Jag brukar jämställa känslan av kärlek med känslan av frihet. I en ideal värld skulle jag önska människor att få känna så mycket frihet som möjligt. Men hur fria är vi egentligen? För att svara på den frågan funderar jag över alternativa vägar inom ett antal områden, där potentialen till mer frihet är stor. Jag tänker den här gången inte i första hand på varje individs personliga utveckling, eftersom den sker i olika takt och i olika steg, för alla människor. Istället skulle jag vilja lyfta blicken och fundera i lite större termer, i termer av oss som befolkning och mänsklighet. För att se hur vår frihet idag begränsas av yttre faktorer, och hur vi kan komma runt begränsningarna genom att tänka en ny tanke. Jag har bland annat tittat på följande områden: tid, jobb, pengar, mat, rörlighet, natur och makt. Men som vi kommer märka är gränserna mellan områdena flytande.

Oavsett om det egentligen är så ,eller inte, så ser de flesta av oss tiden som något som existerar i begränsad omfattning för oss. Varje dygn har bara 24 timmar och varje människa har en begränsad livslängd. Det behöver inte vara så, men eftersom det är en sanning för majoriteten av oss utgår jag från det. En intressant fråga blir då vem som bestämmer över den tid vi har tilldelats? För varje timme som vi har, men istället låter någon annan förfoga över, så har vi gett upp en del av vår frihet. Det spelar ingen roll om vi ger bort vår tid direkt, eller indirekt, medvetet eller omedvetet.

De flesta av oss sover bort en stor del av sin tid, men det ser jag som ett fritt val, och inget som är påtvingat. Nästa stora tidspost för de flesta är jobbet. De flesta vuxna människor arbetar runt 40 timmar per vecka, och de som inte gör det förväntas ändå i stor utsträckning göra det, eller åtminstone vilja göra det. Heltidsarbete är normen, och man förväntas inte avvika från den, om man vill vara med i vårt samhälle. Det finns en del som verkligen ägnar sig åt det som de brinner för, som skulle göra det de gör idag gratis om det var så, och som inte har några ekonomiska bekymmer. De arbetar med det de gör helt frivilligt, som en hobby. Att det rullar in pengar är mest en positiv bieffekt, och inte en anledning eller grund till att man väljer att jobba med det man gör. De här människorna är fria, och väljer själva. Den typen av jobb är inte hämmande på samma sätt, men är samtidigt väldigt få förunnat.

Det stora flertalet har istället jobb som de inte trivs med, eller åtminstone inte skulle vara kvar på om de inte fick betalt. Pengar är det stora motivet, och de här människorna brinner inte för sina jobb. De blir snarare någonting som låser in dem, tar deras tid och håller de tillbaka från det som de kanske hellre skulle ägna sig åt. Visserligen får de pengar i utbyte, men de flesta drömmer antagligen ändå om en friare tillvaro. Med färre krav och mindre beroende.

Samtidigt går utvecklingen framåt. Industrin automatiseras och enklare jobb försvinner. I framtiden kommer alla enkla och tråkiga jobb ha försvunnit. Även en del avancerade jobb, som idag utförs av människor, kan komma att utföras lättare, billigare och snabbare av robotar och datorer i framtiden. Visst dröjer det många år innan vi är där, men det kan ändå vara relevant att fundera över den här problematiken redan nu. Om det ens är ett problem, för det kan lika gärna vara en möjlighet.

Hur som helst kommer det att innebära att det i framtiden inte kommer finnas jobb åt alla. Snarare kommer det enbart finnas jobb åt en minoritet. Eftersom de flesta ändå inte brinner för sina jobb idag, utan drömmer om mer frihet, behöver det inte vara fel få tillbaka den tid man annars skulle gett bort. Våra liv kommer att upplevas mycket längre, vi kommer kunna njuta mer av somrarna, av naturen och vi kommer kunna aktivera oss på ett sätt som passar våra kroppar bättre. Det handlar om en stor förändring som väntar oss. En förändring som har potential att befria oss från en stor tids- och frihetstjuv, och därmed fylla våra liv med mer kärlek.

Men självklart finns det en nackdel: Utan jobb får vi inga pengar, och utan tillräckligt med pengar begränsas vår frihet igen. Det problemet kan lösas på två sätt, antingen genom att ersätta den förlorade inkomsten med en ny, eller genom att minska utflödet av pengar, eller genom en kombination av dessa. Man kan tänka sig att med mycket mera tid kommer folk ägna sig mer åt sina fritidsintressen och fördjupa sig i de ämnen och aktiviteter som de verkligen brinner för. Det här kommer att göra de till en sorts experter inom sina områden, och de kommer dessutom att bli duktigare och prestera bättre enbart av den anledningen, att de faktiskt gör något de tycker är roligt, oavsett om det handlar om omvårdnad, konst, djurdagis, undervisning, att uppfinna eller vad som helst.

Min poäng är att de flesta människor skulle kunna tjäna lite pengar på de aktivteter de brinner för. Jag tror inte på pengar som en drivkraft, för då blir det fel, och då låser vi in oss igen, utan mer som en positiv och naturlig bieffekt. Jag tänker mig inte att en sån bi-inkomst ska ersätta förlusten från att inte ha ett heltidsarbete, men det kan bli ett litet plus i kassan i alla fall. Man kan också fundera över hur mycket pengar man verkligen behöver tjäna. Idag försvinner väl, i snitt, ungefär två tredjedelar av vår inkomst i form av olika skatter och avgifter till staten. Om pengar är makt så innebär det att staten och våra politiker har ett stort grepp om vår frihet och en stor makt över våra liv. Men är det så vi vill ha det.

Självklart kan det vara vettigt att gå ihop och organisera vissa vitala kärnverksamheter i samhället tillsammans, men i Sverige har systemet snarare kollapsat och staten tar mycket mer pengar än vad som egentligen skulle behövas. Anledningen till detta är för att man kan, för att pengar är makt och för att de styrande har sökt sig till sina maktpositioner, just för att de har en extra stark önskan om så mycket makt över andra som möjligt. Som del av statliga verksamheter behöver man inte heller generera några egna pengar, utan kan istället leva på de skatter som tas in från resten av befolkningen. Jag kan tänka mig att många ser det som ett bekvämt sätt att leva. En enkelhet som fler och fler önskar ta del av. Att leva ”gratis”, och att det är någon annan som betalar. Men det kräver också att man kan hitta på en motivering för sin lön, vilket innebär att man hela tiden behöver hitta på nya arbetsuppgifter, dels för egen del, och dels för alla nya som vill komma in, bli en del av, och få möjlighet att leva på det statliga systemet.

Det är anledningen att byråkrati och administration alltid föder mer byråkrati och administration. Det är anledningen att politik alltid föder mer politik. Det är anledningen att staten alltid sväller, alltid vill utvidga och utöka sin makt, och de områden man förfogar över. Det är anledningen att politiker hela tiden lägger sig i områden som många gånger skulle klara sig mycket bättre utan deras inblandning. För att de behöver rättfärdiga sin befattning och sin lön.

Problemet är att ett sånt system, av naturliga skäl, kostar väldigt mycket, samtidigt som det är väldigt ineffektivt. Egentligen finns det ingen övre gräns för hur mycket det kan tänkas kosta, eftersom det finns så starka incitament inom systemet att hela tiden växa, expandera och ta mer plats, på bekostnad av befolkningens frihet och makt över sina egna liv. Pengarna för att betala systemet kommer från skatten, som tas ut av de som arbetar på företag som ej är statliga. För även om statligt anställda också betalar skatt, så är det på en lön som redan helt betalas med statliga pengar, alltså skatteintäkter. Därför blir enbart privatanställdas skatteinbetalningar ett tillskott till systemet.

(Fortsättning följer…)