Som barn är allt nytt och fantastiskt. Livet är oändligt, världen är oändligt, allt är nytt och redo att upptäckas. Och oavsett vad vi upptäcker, eller är med om, kommer det att vara första gången för oss, med den unika känslan som det innebär. Efter ett tag har vi upptäckt och förstått det mesta i vår omedelbara närhet. Den unika känslan infinner sig mer sällan, livet blir lite mindre spännande, och vi känner oss lite äldre.

Sen genomgår vi vår skolutbildning. Vi lär oss mer nya saker, men det kompenseras av att när samhället och skolväsendet säger att något är på ett visst sätt, säger det samtidigt, indirekt, att det inte är på något annat vis. På det sättet stängs många dörrar, och livet blir mindre fantastiskt än vi kanske trodde att det var. Men vi har fortfarande mycket att se fram emot, och massor av mål vi vill förverkliga, som driver oss framåt. Vårt första jobb, göra karriär, resa, bilda familj och eget boende. Vi är fortfarande i en fas där mycket driver och motiverar oss. Vi vill hela tiden framåt, och vi strävar för att uppnå våra mål. Samtidigt som vår energi inte längre är barnets och ungdomens energi.

När vi sen uppnått våra mål, inleds en ny fas i livet, medelåldern. Det är fortfarande mycket kvar av livet, men det är inte längre så mycket som driver oss framåt. Vi upplever oss mer bekväma och mindre benägna att ”kämpa” för något vi vill ha. Vilket kan bero på att det är få saker kvar för oss att upptäcka, att det är få saker kvar som kan ge oss ”kicken” av att uppleva något nytt. Saker och ting har inte längre nyhetens värde för oss, samtidigt som vår bekvämlighet gör att kostnaden för den upplevda insatsen, ökat. Vilket resulterar i att vi driver färre projekt, samtidigt som vi ställer högre krav för att vi ska vara nöjda med resultatet av våra engagemang. Vi har inte många mål och drömmar kvar heller. Även om det är något vi sällan ger oss tid att fundera över, eftersom vår vardag oftast är fullbokad med alla möjliga åtaganden till höger och vänster, både på jobbet och fritiden. Kanske känns det mer som att livet styr över dig, än att du styr över livet. Samtidigt som det också ger upphov till en hel del stress. Vilket leder till att vi känner oss äldre, och vi åldras därför mer påtagligt fysiskt också.

När barnen flyttat hemifrån och det börjar lugna sig på jobbet, inleds nästa fas. Du är i slutet av din karriär, och det handlar inte längre om att kliva upp på karriärstegen, utan snarare om att försöka behålla den position man har, när yngre och mer drivna talanger kommer in från alla håll och kanter. Personer som är beredda att göra uppoffringar som man själv inte längre kan motivera. Pensionen är inte längre något som är oändligt långt bort, utan så nära att det faktiskt går att börja räkna ner till den. Det är färre åtaganden på fritiden också, och mer tid över. Det är tystare hemma och alla tankar och funderingar som man aldrig hade tid med tidigare, börjar göra sig påminda. Man har egentligen inga mål kvar, och inte mycket som driver en framåt. Man trivs kanske ganska bra, vilket man gärna vill fortsätta att göra, men det finns inte mycket som gör att man aktivt driver på för en förändring. Känslan är att merparten av de upplevelser det var meningen att livet skulle ge dig, ligger bakom dig.

Förändringen i känsla och energi gör att du hela tiden åldras. Ansiktet åldras, men det ändrar också utseende, rent allmänt, om vi ändrar vår energi. Allt för att matcha den vi för tillfället känner att vi är inombords. Vi blir mer och mer medvetna, men det blir också svårare att dränka sorlet av instängda negativa känslor man bär med sig. Det blir svårare och svårare att distrahera sig med nåt annat. Och det är inte omöjligt att de känslor som nu börjar komma fram gör att man går in i en mer negativ energi, om man inte klarar att hantera känslorna. Man har inte längre ungdomens drivkraft, känsla av att livet är oändligt och att man är odödlig. Vilket gör att kroppen åldras för att motsvara ålderdomens energi.

Vi upplever att vi befinner oss i slutet av livet. Det mesta av upplevelser och glädje upplever vi ligger bakom oss. Istället för ett driv framåt, försöker vi snarare spjärna emot, och vrida tillbaka klockan. Något som bara får oss att åldras snabbare. På ålderdomshemmet är livet ganska enkelt och bekymmersfritt. Men samtidigt inte speciellt roligt och det finns inte mycket nytt att upptäcka. Vi har så mycket erfarenhet att det knappt är något som känns särskilt spännande längre. Känslan är att slutet bara är en tidsfråga, och det handlar om att fylla ut väntan på ett så vettigt sätt som möjligt. Det finns inte mycket intresse för nya upplevelser eller mål, och det handlar mest om att fördriva tiden medan man väntar. Vilket gör att man fortsätter åldras.

Vi dör när vi inte upplever att livet är roligt längre. När det inte finns någonting kvar för oss, eller när vi är så oroliga för att dö, att den oron faktiskt blir orsaken till att vi dör. Det är inte så att vi dör för att vi är gamla, vi dör för att vi inte tycker att livet är tillräckligt värt att leva längre. När vi upplever att det inte finns någonting kvar att upptäcka, finns inte heller nån anledning för oss att vara kvar.

Många tycker att de vill leva långa liv, vilket jag tror hänger ihop med att vi uppfostrats att köpa tanken om att vi bara har ett enda liv, och att det är kort nog som det är. Därför vill man att det åtminstone ska räcka så länge som möjligt. Även om högre livskvalitet kanske borde vara viktigare än att man lever många dagar. Samtidigt som folk som känner högre livskvalitet och livsglädje, åldras långsammare, och faktiskt oftast blir äldre. De kan behålla barnets fascination och upptäckarglädje, även när de blir äldre. Vilket gör att de inte åldras lika snabbt.

Men perspektivet blir annorlunda om man ser livet som något konstant, ingenting som kommer och går. Man kan se livet som konstant och att livet är energi. Energi som kan förändras och omformas efter tycke och smak. Energi som kan ta olika fysisk form, om vi känner för det. Det finns inga naturlagar som hindrar det. De enda hindren är de som sitter i våra huvuden. Vi skulle kunna ta fysisk form, vi skulle kunna omforma vår kropp till någonting annat, och vi skulle kunna välja att lösa upp den i ”tomma intet”, om vi vill. Vi skulle också kunna omforma kroppen så att den blir ”yngre och yngre”, vartefter som åren går. I teorin finns ingenting som hindrar oss. Allt har med energi att göra. Vi kan inte gå tillbaka i vår energi, men kan vi släppa ok, belastningar och motstånd i vår energi, kommer den att bli friare, friskare och ”yngre” när den förändras.

Samtidigt som vi skulle kunna leva oändligt länge, kanske vi inte vill vara ”fast” i en och samma kropp under för lång tid. Många nya upplevelser som vi längtar efter, kräver att vi byter kropp för att få förutsättningarna att uppleva dem. Kroppen erbjuder unika möjligheter, men också begränsningar. Då är det kanske roligare att byta kropp lite oftare, och hinna prova flera olika. Även om det inte är någon tidspress. Livet är oändligt, så vi har oändligheten på oss, och tiden är bara något som människan har hittat på.

Det fysiska livet har två uppgifter: Dels att lära oss om oss själva, om vi behöver släppa negativitet, och dels vara roligt och spännande sätt att leka på, med oändligt antal möjligheter att släppa loss vår kreativitet och uppleva vår storhet. Något som är svårt i den värld som vi människor har skapat just nu. Men ingenting är konstant, och ändrar vi vår energi inombords, kan världen förändras till något bättre, lika fort!