En person ventilerade funderingar runt varför det ska behöva finnas ondska och lidande i världen, bara för att det också ska kunna finnas glädje, kärlek och godhet, så jag tänkte prata lite om det. Vår fysiska värld, där vi befinner oss nu, är en relativ värld där det finns ”olika” och där det finns ”skillnader”. I motsats till den verkliga, absoluta världen, som vi egentligen kommer ifrån, där allt som finns är en ”medveten kärlek”, och det finns inget annat. När allt är samma är det väldigt svårt att uppleva vem, och vad, man egentligen är, eftersom allt är samma och det finns ingenting att jämföra sig själv, och sina känslor, med.

Men illusionen av en relativ värld, som vi har skapat tillsammans, där det plötsligt finns någonting att jämföra sig själv med, råder bot på nyfikenheten och önskan att få uppleva vem man är, i förhållande till något annat, som man inte är. Önskan att inte bara få veta, utan också få uppleva, vem man är. Det är syftet med den relativa världen, men det går inte att uppleva allt den har att erbjuda på djupet, om vi vet om att det egentligen bara är en illusion. Därför har vi förmått oss själva att glömma. Glömma vem vi egentligen är, var vi egentligen kommer ifrån, vad vi har skapat och varför, för att kunna utforska den här nya världen nära nog nollställda. Det ger nämligen en bra plattform att uppleva saker, förstå sammanhang och dela med oss till varandra. För att det finns fler av oss är också en illusion. I en absolut värld är vi alla del av en och samma själ. I den relativa världen upplever vi illusionen av att vara åtskiljda från varandra.

Man kan också uttrycka det som att man måste veta vad ondska och lidande är för att veta vad kärlek är. Genom att veta vad kärlek inte är, kan man förstå vad kärlek är. Och man kan bara uppleva kärlek om man förstår vad dess motsats är. För att kärlek ska kunna finnas måste motsatsen finnas. Det är inte helt sant, men det är ett ganska tydligt sätt att se det, och jag tror det gör principen enklare att förstå. För att veta vad vitt är, måste svart finnas, och alla andra nyanser av grått och alla andra färger, som inte är vitt.

Ondska fyller alltså en funktion i världen, och många går igenom perioder eller liv där man upplever att det är jobbigt, och där man upplever kärlekens motsatser. Och det som händer är att man lär sig väldigt mycket av det. Om man inte lär sig får man gå igenom samma sak om och om igen, tills man till slut blir medveten och visar att man har förstått. Visst kan man tycka att det skulle vara trevligt att bara ha det bra hela tiden, men å andra sidan skulle man inte lära sig speciellt mycket av det, och man skulle inte utvecklas som människa eller som själ. Det är genom motgångarna vi växer brukar man säga, och det ligger något i det. Visst känns det mer fantastiskt att uppnå någon av sina drömmar om man vet att man fått kämpa lite, och fått övervinna en del svårigheter och motgångar, för att komma dit.

Hur nära lidandet man behöver leva för att förstå dess motsats beror på hur långt man har kommmit i sin själsliga utveckling, och hur mycket man har förstått av världen och av sig själv. Det innebär att ju kortare väg man har hunnit gå, desto sannolikare är det att man behöver gå igenom någon form av ondska för att utvecklas. Och det behöver inte enbart handla om att utsättas för lidande, det kan lika gärna handla om att utsätta andra för lidande. Vilket innefattar en liknande energi, men från olika perspektiv, vilket kan ge ännu bättre och djupare förståelse. Ju fler perspektiv man förstår, desto bättre. Ofta sker detta under flera liv, och för många av oss är kanske det värsta redan avklarat.

Men att vi fortfarande inte lärt oss vad det faktiskt handlar om, och vad det är vi upplever, kan man förstå genom att se alla de problem som vi upplever runt om i världen. Att det fortfarande finns människor som behöver gå igenom de svårigheterna för att växa tillräckligt mycket för att förstå att de när som helst kan välja något annat. Och det gäller för alla tänkbara perspektiv som folk genomlever i världen just nu. Inte bara de problem det innebär att t.ex. vara fattig, utan också de problem det innebär att vara rik. Det är olika sidor av samma mynt. Så länge man upplever problem och motgångar har man inte fullt ut landat i en inre balans. För när man gjort det kommer man märka att ens omvärld också blir balanserad. För ens inre upplevelse skapar ens yttre upplevelse.

Och ju längre man kommer i sin själsliga utveckling, och ju närmare energimässig balans man kommer inombords, desto mer förstår man att man inte behöver gå igenom det som är jobbigt, och man behöver inte uppleva lidande längre. För att man redan har lärt sig det man ska lära sig av sådana upplevelser. Man har redan tagit de steg man ska ta. Man har redan valt ”fel” tillräckligt många gånger för att förstå vinsten av att välja ”rätt”, och man förstår att det är varje människas möjlighet och fria val.

Samtidigt behövs förstås fortfarande någon form av ondska och lidande som en referenspunkt, för att man till fullo ska kunna uppleva och känna kärlek, men det behöver inte längre vara något som direkt drabbar dig. Om det är något som drabbar andra, kan din förståelse för deras upplevelser vara din referenspunkt. Men det slutar inte där. När fler och fler finner sin egen inre trygghet och verkar i en mer kärleksfull energi på jorden behöver vår nödvändiga referenspunkt inte längre befinna sig ibland oss här på jorden. Den kan vara någon annan planet i något annat solsystem, eller någon annan galax.

Men det stannar inte där heller, för referenspunkten behöver i en avlägsen framtid inte vara någonting som sker där och då. Det kan räcka med att minnet av ondska och lidande som skett någon gång i historien fortfarande lever. Så länge det gör det så har vi en referenspunkt för den kärleksfulla energi som vi vill uppleva och befinna oss i. Planen är ju att hela universum till slut ska samlas i en och samma energi, den av ren kärlek. Då kommer ondska och lidande enbart att existera i våra minnen, inte som en del av vår fysiska verklighet. Helt enkelt för att man redan vet vad det innebär. Man önskar inte längre uppleva det, och då väljer man något annat. Man väljer det som man önskar och drömmer om.

Det är därför det är så viktigt att inte glömma det lidande och den ondska som vår historia vid olika tidpunkter har visat oss, och det vi som själar har lärt av det vi då gick igenom. För så länge minnet och förståelsen lever behöver vi aldrig uppleva samma sak igen. Det är först när vi glömmer vad vi varit med om och när vi glömmer vad vi lärt oss som universum måste påminna oss, genom att låta oss genomlida samma sak igen. Vilket i så fall är vårt omedvetna val som mänsklighet, och vår gåva till oss själva av en möjlighet till ökat medvetande. Men valet är ditt, mitt och mänsklighetens. Vi kan alltid välja något annat än lidande och ondska, något roligare och något vackrare.

(Fortsätt att skicka in frågor, funderingar och förslag på ämnen för kommande inlägg. Jag tittar på dem så snart jag har möjlighet och jag är väldigt tacksam för varje bidrag.)