Det finns många olika sätt att uppleva och njuta av sitt liv. Till exempel kan man leva passionerat. Passion är ett uttryck som jag tror de flesta associerar med någonting positivt. Att det står för livsgnista, livsglädje och att leva livet fullt ut. Jag skulle vilja påstå att det är rätt missvisande. I praktiken kan man säga att det handlar om att leva ut. Men det man lever ut, är sina känslor, varje känsla som dyker upp. Eller kanske ännu tydligare, känslorna lever ut med dig.

För passion innehåller mycket känslor, både behagliga och obehagliga, och framför allt handlar det om att man låter sig svepas med varje känsla helt och fullt. Det här sättet att uppleva livet innebär att man sällan har tråkigt, och man befinner sig sällan i känslomässigt händelselösa mellanlägen. Livet blir intensivt, och varje händelse man är med om lämnar starka känslomässiga avtryck. Eftersom man tillåter sig att vara helt utlämnad åt sina känslor, handlar det också om ett liv som framstår som slumpartat och utom kontroll. Man har svårt att medvetet skapa någonting av värde, och ena stundens topp kan bytas mot en djup dal kort efteråt. Extrema känslor, skapar en extrem verklighet.

Det kan verka som att man lever närmare livet och närmare verkligheten, eftersom man påverkas så intensivt och djupt av allt man upplever, men passion innebär inte en starkare förankring i verkligheten, snarare tvärt om. Eftersom man inte, på ett balanserat sätt, klarar att se saker för vad de är, utan istället låter sina känslor dra iväg med förnuft och reson, från extremläge till extremläge. För en passionerad människa är saker och ting antingen noll eller ett, antingen svart eller vitt. Det kan tyckas som att man gör det lätt för sig, även om det i praktiken leder till en jobbig och energikrävande livsupplevelse.

För passion är inte samma sak som balans. På många sätt är de istället varandras motsatser. Därmed inte sagt att balans behöver innebära en tråkig och likgiltig tillvaro. Men det är skillnad. En balanserad person kommer fortfarande känna lika många känslor, men känslorna kommer inte vara lika starka, och man kommer inte på samma sätt vara utlämnad åt dem. Och de kommer inte få dig att blunda för din medvetenhet, eller tappa ditt fokus. Om livet är en sorts operation, som ibland är behaglig och ibland obehaglig, så agerar balansen som en automatisk smärtlindring.

I en balanserad energi behöver man inte uppleva de värsta bottnarna eller den värsta smärtan. Men samtidigt som man kan känna glädje, kärlek osv, så kommer man inte att vara utlämnad åt de känslorna heller. Vilket innebär att man inte kommer att uppleva förälskelse som är fullständigt upp över öronen, eller de otroliga lyckorus som passion ibland kan erbjuda. Det är priset man får betala för balans. Livet är uppbyggt av en kombination av ljus och mörker. Varje positivt tillstånd medför en kostnad, och varje negativt tillstånd medför alltid också något positivt. För livet är aldrig antingen svart eller vitt, det kommer alltid bestå av en blandning av de två.

Som all erfarenhet har ett värde, så kan det vara nyttigt att ha gått igenom en passionerad livsfas, för att förstå, och för att kunna ha någonting att relatera till när man tar nästa steg. Och känslan av att man förlorar någonting när man inleder arbetet med att balansera sin energi, är temporär. För balans innebär att man balanserar det vita med det svarta, och det är ett sätt att se på livet som går igen som en röd tråd i varje ny situation man möter, eller ställs inför. En balans som innebär att man ser verkligheten på ett mer realistiskt sätt, eftersom balansen mellan svart och vitt ligger närmare sanningen, vilket också innebär att man får en närmare kontakt med livet, vilket i sin tur gör att man känner sig mer levande.