Jag tror att förmågan att ”fundera”, eller ”tänka”, är näst intill unik för människan, i alla fall i den utsträckning vi ägnar oss åt det. Vilket inte nödvändigtvis är bevis för att det skulle göra oss klokare, smartare eller lyckligare än andra varelser. Samtidigt pratar vi ibland om vikten av att ”leva i nuet”, för att känna lycka och känna oss levande. Vilket egentligen är varandras raka motsatser. För hur kan man tänka eller fundera, och fortfarande befinna sig i nuet? Att tänka är per definition att mentalt flytta sig någon annanstans. Antingen till en annan tid, dåtid eller framtid, en annan plats, en annan situation eller andra förutsättningar. Jag skulle säga att det inte ens är möjligt att tänka på nuet, och befinna sig i nuet, samtidigt. Det ena utesluter alltid det andra.

Är det då önskvärt att sluta tänka? Om det vore möjligt tror jag att vi skulle känna oss mycket lyckligare och bekymmersfria. Idrottsmän och andra som lyckas med otroliga bedrifter förklarar ofta att de ”inte funderade så mycket”, att de ”gick på känsla”, eller att de ”visste att de kunde klara det”. Så fort man börjar tveka på om man klarar något, så kommer tankarna, vilket leder till en annan känsla, vilket gör att man inte längre klarar det man tidigare varit kapabel till. Utan tankar tror jag inte vi kan känna osäkerhet eller tvivel.

Självklart är det möjligt att sluta tänka, inom rimliga gränser, även om det knappast är lätt. Det finns inget som säger att det måste vara svårt, men med den bakgrund de flesta av oss har, är det sannolikt så. Vi är ofta fast i våra vanor, påverkas mycket av vår omgivning och hur vi tidigare har uppfostrats. Och om ”tanken” är något som utmärker människan, finns det förstås en poäng i att vi får uppleva dess alla aspekter, om vi nu valt att födas som människor. Men upplevelsen är i så fall för att förstå. När vi har förstått är den delen avklarad, och då kan vi välja en annan väg. Det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna uppleva genuin lycka, bara för att vi är människor. Även om det antagligen är svårare för oss än för t ex djuren.

Jag tror inte att vilda djur ”tänker” speciellt mycket. Det innebär inte att de inte kan fatta beslut, eller göra val, som uppfattas som ”intelligenta”. Jag ser det mer som att de är så trygga i sig själva att deras intuition alltid kommer att leda dem på rätt väg. Antagligen är intuition och instinkt väldigt nära släkt med varandra. Genom att använda den förmågan kommer de nästan alltid att välja ”rätt” väg, oavsett om de vet om det, eller inte. Det handlar inte om att de samlar in massor av kunskap, gör avancerade beräkningar och analyser, som vi människor oftast tror att vi måste göra. Utan om att de är så fria från negativ energi att de kan komma rätt enbart genom att använda sin intuition till att följa Universums energier. Och finna sina svar genom direkt kontakt med källan, och sin inre kärna, där alla svar går att hitta. Det finns bevis, både i nutid och forntid, även på människor som har lyckats uppnå resultat som borde vara vetenskapligt omöjliga, bara genom att vara i harmoni med sig själv, leva i nuet och vara i balans med Universums energi.

För ”tama” djur är situationen annorlunda. De präglas så mycket av närhet till oss, och av hur vi behandlar dem, att de tar efter mycket av vårt sätt att leva. Man kan antagligen se dem som ”halv-människor”. Vi är inte heller alltid speciellt snälla mot de djur vi har hand om, eller utnyttjar. Många har det inte särskilt bra, lider av tristess, stress, vanvård, eller bara brist på frihet. I en sån situation blir behovet av att ”fly nuet” större, eftersom nuet inte tillfredställer deras behov.

Det märkliga är att det är likadant för många människor, trots att vi, på pappret, har vår frihet. Många känner i alla fall ett behov av att fly sitt liv och sin vardag. Vilket jag tror hänger ihop med att vårt samhälle, vår bild av livet och hur man ”ska” leva, stänger in och begränsar människors kreativitet och frihet. Det finns ingenting som säger att det måste vara så, men det kommer att vara så, så länge vi tror på det. På samma sätt som den 500-lapp vi håller i bara är värd 500 kr så länge vi tror att den är det. Så snart vi slutar tro, blir den bara en bit färgat papper. På samma sätt fungerar det med vårt mänskliga samhälle. Det märkliga i hur vi har bestämt att alla måste jobba merparten av sina liv, oavsett om de vill det eller inte. Att vi måste ha ledare och förmyndare som bestämmer över oss. Att vi måste utbilda oss i minst 12 år för att kunna få ett jobb, och passa in i samhället. Bara en sån sak borde få de flestas varningsklockor att ringa. Man kan fråga sig varför vi människor alltid ska göra saker och ting så onödigt komplicerat, omständigt, svårt och tråkigt. Hur sunt kan ett samhälle vara om man måste utbildas (hjärntvättas?) i 12 år för att förstå att hantera, och kunna passa in i?

Och varför skulle man vilja ”leva i nuet”, om ”nuet” präglas av allt som är negativt med mänskligheten, och vad det innebär att vara människa? Men det ena bygger på det andra. Upplever man att man vill fly, kommer man också att få fler saker att behöva fly ifrån. På det sättet fungerar livet alltid som en spiral, men antingen en spiral där allt hela tiden blir bättre och bättre, eller en spiral där allt hela tiden blir sämre och sämre. Självklart kan man växla mellan de här två ytterligheterna, men de senaste decennierna känns det som att mänskligheten befunnit sig i en ganska konstant negativ spiral. Som beror på hur vi har ändrat våra tankar och känslor. Vilket kan vara bra för att skapa medvetenhet, men om vi hela tiden ”flyr” från våra liv, mentalt, för att vi inte upplever att de ger oss det vi vill ha, innebär det också att vi inte kommer att bli medvetna på det sätt som var meningen. Eftersom vi, i våra tankar, flyr från de upplevelser och känslor som är tänkta att resultera i medvetenhet och positiv förändring. Alltså blir vi inte medvetna, vi ändrar ingenting, och vi fortsätter i vår kollektiva, negativa spiral. Att våga befinna sig i nuet skulle hjälpa oss att se världen och oss själva för vad vi verkligen är, och få oss att förstå de delar av vår värld och vårt sätt att leva, som inte fungerar, så att vi kan göra saker och ting på ett annat sätt.

Men istället tänker vi på annat, vilket oftast leder till en känsla av att vi är olyckliga. En känsla som i sin tur skapar en värld där vi verkligen får vara olyckliga också. Vi tänker på det som varit, antingen i positiva bilder, eller negativa bilder. De positiva bilderna säger oss att vi har det sämre nu än vad människor hade förr, vilket gör oss olyckliga. Tankar och fokus på historiens negativa bilder ger i sin tur negativa känslor och olycka. På samma sätt tänker vi om framtiden, och vi är alltid oroliga för vår egen och andras framtid. Både på kort sikt och på lång sikt. Eftersom vi inte är trygga i oss själva, behöver vi en yttre trygghet, som naturligtvis aldrig kan garanteras. Eftersom den inte kan garanteras, upplever vi att vi alltid måste vara rädda för att vår trygghet ska försvinna. Massor av tankar som gör oss olyckliga.

Vi tänker också på andra saker i vår samtid. Dels jämför vi oss med andra människor och deras saker. Vilket alltid har en tendens att utfalla till vår egen nackdel, vilket leder till olycka. Vi tänker också på andra platser, antingen platser där vi hellre skulle vilja vara, vilket leder till olycka, eftersom vi inte är där vi vill vara. Eller platser vi inte vill vara, där det är krig, fattigdom eller misär. Negativa tankar som också de leder till en känsla av olycka.

Samtidigt som vi överallt i samhället, i skolan och av andra människor, uppmuntras att tänka. Vilket i hög utsträckning handlar om att minimera alla olika typer av ”risker”, för att på det sättet försöka maximera vår känsla av yttre ”trygghet”, i brist på äkta, inre trygghet. En yttre trygghet som ger en momentan och falsk känsla av lycka och välbefinnande. En känsla som håller i sig tills vi börjar ”tänka” igen. Och då måste återstarta sökandet efter mer yttre trygghet. Ett sökande som förstås aldrig kan ta slut, eftersom yttre trygghet egentligen inte är speciellt ”trygg” alls. Den är bara ett dåligt fungerande substitut. Vid en första anblick kan man tro att det är trygghet, men så fort man känner efter lite under ytan, märker man att det inte finns något annat än luft där. Den enda tryggheten som är äkta, är den trygghet som vi låter växa fram inifrån. Den som ingen, eller inget, kan ta ifrån oss.

Problemet med när vi inte känner oss trygga, är att vi tror att vi kan ”förlora” någonting. Antingen förlora någon, eller något, som vi har, eller förlora något, för att vi inte har det. Eller att vi tror att livet är något som vi kan förlora. Så fort vi tror att vi riskerar att förlora nånting, blir vi rädda. Vilket skulle kunna vara en naturlig reaktion, om det var sant. Om det fanns någonting vi kunde förlora. Men allt är energi och känslor. De kan inte försvinna, bara förändras och omformas. Och det är vi själva som bestämmer hur de ska förändras. Vilka vi vill vara, hur vår omvärld ska se ut och vad vi ska uppleva.

Jag tror att vi människor tänker mycket mer än djuren, men jag tror också att vi människor tänker mer, ju äldre vi blir. Jag tror inte att spädbarn tänker nånting, medan jag tror att äldre människor tänker nästan hela tiden. Kanske kan man också säga: Ju mer man tänker, och är fast i sina tankar, desto mer åldras man. Och barn och ungdomar är nånstans mitt emellan. Medan barn fortfarande inte tänker så värst mycket och är ganska ofta i nuet, förbereder ungdomarna sig på vuxenlivet, och försöker passa in i det genom att försöka ”spela” vuxna så mycket som möjligt. Utan att ännu vara vuxna till 100%.

Barn lever oftare fortfarande i nuet, men de har också lite bättre förutsättningar att göra det. De behöver inte fundera över det som varit (eftersom de är så unga att de inte minns något annat än nuet), och de behöver inte planera för framtiden (eftersom deras föräldrar sköter allt sånt). Föräldrarna säger, ”nu ska vi äta”, ”nu ska vi sova”, ”nu ska vi åka bil”, eller vad som helst. Och barnets reaktion blir: ”Aha, ok”, och plötsligt blir det den naturliga verkligheten. Nuet ändrar form, men de kan fortfarande befinna sig i det ofta.

För att det ska finnas ett behov av att tänka, behövs en initial osäkerhet, och ett tvivel på den trygghet vi tror vi har, eller behöver. Men om man är vuxen, och har tänkt hela livet, är det då möjligt att sluta tänka, eller ens tänka mindre? Visst är det möjligt, men därmed inte sagt att det kommer att vara lätt. Det handlar egentligen om flera olika pusselbitar som skulle behöva falla på plats. Dels skulle man behöva förstå hur det fungerar med trygghet, lycka och liv. Man skulle behöva förstå att det inte finns något att vara rädd för, att det inte finns något vi kan förlora, och det krävs ingenting av oss för att vi ska kunna känna lycka, osv. Sen behöver man nog träna, på det sättet att man är lite observant, och försöker bryta tankebanorna som dyker upp när man märker att de skenar iväg. Speciellt om det går så långt att det börjar påverka hur man känner, och ens stressnivå.

För stress (som är en slags rädsla) är den kanske enskilt främsta orsaken till merparten av alla sjukdomar och problem i världen. Vilket är märkligt eftersom det egentligen aldrig finns nån anledning att stressa. Oavsett var du befinner dig, kan du uppleva lycka, genom att släppa tankarna. Grunden till lycka är tacksamhet över vem man är, vad man har och vad man upplever. Något som inte är möjligt om ditt fokus, och dina tankar, är någon annanstans. Det handlar om att återfå kontrollen, genom att släppa taget om den, att återfå tryggheten, genom att släppa behovet av den. Och om att återfå lyckan, genom att släppa alla tankar på allt som vi tror ligger i vägen för den. Då kommer vi att märka att den finns, och växer inom oss, att lyckan alltid har funnits där, och att vi kan ta fram, och känna den, när vi vill. Genom att släppa alla tankar och leva nuet. Och om vi alla gör det, kanske tiden inte heller kommer att finnas i framtiden.