort tidigare. Till slut blir de bara en aktivitet bland andra aktiviteter. Man kan bara blunda för den obalanserade energi man befinner sig i under en period. Man kan skjuta upp sin egen utveckling, men man kan inte komma undan den. Och när medvetenheten vuxit sig tillräckligt stark finns det inte längre något sätt att gömma sig för vem man är. När man kommit så långt tvingas man, förr eller senare, konfrontera sig själv och energin man befinner sig i.

En konfrontation, som är första steget på vägen, och resan, till inre balans. En konfrontation som kan följas av acceptans, som i sin tur kan följas av balans, och ett medvetet skapande av den verklighet och den person, som man innerst inne är och drömmer om.

Mognad

I teorin skulle man kunna frysa livet en viss sekund, och se precis hur det ser ut. Men så länge tiden rullar på så är livet varken konstant eller statiskt. Livet, universum och alla dess invånare är i ständig förändring. Det beror inte på rastlöshet, utan på en inbyggd, naturlig drivkraft framåt. Och det gäller även oss människor. Man kan tycka om traditioner, och att göra samma sak som man alltid brukar göra. Men förr eller senare kommer nyfikenheten och längtan efter något nytt ta över, och leda till nya vägval.

Att livet, omgivningar, miljöer, människor och företeelser hela tiden befinner sig i en sorts förändring eller förnyelse, innebär att varje individ också kommer att vara del av den här förändringen. Livets energi är i ständig förändring och rörelse. Flyter man med i sin energiström blir resan behaglig och man kommer hinna se och uppleva väldigt mycket. Försöker man hålla fast vid det som är kommer det arbetet kräva all din kraft, och du kommer ha mindre energi över att se och uppleva vad som händer runt omkring dig.

Det är inte meningen att man ska hindra livets energiströmmar. Men oavsett om man följer med, eller försöker hålla sig fast, så går det inte att komma ifrån att livet är en sorts skola. Att leva innebär att utvecklas, lära sig nya saker, förstå. Samtidigt är det en väldigt fri skola. Varje person har möjlighet att, i stor utsträckning, bestämma vilka områden av livet som man vill undersöka och lära sig mer om. Man har också väldigt mycket att säga till om, på vilket sätt man vill lära sig. Om man vill lära sig den hårda vägen, genom motgångar och liknande, eller om man vill gå en mjukare väg.

Som på alla andra områden gäller att det inte finns något som är mer rätt eller mer fel. Koncept som rätt och fel, är påhittade av oss människor i ett försök att förenkla världen, men koncepten existerar enbart i teorin. Och det som passar en människa kanske inte passar en annan. Därför har vi möjlighet att skräddarsy vår egen utbildning.

Att utvecklas innebär att man lär sig nya saker, och man förstår det som man tidigare inte förstått. Det innebär att ens egen sanning är under ständig förändring, men samtidigt att den i större och större utsträckning kommer närma sig en universell sanning, ju längre man kommer i sin utveckling, och ju mer medveten man blir om sig själv och sin omgivning. För det är väldigt många områden och aspekter som hänger ihop, och det ena ger ofta det andra.

Ett annat ord för utveckling är förändring, men medan förändring kan vara både positiv och negativ, så är utveckling alltid något framåtsträvande. Och efter att man tagit ett steg i sin utveckling, befinner man sig alltid på ett ställe som är lite bättre än det ställe man utgick ifrån. Man står helt enkelt på en bättre grund och har bättre förutsättningar, för varje steg man tar i sin utveckling.

Men att utvecklas som människa innebär också att ständigt förändras som människa, och som person. Den man var igår är inte samma person som man är idag, och den man är idag är inte samma person som man kommer vara i morgon. På det sättet är personlighet, och personliga egenskaper, en färskvara. Det som spelar störst roll för vem man är, är var man befinner sig i medvetenhet, och energimässigt. Om man befinner sig i en balanserad energi, eller en obalanserad energi, och i hur stor utsträckning man ser och förstår sig själv och sin omgivning.

Den förändring som man går igenom i sitt liv kan ibland vara svår att förhålla sig till, eftersom det är så enkelt och lockande att placera in sig själv och allt man upplever omkring sig i fack. Fack som man sorterar och sätter olika etiketter och stämplar på. Framför allt för att det är så vår hjärna gärna arbetar. Och har man väl stämplat någonting i en viss kategori, kan stämpeln vara svår att sudda ut. Den kan ofta sitta kvar långt efter att dess bäst-före-datum gått ut.

Ännu mer påtagligt blir det när man stämplar sig själv. Man bygger ofta upp en stark bild av vem man är, hur man fungerar, vad man vill och tycker om. En bild som kanske delvis är sann när den skapas, men som sen hela tiden behöver uppdateras för att fylla sitt syfte. En uppdatering som inte alltid sker. Ofta går man kvar i de hjulspår där man alltid gått, för att man håller fast vid en bild man skapat av vem man är, men som inte tagit hänsyn till att man utvecklats och förändrats som person och människa.

För att utvecklas, är också att mogna. Man kan charmas av omedvetenhetens kombination av livslust, nyfikenhet och naivitet. Men det är först med mognad som klokhet, medvetenhet och förståelse kommer. En förståelse som ger dig möjlighet att göra medvetna val, fatta kloka beslut och välja behagligare vägar. Med mognad kommer nya preferenser, medan bilden av det som varit suddas ut. Att följa sitt hjärta, är att våga omfamna förändring. Att utvecklas, är att mogna som själ och som människa. Och att mogna i sina livsval och preferenser. Och att mogna i sina preferenser, är att komma närmare sin egen sanning.

Realistiska Förväntningar

Som jag varit inne på tidigare är vi alla födda till skapare, och vi skapar våra livsupplevelser. Är vi medvetna skapar vi antagligen verkligheter som uppfyller våra önskningar, är vi omedvetna ter sig skapandet mer slumpmässigt. Det är också fullt möjligt att skapa stora problem och motgångar för sig själv. Vi är helt enkelt fria att välja själva, och det finns egentligen inga andra begränsningar än de vi väljer att applicera själva. Så det handlar om att välja, för oavsett i vilken situation man befinner sig, så finns det alltid olika alternativ att välja mellan. Och även beslutet att inte medvetet välja någonting, är ett val, som kommer få konsekvenser.

Det finns inte heller några definitiva gränser för vad som är möjligt att skapa. Men väljer vi att försöka skapa något som ter sig i det närmaste omöjligt, kommer en manifestering ta otroligt lång tid, kräva ett starkt och regelbundet fokus, och trots det kan önskan vara så svåruppfylld att vi fortfarande inte hinner uppleva resultatet i vår livstid. Trots det så är vi fria att försöka skapa vad vi vill, och så fort vi tänkt tanken, så börjar universum justera och ställa om vår verklighet, för att kunna ge oss det som vi, genom vårt fokus, visar att vi vill uppleva.

Trots vår frihet på området, så kan det vara intressant att hålla ett öga på om det vi önskar oss, och försöker skapa, är realistiskt att förverkliga, eller ej. Det finns ingen anledning att lägga begränsningar och restriktioner på sig själv, men det finns fortfarande flera aspekter som det kan vara värt att ha i åtanke innan man väljer väg.

Försöker man skapa någonting som är extremt osannolikt eller komplext, kommer det kräva starkt fokus och stark målmedvetenhet. Trots detta är det inte säkert att man kommer få uppleva resultatet av det skapande man initierat, då tiden blir en så dominerande faktor i sammanhanget. I teorin är ingenting omöjligt, men i praktiken kan vissa saker vara så svåra att skapa att det kan vara läge att överväga om man vill lägga sin tid och energi på något projekt som har större möjlighet att bära frukt.

Ytterligare en anledning att ha realistiska förväntningar i sitt skapande, är att den realistiska komponenten i ditt fokus, hjälper till att ge kraft åt ditt skapande. Om du själv innerst inne inte tror på vad du försöker skapa, så kommer den tron, medveten eller omedveten, att lägga sig som ett motstånd som kommer att motverka det du försöker åstadkomma. Den tron lägger sig som en barriär mellan dig och det du försöker skapa, oavsett vad man försöker intala sig själv.

Om det är någonting som man väldigt gärna vill ha, finns det också en stor risk att man bara väljer att se fördelarna och de positiva aspekterna av den verklighet man försöker skapa. Problemet är att det inte finns någon verklighet som inte innehåller en blandning av både positiva och negativa komponenter. Varje drömscenario för med sig vissa nackdelar, och varje mardrömsscenario medför trots allt vissa fördelar. Det är så livet ser ut och fungerar, för att det naturliga tillståndet i livet är balanserat, och balans innebär att varje komponent får sin del av ett befintligt utrymme, eller den verklighet man befinner sig i.

Gräset kanske är grönare på andra sidan ån, men kanske beror det i så fall på att det regnar mera där. Vill jag uppleva grönare gräs. Är jag beredd att utsätta mig för regn i större utsträckning för att få uppleva det, i så fall. Det finns ingen verklighet som är enbart bra, eller enbart dålig. Däremot har vi olika prioriteringar och preferenser. Kanske tycker jag om regn, och då blir vinsten större än kostnaden för mig personligen. Vilket gör det hela till en attraktivare och mer prisvärd verklighet för mig som individ. Känner jag så, väljer jag att ta ta steg åt det hållet, och lägga mitt fokus på en verklighet som liknar den jag drömmer om.

Men det är fortfarande så, att om jag inte är medveten om ”kostnaderna” för det gröna gräset, t.ex. i form av regn, innebär det att jag distanserar mig från den verklighet jag försöker åstadkomma, eftersom min bild skiljer sig från verkligheten, så som den kommer se ut när jag får uppleva den. Den här distansen hindrar mitt fokus från att åstadkomma vad jag har för avsikt att skapa. Att blunda för de negativa aspekterna innebär också att man blundar för en märkbar del av verkligheten, av sanningen. Priset för det är att man på det sättet ger energi år, och bygger upp ett omedvetet fokus, som motverkar ditt medvetna fokus, när det handlar om att skapa. Ett motstånd som gör att en manifestering kommer ta längre tid än nödvändigt, eller inte vara möjlig alls.

Därmed inte sagt att man ska ge omotiverat stort utrymme åt negativa aspekter. Det handlar inte om att se problem istället för lösningar. Vad det handlar om är att fortsätta se lösningar, fortsätta vara nyfiken och fortsätta skapa. Men samtidigt vara medveten om kostnaden. För att den medvetenheten tar dig närmare sanningen. Och ju närmare sanningen ditt fokus ligger, desto effektivare och smidigare kommer du kunna skapa de verkligheter, och de upplevelser, du drömmer om. Och desto större är sannolikheten att du kommer att uppskatta och vara tacksam för de upplevelser som livet ger dig, och svarar dig med. För att din realistiska bild ligger närmare sanningen.

Ensamheten

Människan är ett flockdjur. Vi tillhör små eller stora flockar, eller grupper, på alla möjliga nivåer och områden i livet. Alltifrån närmaste familjen, till släkten, vänkretsen, arbetsplatsen, olika intresseorganisationer osv. I teorin skulle man kunna omge sig av andra människor, i någon form, mer eller mindre dygnet runt. Men det finns en kontrast till det, för även om vi är med i en flock, eller helhet, så är vi också individer, och som individ består du bara av dig, det är inga fler, oavsett om du ingår i en grupp eller annat socialt sammanhang.

Ensamheten är verklig, och den är något som vi alla förr eller senare måste konfrontera och acceptera. Även om man så länge som möjligt försöker blunda för den, genom att konstant omge sig med andra människor. Men det är bara att skjuta sanningen framför sig, och att, som strutsen, stoppa huvudet i sanden, fungerar bara så länge som man saknar medvetenheten. När medvetenheten ökar blir det svårare och svårare att ”lura” sig själv. Det blir också mindre intressant att försöka lura sig själv. De sätt man använder för att distrahera sig själv från sin ensamhet och sina egna tankar fungerar till slut inte längre. Och då är det dags att sluta blunda för sanningen och blunda för den man är.

För oavsett hur noga man är med att försöka bygga upp ett socialt närverk och skyddsnät för utbyte och som försäkring för att slippa konfrontera sig själv som individ, så finns det inga garantier. Ens partner kan hitta någon annan, vänner kan flytta utomlands, släktingar kan dö osv. Det går helt enkelt inte att skapa en garanti genom att försöka kontrollera sin omgivning. För den enda person som du verkligen har kontroll över, är dig själv. Och det är bara genom dig själv och din egen inställning som du kan hitta äkta, och långvarig trygghet.

Många människor gör allt de kan för att alltid ha någonting att göra, för att alltid vara sysselsatta. Om man hela tiden ”rör sig”, och aldrig står stilla blir det lättare att blunda för sin ensamhet, och allt annat som man inte har modet eller orken att konfrontera. Och det är fullt möjligt att skjuta saker och ting framför sig, att skjuta sin egen utveckling framför sig, på obestämd tid. Däremot går det inte att komma ifrån de jobbiga konfrontationerna, men det går att bestämma om man vill ta de nu, eller senare. I mångt och mycket handlar det om medvetenhet. Om man hela tiden är upptagen med olika saker blir det enkelt att gömma sig i omedvetenhet. Men när livet förr eller senare blir stilla för en stund, blir man återigen medveten. Medveten om sig själv.

Men om ensamheten är ett faktum, så behöver inte det innebära att den är ett problem. Det är så världen ser ut, och det ligger ingen värdering i det. För det betyder egentligen inte något annat än att du är född till den här världen som människa, och lever i den som en individ. Och ensamhet handlar mer om vem som har ansvar för ens eget välbefinnande, och var man finner sin trygghet.

Livet har många dimensioner. En del av livet är relationer och den sociala upplevelsen, och en annan del är den egna tiden, och att hitta sig själv som individ och människa. Det ena är inte viktigare än det andra, men det är olika upplevelser som båda har sitt värde. Och att du, i grund och botten är den enda, som gör precis den resan som du gör, är svårt att komma ifrån. Även om du i perioder, eller vid olika tillfällen, delar din resa och din tid med andra. Vilket är något av det fina med livet.

Vi är satta här på jorden som individer, och vi har alla vår egen resa att göra. Ingen annan går igenom samma saker, eller har samma behov av specifika erfarenheter. Och två personer som befinner sig i samma situation, kan uppleva den väldigt olika. Därför går det inte att komma ifrån att vi är individer, och vi är alla unika som personer. Och de resor det är meningen att vi ska göra på det personliga planet, i just det här livet, är också unika. Men det fungerar, och det fascinerar mig. Alla får faktiskt plats, och just det utrymme som de behöver. Det spelar ingen roll att några kommit väldigt långt i sin utveckling, och andra precis har börjat. Vi kan alla vara här tillsammans, och trots våra olika behov, får alla det den livsupplevelse de behöver. Kanske inte alltid den de önskar, men det de behöver.

Och ensamhet, som många kanske framför allt associerar med något negativt, är egentligen bara en fråga om känsla. Tycker man om den man är, trivs i sitt eget sällskap, är trygg och litar på sig själv, kommer man aldrig behöva känna sig ensam när man befinner sig på egen hand. På samma sätt som man kan känna sig väldigt ensam även i situationer där man är omgiven av massor av folk runt omkring sig. Så var inte rädd för att hitta ditt eget värde, och emellanåt omfamna din egen ensamhet.