När man sätter upp samhällsprocesser, fattar politiska beslut eller röstar, blir resultatet inte alltid det man sett framför sig, utan nåt helt annat. Jag tror att det beror på att man inte tagit hänsyn till människors drivkraft. Det som avgör hur människor kommer att agera, och vilken väg de kommer att ta, alltså hur människor styrs av incitament. Ju mer makt en människa har, desto större blir konsekvenserna av vilka incitament som finns för den personens agerande, och ju fler riskerar att påverkas av de konsekvenserna. På en helt fri marknad uppstår en balans mellan de olika aktörerna, eftersom de som inte levererar det som efterfrågas, på ett effektivt sätt, naturligt kommer att försvinna, eller åtminstone tappa i makt och inflytande.

Detsamma gäller inte inom politik och statlig förvaltning. Genom politiska beslut kan staten ändra spelreglerna, och därmed också öka, eller minska, incitamenten för människors beteende. Något som jag tror att man sällan till fullo tar hänsyn till. Ett enkelt exempel är om staten vill ha mer pengar för att satsa på något projekt, och därmed höjer skatten på arbete, i tron att det ska ge ökade intäkter. Men ett sånt beslut ändrar också människors incitament. Det blir mindre attraktivt att arbeta, och för de som lever på bidrag, men skulle kunna ta ett jobb, blir det mindre attraktivt att ta det steget, eftersom det inte gör nån direkt skillnad ekonomiskt. Detsamma för de som redan jobbar, och som har lust och kapacitet att arbeta mer. Något de kanske avstår ifrån om det inte finns tillräcklig ekonomisk lönsamhet för dem personligen, i att göra det. Ligger skatten på en redan hög nivå är det inte ovanligt att ytterligare höjda skattesatser leder till minskade intäkter.

En annan konsekvens av höjda skatter på arbete, är att färre kommer att vilja arbeta, och de som kan försörja sig på bidrag kommer att välja den vägen. Vilket leder till att en ökande andel av befolkningen måste försörjas av en minskande del. Vilket ofta leder till att man ser sig tvungen att höja skatterna ytterligare för det fåtal som trots allt jobbar. För när de blir färre, minskar intäkterna, samtidigt som behovet av pengar ökar, när det är fler som ska försörjas av staten. Om nio miljoner privatanställda betalar skatt, i ett land med tio miljoner invånare, kanske det räcker med att de betalar 10% av sin inkomst i skatt. Om bara tre miljoner privatanställda betalar skatt, så kommer det inte att räcka om de betalar 30% i skatt, eftersom de dessutom måste stå för de ökade kostnaderna när 6 miljoner (som inte är privatanställda), ska försörjas. Kanske räcker pengarna inte ens om de tvingas betala 60% i skatt. Om man är väldigt många, behöver varje person betala väldigt lite. Är man få som betalar måste varje person betala väldigt mycket.

En annan sak som sällan nämns, och som jag vill ta upp, är att staten bara får in pengar från de som jobbar inom den privata sektorn. I Sverige har mängden statligt anställda ökat under en lång tid, och visst betalar även de personerna skatt, men man glömmer lätt att hela deras anställning betalas av staten. Rent ekonomiskt är det alltså en förlustaffär, även om personernas arbete kan skapa nån slags värde. Men kalkylen går bara ihop sig om de skapar ett större värde än vad de kostar, och det är bara rimligt om det värde de skapar dessutom är ett värde som faktiskt efterfrågas. Tyvärr är det sällan så. Ekonomiskt bör statligt anställda ses som en belastning för staten. På samma sätt som bidragsberoende är en ekonomisk belastning. I en del fall är det en belastning som man rimligtvis bör ta, tex för grundläggande samhällsverksamhet och service, som sjukvård, polis, försvar osv. Eller i fall där personer är sjuka eller skadade på ett sätt som gör att de omöjligt kan försörja sig själva.

Jag vill också passa på att säga nåt kort om inflation, innan jag går vidare. Ett säkert sätt att höja ett lands inflation, är att öka människors och företags kostnader för såna varor och tjänster som de inte rimligtvis kan välja bort. Typiska exempel kan vara ökade kostnader för arbetskraft och energi. Och energi, i det här fallet, kan vara både el och drivmedel (transportkostnader). Höjer man skatten på arbetskraft, el och drivmedel, blir företag indirekt tvingade att höja priserna på sina varor och tjänster. Vilket i sin tur leder till att anställda känner att de behöver högre lön, för att täcka sina ökade kostnader. I ett sånt läge hjälper det inte att höja räntan, eftersom problemet inte är att människors köpkraft ökat för fort. En bättre väg skulle vara att sänka skatten för det som driver kostnaderna uppåt, alltså på arbete, el och drivmedel.

En del av den inflation som sker i Sverige just nu, är också en sjunkande valutakurs. Valutan kan ses som ett slags mått på hur välskött ett land är, och hur stort värde ett land skapar genom dess befolknings arbete. Alltså om ett land har tillväxt eller inte, och hur stor. Ett land med starkt tillväxt under lång tid, kommer att se en ökande valutakurs. Och ett land med stora kostnader, låg tillväxt och få personer som jobbar privat, som Sverige, kommer att se en sjunkande valutakurs över tid. Om landet inte ändrar sin politik.

Ett sista ord om inflation handlar om folk och företags belåning. Hög belåning innebär att folk är fattigare, och att landet är fattigare, än om belåningsgraden är låg. Ju fler lån som bankerna beviljar, desto mer ökar dessutom inflationen. Eftersom pengarna som bankerna lånar ut, inte existerar innan lånen beviljas, får det samma effekt som att starta sedelpressen och trycka mer pengar. Det gör inte att totala summan av pengarna ökar, men varje krona blir mindre värd.

Om vi återvänder till diskussionen om incitament, kan man också tala om drivkraft. Människors och företags drivkraft kan vara olika, men ofta är drivkraften starkare om man ser potential till mer pengar, alltså ett ekonomiskt incitament. För privata företag handlar det om att få in så mycket pengar som möjligt, men eftersom de är beroende av sina kunder för att det ska fungera, måste de leverera varor och tjänster som håller så hög kvalitet att kunderna upplever att de får valuta för pengarna. Så fort de inte längre upplever det, kommer de att vända sig till konkurrenter istället. Undantag kan vara statliga företag, eller väldigt stora privata företag, som inte är utsatta för konkurrens på det sättet. De har så stor makt över marknaden att de får en slags monopolställning. Därför gäller inte riktigt samma spelregler för dem. Statliga företag och myndigheter har också andra drivkrafter än de ekonomiska. De kan fylla en viktig samhällsfunktion, och därför inte ha samma krav på sig om ekonomisk lönsamhet. Många gånger kan det dessutom vara tvärtom, att om de kan visa på sämre lönsamhet och effektivitet (genom ökade kostnader), kan de få mer pengar (höjda anslag) nästa år.

Om vi pratar om incitament är ovanstående förstås katastrofalt. Detsamma gäller för dyra och misskötta kommuner och myndigheter. De signaler man skickar ut är att det är mer lönsamt att slösa med pengarna man får, än att vara sparsam. De som slösar får mer pengar nästa år, medan de sparsamma får mindre pengar. En liknande situation gäller för personer som lever på bidrag. De vill ofta ha så hög levnadsstandard som möjligt. Men går det inte att öka sina intäkter rejält genom att gå från bidrag till arbete, försvinner incitamentet att jobba (för de som är arbetsföra i någon utsträckning). Om skillnaden mellan att leva på bidrag eller ha ett enklare jobb är liten, ökar också incitamenten för de som har den typen av jobb, att försöka hitta sätt att komma in i bidragssystemen istället.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om lojalitet, eller beroende. Den instans som man är beroende av, kommer man att vara lojal mot. Ju högre grad av beroende, desto högre lojalitet. Beroende är ofta ekonomiskt, men inte alltid. Staten är väldigt frikostig med olika typer av bidrag, både till personer, företag och kultur. Och även till sig själva (till partierna). Det leder till att man skapar beroende hos alla de som tar emot pengar. Ett beroende som innebär lojalitet mot den hand som föder dig. Staten betalar bidrag till tidningar och media, vilket skapar ett beroendeförhållande som gör det svårt för media att granska eller kritisera staten.

Politikerna är beroende av väljarstöd, men det spelar mindre roll för de individuella politikerna, om de inte också står med på partiernas vallistor. Vallistorna fastställs av partiledningen, så för de individuella politikerna, ligger lojaliteten där, med partiledningen. Annars kommer de aldrig få någon makt, och kan då inte förändra något. Att man måste vara lojal med partiledningen för att kunna bli vald, innebär att få alternativa röster, eller perspektiv, kommer till tals. Det finns inte heller någon i partiledningens närhet som kan kritisera dem om de väljer märkliga vägar att gå. I och med att partierna finansieras av partistöd, behöver de inte heller ha medlemmar. Partistödet skapar också ett beroendeförhållande partier emellan, i det avseendet att det gäller att hålla sig väl med de andra partierna, så att nuvarande system kan upprätthållas tillsammans.

Demokrati handlar också om antal. Demokratisk makt handlar om att så många som möjligt ska rösta på dig. Men man kan också se det som att det handlar om att så många som möjligt ska vara lojala med ditt parti. Lojalitet kan man skapa genom att införa beroende. Det är därför politiker hellre har höga skatter och delar ut bidrag för att folk ska klara sig, än att sänka skatten så att bidrag inte behövs. Genom bidrag har du köpt folks lojalitet och håller människor beroende, men med sänkta skatter är folk fria och oberoende. Då har politikerna ingen hållhake på dem.

Ett effektivt sätt att skapa lojalitet och beroende, är att dela ut bidrag. Vill man ha stort väljarstöd gäller det att dela ut bidrag till så stora grupper människor som möjligt. Samtidigt vill man inte att bidragen i sig ska vara större än vad som är absolut nödvändigt för att få folks röster. Ju fattigare bidragstagande folk är från början, desto mindre belopp behövs. Kanske är det därför Sveriges omfattande invandring de senaste decennierna framför allt har varit av fattiga personer, från fattiga länder. Deras lojalitet kan man, som politiker, köpa väldigt billigt, samtidigt som varje röst från dem är lika mycket värd som alla andra röster.

Ett annat sätt att skapa politisk lojalitet, är att använda skattepengarna åt att skapa statliga jobb till folk. Så länge det finns pengar spelar det ingen roll om jobben fyller en funktion, eller om folk mest sitter av tiden. Som anställd kommer man vara lojal med sin arbetsgivare, för att inte förlora sitt jobb. Som statligt anställd kommer man att rösta för en politik som vill ha en stor stat och höga skatter, eftersom du har ett personligt, ekonomiskt incitament att göra det. Det är en av anledningarna till att en stat oftast bara växer och blir större med tiden. Detsamma med politiker som vill förändra saker (det är oftast därför man blir politiker). Det finns ett incitament för politiken att lägga under sig fler och fler områden och samhällsfunktioner, eftersom det leder till fler saker man som politiker kan förändra, och därmed ger man sig själv mer makt att förändra. Därför sväller en stat nästan alltid, och det vore nog lika viktigt att ha grundlagar som drar en gräns för vad staten inte ska lägga sig i, som att fatta beslut om vad staten ska ägna sig åt.

Våra politiker skulle behöva fatta beslut som är långsiktigt bäst för vårt land och vår befolkning. I många avseenden skulle politikerna behöva ha god framförhållning och se över långa perspektiv. Något som inte belönas idag. Det finns inte tillräckligt med incitament. Dels handlar det om att man är beroende av högt väljarstöd (kunna uppvisa resultat) vart fjärde år, vilket innebär korta perspektiv. Och dels blir det inga konsekvenser för politiker vars kortsiktighet och publikfriande beslut, skapar negativa konsekvenser på sikt. Det enda ansvar politiker behöver möta är sina väljare, vart fjärde år. Det finns inget tjänstemannaansvar, och inget personligt ansvar, trots att beslut de fattar kan få omfattande konsekvenser. Snarare är det så att de som är slösaktiga med skattepengar, uppfattas som generösa (och därmed attraktiva) av väljarna. Att som politiker höja skatterna för att kunna spendera mer pengar, uppfattas ofta som ädelt och osjälviskt. Men att spara pengar genom effektivisering och rimligare prioriteringar, kan uppfattas som snålt och fattigt.

Mycket av det jag tagit upp här är fenomen som beror på kortsiktigt starka incitament. På längre sikt går det dock inte att komma ifrån att många av dagens incitament kommer att leda till negativa konsekvenser för oss alla. I Sverige är en del av de konsekvenserna nu så uppenbara att inte ens de mest ihärdiga längre kan blunda för dem. Men genom att försöka hitta nån annan att skylla på, kan man som politiker klara sig själv en liten stund till. Många är inte speciellt insatta politiskt, och en lögn behöver bara vara så bra att flertalet inte på en gång ser igenom den. Har man dessutom medias lojalitet, kan man få stor hjälp att förmedla den verklighetsbeskrivning som stöder den egna politiken.

Det är därför vi ofta tvingas gå så långt åt fel håll, innan den politik som skapat de destruktiva incitamenten, förändras. Som politiker (men också som medborgare och väljare), lever man i en filterbubbla, som spricker först när verkligheten inte längre går att ignorera. Och eftersom beroende och incitament gör att få kritiska röster kommer till tals, är det ingen som ifrågasätter om den väg man väljer, verkligen är lämplig. På sätt och vis är det lite sorgligt, och det är svårt att se hur en så omfattande förändring av incitamenten i samhället ska vara möjlig.

Men samtidigt är jag gärna positiv. Och jag tror att nyckeln är kunskap och förståelse, som vi kan få genom att prata med varandra, och genom att även lyssna på alternativ media, och genom att sen tänka efter ordentligt. Om våra politiker inte tar sitt ansvar, måste vi väljare att ta vårt ansvar. Vi medborgare måste visa vägen. Makten saknar incitament till den förändring som behövs, önskan om riktig förändring måste därför växa fram hos varje medborgare, och jag vill gärna tro att den kan göra det!