Ingen människa är likadan inombords hela livet. Vi genomgår hela tiden förändringar. Antingen för att vi medvetet väljer att ändra oss, eller för att upplevelser eller intryck utifrån, får oss att ändra vår energi, utan att vi kanske tänker på det. Vi kan inte välja om vi vill förändras eller inte, eftersom en förändring kommer att ske oavsett, men vi kan välja på vilket sätt vi vill förändras, och åt vilket håll vi vill röra oss.

Eftersom vi hela tiden förändras inombords, förändras också världen omkring oss. För de flesta sker förändringen i små steg, och under så lång tid, att man knappt är medveten om den. Men vid en jämförelse mellan nutid och hur det var för ett eller ett par decennier sen, blir det uppenbart att något har förändrats.

På väldigt lång sikt, går utvecklingen alltid åt ”rätt” håll, vilket har att göra med att man hela tiden blir mer och mer medveten. Och då spelar det mindre roll i vilken riktning man ändrar sig. Även om man skulle försöka förändra sig med målet att bli mindre medveten, så skulle den processen leda till ökad medvetenhet i slutänden. Däremot kan utvecklingen gå olika fort beroende av vilken väg man väljer.

Vissa människor vill inte ändra sig. Det kan bero på att de är ganska nöjda med vad de har, och rädda för att en förändring ska leda till något sämre. Eller att de är rädda för att behöva möta jobbiga känslor som de gömt inom sig, som riskerar att väckas till liv i och med att saker och ting ändrar sig. Det blir en mental arbetsbelastning att möta sina jobbiga känslor och behöva reda ut dem. Ett jobb som många drar sig för att göra. De tänker att om de fortsätter att förtränga känslorna, eller skjuta arbetet framför sig, kommer det att lösa sig av sig själv, utan att de behöver göra jobbet, eller konfrontera sin egen negativitet. Vilket inte kommer att hända.

När man på det sättet försöker motsätta sig den naturliga förändringen som väntar på att ske, är det anledningen till att utvecklingen, på kort sikt, kan gå åt ”fel” håll. Det är som en reaktion på motståndet i personens energi. Varpå livet svarar genom att införa mer ”motstånd” i personens liv. Resultatet blir fler motgångar, mer ”otur” och fler saker som inte kommer att gå din väg. Logiken bakom den reaktionen är att handgripligen visa dig vad dina outredda känslor leder till, och genom att göra det svårare och svårare för dig att blunda för ”sanningen”, motivera dig att ta tag i det bagage du bär inom dig. Vi har också sagt att all förändring leder till högre medvetenhet. Ju mer medveten du är, desto starkare kommer din skaparkraft att bli. Så om du är fast i ett inre motstånd, men samtidigt blir mer och mer medveten, kommer motståndet du upplever runt omkring dig också hela tiden öka, för att din energi hela tiden skapar mer av det.

På det sättet kan vi välja hur jobbigt vi vill ha det, eller hur mycket vi klarar av att utsättas för, innan vår gräns är nådd. Ju mer envisa och trotsiga vi är, desto jobbigare blir det. Ju snabbare vi hanterar obalanser som vi blir medvetna om, desto enklare och smidigare blir processen. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar obalansen, vilket leder till att det blir mycket jobbigare och mer arbete som krävs, när vi väl till slut tar tag i problemen. Och vi kommer alltid att behöva ta tag i problemen, förr eller senare, nåt annat alternativ finns inte. Det enda vi kan göra är att bestämma hur länge vi vill skjuta upp arbetet som måste göras.

Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv, kan jag tänka på saker jag upplevt och känslor jag känt, som jag inte skulle kunna återskapa idag. Det skulle inte vara samma sak, eftersom jag inte är samma person inombords längre. Och på ett eller annat sätt har en förändring pågått hela tiden. Jag tänker till exempel på barnets nyfikenhet, upptäckarglädje och lekfullhet. Som barn var det mesta en lek. Jag tänker på en kattunge som kan leka länge med en bit garn, medan en äldre katt inte skulle vara speciellt intresserad. På samma sätt finns det egentligen ingenting som säger att inte vuxna människor kan leka som barn gör. Problemet är att den vuxna personen inte är likadan inombords längre. Vi är vår energi, och energin har förändrats. Det som var nytt och spännande när man var liten, är välbekant och ointressant när man är vuxen.

Jag tror inte det är så att man förändras när man blir vuxen, utan att man förändras först, och av den anledningen blir man ”vuxen”. Det gäller delvis även för vilda djur, där det är en skillnad i energi mellan djurungar och deras föräldrar. Även om förändringen är ännu större hos människan. Att växa upp som människa innebär nämligen, dessutom, att man väljer att anpassa sig till det mänskliga samhället, och de förutsättningar som ett sånt liv i obalans, dikterar. Vilket ligger väldigt långt ifrån hur jag tror att vi naturligt skulle trivas att leva. Det mänskliga samhället tror jag är mycket mer av en främmande och ogästvänlig miljö för oss människor, än vad naturen är för de vilda djur som lever i den.

Därför tror jag att vi människor tvingar oss själv till en större kompromiss, och en större grad av anpassning, när vi förändrar vår energi för att kunna hantera vuxenlivet. Varje kompromiss är ett avsteg från vem vi egentligen är. Något som självklart sätter spår, både inombords och utanpå. Livet som barn är tämligen bekymmersfritt, medan livet som vuxen ställer högre krav, och erbjuder därmed på många sätt mindre känsla av frihet. Vi mognar inombords, men alla avsteg från vår fria natur, som krävs av oss, gör också att vi åldras inombords. Vi känner oss äldre och mer slitna. En del känner sig oroliga och stressade. All den förändring som vår energi har genomgått, visar sig också i vårt yttre, vår personlighet och våra egenskaper. Vi känner oss äldre, vilket är anledningen till att vi åldras. Vår kropp svarar på vår energi, och med tiden råkar vi ut för fler och fler åldersrelaterade sjukdomar och skador.

Det är inget fel på den biologiska designen av vår kropp, och precis som vår energi styr allt annat som skapas i våra liv, styr den även hur vår kropp ser ut och fungerar. Vår kropp har inget bäst-före-datum, egentligen. Det finns ingen övre gräns för hur gamla vi skulle kunna bli, om vi vill. Men så länge vi åldras inombords, kommer vår kropp också att åldras. Ju jobbigare vi gör det att leva fritt och naturligt i vårt samhälle, desto mer uppenbart kommer åldrandet att bli. Och det finns ingen väg tillbaka till det som varit.

Det är inte möjligt att ändra sin energi och gå tillbaka till ett tidigare energitillstånd. Vi kan inte som vuxna förändra vår energi och bli som barn igen. För det skulle inte vara samma sak. Vi har med oss alla minnen och all erfarenhet, och det skulle helt enkelt inte kännas på samma sätt. Vi har andra erfarenheter och upplevelser med oss, och vår medvetenhet är en annan. För de flesta var den första kyssen något fantastiskt. Man kan kyssas många gånger efter det, men det är inte möjligt att återskapa den exakta känsla man upplevde första gången. Det finns helt enkelt inte en väg tillbaka, och det är inte heller möjligt att stå stilla. Allt förändras hela tiden, och vi måste alltid gå framåt, även om vi kan välja i vilken takt och riktning vi vill gå.

(Fortsättning följer…)