Jag ser människor som energi, och energi som känslor. Enligt fysikens lagar kan energi varken skapas eller förstöras, endast ändra form. När vår kropp tar slut, är det den fysiska kroppen som dör, inte vår energi. Inte våra känslor. En person som befinner sig i känslomässig harmoni och balans, kommer sannolikt inte ha några problem att, efter döden återgå till sitt naturliga energitillstånd, ett tillstånd av kärlek och som en del av allt, av universum och Kosmos. Där man kan ha både individens perspektiv, och helhetens. Där man får tillgång till all samlad kunskap och erfarenhet, som vi har tvingats att tillfälligt lägga bakom oss under vår fysiska tid här på jorden. Förändringen av vårt tillstånd sker smärtfritt, eftersom vi inte bär något motstånd inom oss.

Men många människor har inte hittat den där inre harmonin under sin livstid. Är man nära, är det inget problem, men är man alltför långt ifrån, och befinner sig i en stark känsla av motstånd, så är situationen en annan. Det är inga problem för den fysiska kroppen att dö, men känslorna finns kvar. Eftersom det finns ett så starkt motstånd inom personen, som har hållit denne tillbaka under personens livstid försvårar det övergången till en naturlig energibalans. Känslorna blir kvar i ett individuellt perspektiv, liknande dess människoskepnad, och de lämnar ett starkt känslomässigt avtryck bakom sig.

När det gäller de fenomen som vi, i brist på kunskap om, benämner som övernaturliga, är ”spöken” och ”andar” något som väldigt många tror på, men det är också något som många är rädda för. Det hänger också delvis ihop med mörkerrädsla. Spöken och andar är egentligen två olika namn för nästan samma sak, dvs personer vars fysiska kropp har dött, men som fortfarande, i någon form, befinner sig bland oss levande på jorden. Skillnaden, som jag ser det, är att spöken lämnar ett starkare känslomässigt arv efter sig, utifrån negativa och obearbetade känslor, medan andar kommunicerar utifrån en mer harmonisk balans. I båda fallen handlar det om förmedling av något budskap till oss levande. Ibland är det utifrån en önskan som de har, och ibland utifrån en önskan som vi har.

Även om inte alla förstår, eller är i kontakt med sin förmåga, så tror jag att alla kan känna av och kommunicera genom känslor. Både att man skickar ut egna känslor, men också att man kan ta in andras känslor. Det är faktiskt ett naturligare, och mer precist, sätt att kommunicera för oss, än tal-, skrift- och kroppsspråken som vi i betydligt större utsträckning valt att använda idag. Som vi valt att fokusera så mycket på att vi, i princip, har glömt vårt naturliga sätt att kommunicera, genom känslor.

Vi bär våra egna känslor, som vi varje dag väljer, men många människor bär även andras känslor. Som egentligen inte har med dem att göra, men som blir en del av dem, för att de accepterar känslan som sin egen. Bästa sättet att veta om en känsla tillhör dig, eller inte, är att vara medveten och känna dig själv så väl att du vet vem du är, och var du står någonstans. Då vet du direkt, om vad du känner, tillhör dig, eller inte. Då kommer man inte påverkas så mycket av sin omgivning, eftersom man är stabil och trygg i sig själv, och i vem man är.

Men om man inte är trygg i sig själv så kommer man känna många fler känslor, och mer omväxlande. En del är dina egna, men många känslor tillhör människor runt omkring dig, eller folk du passerar på gatan osv. Om du inte vet vad som är ditt och vad som tillhör andra, så kommer du att påverkas och beröras av allt. Detsamma gäller om andra människor projicerar sina brister och tillkortakommanden på dig. Om du inte vet och förstår att det handlar om dem, och deras resa, är sannolikheten stor att du tar åt dig, och på det sättet tar över deras problem, och deras känslor av oro och otillräcklighet mm. Istället för att antingen tydligt spegla tillbaka deras projektion, eller låta den flyga förbi dig, vetandes att den inte har med dig att göra.

På samma sätt som man kan känna andra människors känslor, kan man känna av spökens närvaro, och deras avtryck. På det sättet att man känner deras känslor. Vad är det då för känslor som spöken kan tänkas förmedla? Det är nog inte ovanligt att de har burit på massor av negativa känslor och tankar, både om sig själv och om andra. Deras senaste erfarenheter, känslomässigt, är också att de har erfarit är att gå igenom en fysisk död, med alla fysiska sensationer och känslor som kan vara kopplade till detta. Det är i mångt och mycket de känslorna och sensationerna som de förmedlar. Dels negativa känslor som de har ältat och hållit fast vid igenom livet, som är deras avtryck, och dels de obehagliga fysiska, och mentala, känslor de har känt i samband med att deras fysiska kropp lämnade dem.

Det innebär att när vi möter ett spöke, och, ofta utan att vara medveten om det, känner deras känslor, så är det sannolikt många av deras rädslor som vi kommer att känna. Dels för att det var vad de kände på under sitt liv på jorden, och som definierade dem som människor, och dels för att de sannolikt upplevde rädsla i samband med dödsögonblicket. Det är därför många är rädda för spöken, och det är därför de har kommit att uppfattas som något läskigt, som vill skrämma oss. Vilket kan verka lustigt, när rädslan egentligen inte är vår egen, utan det är spökenas egen rädsla. Som de förmedlar vidare till alla som är tillräckligt vilsna inombords, och i uppfattningen om vem de är, för att vara mottagliga att ta åt sig av den rädslan.

Personer som har kommit längre i sin utveckling, och är tryggare i sig själv, kan också känna spökens rädsla, men de personerna är så medvetna om vem de är, att de direkt förstår att känslan inte är deras egen, och att de därför inte behöver ta åt sig, eller agera, som om den vore deras egen. Det ger en nyttig självdistans, som ger känslomässig stabilitet och trygghet. När man är helt trygg i sig själv, så befinner man sig till 100% i känslan av kärlek. Per definition är man då inte rädd för någonting längre. Min uppfattning är att vi alla är på väg dit, även om många kanske har en lång bit kvar.

Principen är liknande när personer tror att de är besatta, av andar, spöken eller liknande. De som är mottagliga för att bli ”besatta” är personer som inte har en utpräglad och tydlig uppfattning om vem de är. Man kan också säga att deras ”omedvetenhet” gör det svårt, eller nära nog omöjligt, för dem att skilja på vilka känslor som är deras egna, och vilka som är någon annans. Om de befinner sig nära ett spöke, och påverkas av dess känslor, så är det lätt för personen att anamma känslorna, och därmed göra dem till sina. Åtminstone så länge spökets influens utifrån består. Ett spöke kan också välja att följa efter en person, om det känner att personen är mottaglig för dess påverkan, och om det finns ett budskap som spöket strävar efter att förmedla. Det går egentligen inte att bli besatt, men man kan få upplevelsen av besatthet. Men enbart om man, medvetet eller omedvetet, spelar med och tillåter att det sker.

Att vara rädd för mörkret handlar nog om att inte ha kontroll. Man vet inte vad som finns i mörkret, och då har man inte kontroll över sin närmaste omgivning. Att inte ha kontroll är obehagligt och läskigt om man inte är trygg inombords. Är man trygg behöver man inte samma kontroll, eftersom man förstår att det inte finns någonting att vara rädd för. I mörker har vi också plötsligt tappat ett av våra viktigaste sinnen, synen, vilket inenbär att vi förlorar en stor del av den kontroll vi är vana vid att ha. Eftersom information är makt, tappar vi plötsligt en del av vår makt, då vi tappar informationen vi normalt kan tillgodogöra oss via våra synintryck.

När intrycken från ett sinne försvinner, brukar man säga att övriga sinnen, och vårt fokus på dem, ökar. På natten är det dessutom ofta tyst, vilket innebär att även våra intryck från vår hörsel, i mångt och mycket, försvinner. Vilket ytterligare skärper våra övriga sinnen, till exempel vårt sjätte sinne, förmågan att ta in andras känslor. Att i det läget komma i kontakt med, och känna av, ett spöke, dvs en annan människas rädsla, är naturligtvis skrämmande. Kanske är man inte ens medveten om var rädslan kommer ifrån, man vet bara att man blev rädd när det var mörkt. Och nästa gång man hamnar i en liknande situation återkopplar man till sin tidigare erfarenhet, och de känslor man upplevde då. Eftersom man inte har släppt känslorna, utan fortfarande ser de som sina egna, så fortsätter de att påverka dig, så snart du hamnar i situationer som påminner dig om dem.

Och det gäller självklart inte enbart mörkerrädsla, utan alla typer av rädslor och i alla typer av situationer. Känslor som du gör till dina egna, blir dina egna, oavsett om de var det från början, eller inte. Du blir av med rädslan först när du släpper taget om den. Och för att göra det behöver du hitta stabilitet och trygghet inombords. Som i sin tur kommer av förståelse och medvetenhet.

Känsloenergi kan också finnas kvar i föremål och platser. Om starka känslor associeras med föremål, så kan ett ”minne” av de känslorna bli kvar i föremålet. Det gäller också för tex bostäder där starka känslor har upplevts. Känslor man upplever där, som inte är ens egna, behöver inte vara spöken, utan kan vara känslominnen som, så att säga, sitter kvar i väggarna. Med mer erfarenhet och förståelse kan man med tiden känna skillnaden mellan vad som är minnen och vad som är spöken eller andar.

Minnen bleknar med tiden, och i samband med att de ”tvättas” bort av andra känslor som nya människor laddar föremålen med. Men om man laddar dem med en liknande energi, så kan minnena leva kvar väldigt länge. Om man känner ”gammal” rädsla, och låter den påverka dig, så att du blir rädd själv, då spär du på den rädsla som redan finns, med din egen. Och får därmed rädslan att finnas kvar lite längre. På samma sätt kan man ”rena” ett hem från negativa minnen och gamla rädslor, genom att istället ladda med kärlek och ljus, som till slut har förmågan att få rädslan att blekna och försvinna.