När vi föds har vi som individer en enormt stor potential. Det är väldigt få saker som vi inte har en, åtminstone teoretisk, möjlighet att åstadkomma, om vi verkligen går in för det. För ett spädbarn är i princip alla dörrar fortfarande öppna. Ett nyfött barns tillvaro är på kort sikt relativt begränsad, men ser man på vad barnet har möjlighet att åstadkomma under sitt liv, så är potentialen stor. När man blir äldre så stängs vissa dörrar. Man har bättre möjlighet, och frihet, att skapa saker på kort sikt jämfört med ett spädbarn, men sett över ett helt liv har man mindre potential kvar. För att man antagligen har mindre del av sitt liv kvar.

Och varje dag, varje vecka och varje år som går så gör man val och fattar beslut. Varje gång man väljer någonting, så innebär det också att man väljer bort något annat. Potential kan ses som massor av dörrar som står lite på glänt. Man kan kika in lite grann och få en aning om vad som döljer sig innanför dörren, men så fort man väljer en dörr och tar steget över dörrtröskeln, så är det andra dörrar som kommer att stängas. En del av dessa går med viss ansträngning att öppna igen, om man verkligen skulle vilja, medan andra förblir stängda, eller till och med låsta, efter att man gjort sitt val.

Oftast är det här inget stort problem. Om man känner sig själv och vet vad man vill, kommer man sannolikt välja väldigt vettigt utifrån vad man önskar åstadkomma och uppleva. Då blir behovet av att välja om mindre intressant. Dessutom finns det inom de flesta områden så otroligt många dörrar och så många potentiella val att göra att det inte gör så mycket om dörrarna till några av dessa val stängs längs resans gång.

Men att ha så här många val, så här många alternativ och så mycket makt över sitt eget liv kan ibland kännas som en belastning. Man vet att man har en begränsad tid här på jorden. Det blir lätt att man bygger upp en hög press på sig själv. En press att utnyttja varje minut, åstadkomma så mycket som möjligt, prestera resultat och skapa något som är unikt och evigt. Det blir en press att försöka leva upp till sin maximala potential. En press man, medvetet eller omedvetet, väljer att lägga på sig själv.

För från livets och universums sida finns ingen sådan press. Du är fri att slösa bort ditt liv på vilket sätt du vill. Däremot uppmuntras det genuina och äkta. De människor som vet vem de är och flyter med sin egen energiström. Personer som inte är sig själva, eller som går emot det som känns rätt för dem, kan också lyckas med det de tar sig för, men det kommer krävas mer energi och hårdare arbete.

Insikten att det finns ett öde och en röd tråd genom varje liv kan hjälpa att få pressen att släppa. Dessutom är jag övertygad om att vi inte är begränsade till ett fysiskt liv. Jag tror vi kan leva allt ifrån några stycken till nästan hur många som helst. Och visst är varje liv på sätt och vis på allvar, för det är ändå ett åtagande på kanske 80 år och allt man skapar under den tiden kommer man både att få njuta resultatet av, och ta konsekvenserna av. Men samtidigt som det är på allvar, så är det också en lek. Har man många liv bakom sig och många liv kvar framför sig, så spelar just det här livet mindre roll. Självklart vill man göra något bra av det, men skulle man inte lyckas med det så kommer det nya chanser.

Man kan se livet lite som ett dataspel där man ska styra en figur genom banor, övervinna svårigheter och komma så långt som möjligt. När figuren man styr dör, så har man ett nytt liv och kan göra ett nytt försök, och efter det ett nytt försök igen. För varje liv man använder vill man förstås komma så långt som möjligt, men samtidigt som det är på allvar och man försöker göra sitt allra bästa, så är det också på lek och det är inte på liv och död om man dör, för man kan alltid försöka igen. Och för varje nytt liv och varje nytt försök så har man lärt sig lite till, lite mer om hur spelet fungerar, vad som är viktigt och om hur allting hänger ihop. För varje liv kommer man lite längre, och kunskapen och lärdomarna man har fått tar man med sig till nästa liv.

När man pratar om potential kan det vara intressant att ägna en tanke åt varför vi är här, och varför vi lever ett fysiskt liv. Dels finns det en individuell aspekt, och dels finns det en allmän aspekt. Dels handlar det om att lära sig om livet, sig själv och att utvecklas. Där finns det en ungefärlig plan för varje människa och för varje liv. Dels har varje individ en roll i helheten. Som att varje pusselbit behövs, och den behöver befinna sig på rätt plats för att pusslet ska bli komplett och för att informationen som pusslet vill förmedla ska framgå. Där finns det också en plan för vilka personer man ska möta, hur man ska samverka med dem och vad det kommer leda till.

Hur de här planerna ser ut är jättesvårt, eller näst intill omöjligt, att veta på förhand. Däremot kan man få ledtrådar, vad som är meningen eller inte är meningen, längs resans gång. Och man kan uppfatta de som en känsla av rätt eller fel genom sin intuition. Följer man sin intuition och sin energiström kommer man också att följa sin plan, och även planen för helheten. I mina ögon är det att leva upp till sin fulla potential, och då spelar det mindre roll vad man gör, så länge det man gör är äkta och sant utifrån vem man är.