Blog

Att Åldras (del 2)

Som barn är allt nytt och fantastiskt. Livet är oändligt, världen är oändligt, allt är nytt och redo att upptäckas. Och oavsett vad vi upptäcker, eller är med om, kommer det att vara första gången för oss, med den unika känslan som det innebär. Efter ett tag har vi upptäckt och förstått det mesta i vår omedelbara närhet. Den unika känslan infinner sig mer sällan, livet blir lite mindre spännande, och vi känner oss lite äldre.

Sen genomgår vi vår skolutbildning. Vi lär oss mer nya saker, men det kompenseras av att när samhället och skolväsendet säger att något är på ett visst sätt, säger det samtidigt, indirekt, att det inte är på något annat vis. På det sättet stängs många dörrar, och livet blir mindre fantastiskt än vi kanske trodde att det var. Men vi har fortfarande mycket att se fram emot, och massor av mål vi vill förverkliga, som driver oss framåt. Vårt första jobb, göra karriär, resa, bilda familj och eget boende. Vi är fortfarande i en fas där mycket driver och motiverar oss. Vi vill hela tiden framåt, och vi strävar för att uppnå våra mål. Samtidigt som vår energi inte längre är barnets och ungdomens energi.

När vi sen uppnått våra mål, inleds en ny fas i livet, medelåldern. Det är fortfarande mycket kvar av livet, men det är inte längre så mycket som driver oss framåt. Vi upplever oss mer bekväma och mindre benägna att ”kämpa” för något vi vill ha. Vilket kan bero på att det är få saker kvar för oss att upptäcka, att det är få saker kvar som kan ge oss ”kicken” av att uppleva något nytt. Saker och ting har inte längre nyhetens värde för oss, samtidigt som vår bekvämlighet gör att kostnaden för den upplevda insatsen, ökat. Vilket resulterar i att vi driver färre projekt, samtidigt som vi ställer högre krav för att vi ska vara nöjda med resultatet av våra engagemang. Vi har inte många mål och drömmar kvar heller. Även om det är något vi sällan ger oss tid att fundera över, eftersom vår vardag oftast är fullbokad med alla möjliga åtaganden till höger och vänster, både på jobbet och fritiden. Kanske känns det mer som att livet styr över dig, än att du styr över livet. Samtidigt som det också ger upphov till en hel del stress. Vilket leder till att vi känner oss äldre, och vi åldras därför mer påtagligt fysiskt också.

När barnen flyttat hemifrån och det börjar lugna sig på jobbet, inleds nästa fas. Du är i slutet av din karriär, och det handlar inte längre om att kliva upp på karriärstegen, utan snarare om att försöka behålla den position man har, när yngre och mer drivna talanger kommer in från alla håll och kanter. Personer som är beredda att göra uppoffringar som man själv inte längre kan motivera. Pensionen är inte längre något som är oändligt långt bort, utan så nära att det faktiskt går att börja räkna ner till den. Det är färre åtaganden på fritiden också, och mer tid över. Det är tystare hemma och alla tankar och funderingar som man aldrig hade tid med tidigare, börjar göra sig påminda. Man har egentligen inga mål kvar, och inte mycket som driver en framåt. Man trivs kanske ganska bra, vilket man gärna vill fortsätta att göra, men det finns inte mycket som gör att man aktivt driver på för en förändring. Känslan är att merparten av de upplevelser det var meningen att livet skulle ge dig, ligger bakom dig.

Förändringen i känsla och energi gör att du hela tiden åldras. Ansiktet åldras, men det ändrar också utseende, rent allmänt, om vi ändrar vår energi. Allt för att matcha den vi för tillfället känner att vi är inombords. Vi blir mer och mer medvetna, men det blir också svårare att dränka sorlet av instängda negativa känslor man bär med sig. Det blir svårare och svårare att distrahera sig med nåt annat. Och det är inte omöjligt att de känslor som nu börjar komma fram gör att man går in i en mer negativ energi, om man inte klarar att hantera känslorna. Man har inte längre ungdomens drivkraft, känsla av att livet är oändligt och att man är odödlig. Vilket gör att kroppen åldras för att motsvara ålderdomens energi.

Vi upplever att vi befinner oss i slutet av livet. Det mesta av upplevelser och glädje upplever vi ligger bakom oss. Istället för ett driv framåt, försöker vi snarare spjärna emot, och vrida tillbaka klockan. Något som bara får oss att åldras snabbare. På ålderdomshemmet är livet ganska enkelt och bekymmersfritt. Men samtidigt inte speciellt roligt och det finns inte mycket nytt att upptäcka. Vi har så mycket erfarenhet att det knappt är något som känns särskilt spännande längre. Känslan är att slutet bara är en tidsfråga, och det handlar om att fylla ut väntan på ett så vettigt sätt som möjligt. Det finns inte mycket intresse för nya upplevelser eller mål, och det handlar mest om att fördriva tiden medan man väntar. Vilket gör att man fortsätter åldras.

Vi dör när vi inte upplever att livet är roligt längre. När det inte finns någonting kvar för oss, eller när vi är så oroliga för att dö, att den oron faktiskt blir orsaken till att vi dör. Det är inte så att vi dör för att vi är gamla, vi dör för att vi inte tycker att livet är tillräckligt värt att leva längre. När vi upplever att det inte finns någonting kvar att upptäcka, finns inte heller nån anledning för oss att vara kvar.

Många tycker att de vill leva långa liv, vilket jag tror hänger ihop med att vi uppfostrats att köpa tanken om att vi bara har ett enda liv, och att det är kort nog som det är. Därför vill man att det åtminstone ska räcka så länge som möjligt. Även om högre livskvalitet kanske borde vara viktigare än att man lever många dagar. Samtidigt som folk som känner högre livskvalitet och livsglädje, åldras långsammare, och faktiskt oftast blir äldre. De kan behålla barnets fascination och upptäckarglädje, även när de blir äldre. Vilket gör att de inte åldras lika snabbt.

Men perspektivet blir annorlunda om man ser livet som något konstant, ingenting som kommer och går. Man kan se livet som konstant och att livet är energi. Energi som kan förändras och omformas efter tycke och smak. Energi som kan ta olika fysisk form, om vi känner för det. Det finns inga naturlagar som hindrar det. De enda hindren är de som sitter i våra huvuden. Vi skulle kunna ta fysisk form, vi skulle kunna omforma vår kropp till någonting annat, och vi skulle kunna välja att lösa upp den i ”tomma intet”, om vi vill. Vi skulle också kunna omforma kroppen så att den blir ”yngre och yngre”, vartefter som åren går. I teorin finns ingenting som hindrar oss. Allt har med energi att göra. Vi kan inte gå tillbaka i vår energi, men kan vi släppa ok, belastningar och motstånd i vår energi, kommer den att bli friare, friskare och ”yngre” när den förändras.

Samtidigt som vi skulle kunna leva oändligt länge, kanske vi inte vill vara ”fast” i en och samma kropp under för lång tid. Många nya upplevelser som vi längtar efter, kräver att vi byter kropp för att få förutsättningarna att uppleva dem. Kroppen erbjuder unika möjligheter, men också begränsningar. Då är det kanske roligare att byta kropp lite oftare, och hinna prova flera olika. Även om det inte är någon tidspress. Livet är oändligt, så vi har oändligheten på oss, och tiden är bara något som människan har hittat på.

Det fysiska livet har två uppgifter: Dels att lära oss om oss själva, om vi behöver släppa negativitet, och dels vara roligt och spännande sätt att leka på, med oändligt antal möjligheter att släppa loss vår kreativitet och uppleva vår storhet. Något som är svårt i den värld som vi människor har skapat just nu. Men ingenting är konstant, och ändrar vi vår energi inombords, kan världen förändras till något bättre, lika fort!

Att Åldras (del 1)

Ingen människa är likadan inombords hela livet. Vi genomgår hela tiden förändringar. Antingen för att vi medvetet väljer att ändra oss, eller för att upplevelser eller intryck utifrån, får oss att ändra vår energi, utan att vi kanske tänker på det. Vi kan inte välja om vi vill förändras eller inte, eftersom en förändring kommer att ske oavsett, men vi kan välja på vilket sätt vi vill förändras, och åt vilket håll vi vill röra oss.

Eftersom vi hela tiden förändras inombords, förändras också världen omkring oss. För de flesta sker förändringen i små steg, och under så lång tid, att man knappt är medveten om den. Men vid en jämförelse mellan nutid och hur det var för ett eller ett par decennier sen, blir det uppenbart att något har förändrats.

På väldigt lång sikt, går utvecklingen alltid åt ”rätt” håll, vilket har att göra med att man hela tiden blir mer och mer medveten. Och då spelar det mindre roll i vilken riktning man ändrar sig. Även om man skulle försöka förändra sig med målet att bli mindre medveten, så skulle den processen leda till ökad medvetenhet i slutänden. Däremot kan utvecklingen gå olika fort beroende av vilken väg man väljer.

Vissa människor vill inte ändra sig. Det kan bero på att de är ganska nöjda med vad de har, och rädda för att en förändring ska leda till något sämre. Eller att de är rädda för att behöva möta jobbiga känslor som de gömt inom sig, som riskerar att väckas till liv i och med att saker och ting ändrar sig. Det blir en mental arbetsbelastning att möta sina jobbiga känslor och behöva reda ut dem. Ett jobb som många drar sig för att göra. De tänker att om de fortsätter att förtränga känslorna, eller skjuta arbetet framför sig, kommer det att lösa sig av sig själv, utan att de behöver göra jobbet, eller konfrontera sin egen negativitet. Vilket inte kommer att hända.

När man på det sättet försöker motsätta sig den naturliga förändringen som väntar på att ske, är det anledningen till att utvecklingen, på kort sikt, kan gå åt ”fel” håll. Det är som en reaktion på motståndet i personens energi. Varpå livet svarar genom att införa mer ”motstånd” i personens liv. Resultatet blir fler motgångar, mer ”otur” och fler saker som inte kommer att gå din väg. Logiken bakom den reaktionen är att handgripligen visa dig vad dina outredda känslor leder till, och genom att göra det svårare och svårare för dig att blunda för ”sanningen”, motivera dig att ta tag i det bagage du bär inom dig. Vi har också sagt att all förändring leder till högre medvetenhet. Ju mer medveten du är, desto starkare kommer din skaparkraft att bli. Så om du är fast i ett inre motstånd, men samtidigt blir mer och mer medveten, kommer motståndet du upplever runt omkring dig också hela tiden öka, för att din energi hela tiden skapar mer av det.

På det sättet kan vi välja hur jobbigt vi vill ha det, eller hur mycket vi klarar av att utsättas för, innan vår gräns är nådd. Ju mer envisa och trotsiga vi är, desto jobbigare blir det. Ju snabbare vi hanterar obalanser som vi blir medvetna om, desto enklare och smidigare blir processen. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar obalansen, vilket leder till att det blir mycket jobbigare och mer arbete som krävs, när vi väl till slut tar tag i problemen. Och vi kommer alltid att behöva ta tag i problemen, förr eller senare, nåt annat alternativ finns inte. Det enda vi kan göra är att bestämma hur länge vi vill skjuta upp arbetet som måste göras.

Ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv, kan jag tänka på saker jag upplevt och känslor jag känt, som jag inte skulle kunna återskapa idag. Det skulle inte vara samma sak, eftersom jag inte är samma person inombords längre. Och på ett eller annat sätt har en förändring pågått hela tiden. Jag tänker till exempel på barnets nyfikenhet, upptäckarglädje och lekfullhet. Som barn var det mesta en lek. Jag tänker på en kattunge som kan leka länge med en bit garn, medan en äldre katt inte skulle vara speciellt intresserad. På samma sätt finns det egentligen ingenting som säger att inte vuxna människor kan leka som barn gör. Problemet är att den vuxna personen inte är likadan inombords längre. Vi är vår energi, och energin har förändrats. Det som var nytt och spännande när man var liten, är välbekant och ointressant när man är vuxen.

Jag tror inte det är så att man förändras när man blir vuxen, utan att man förändras först, och av den anledningen blir man ”vuxen”. Det gäller delvis även för vilda djur, där det är en skillnad i energi mellan djurungar och deras föräldrar. Även om förändringen är ännu större hos människan. Att växa upp som människa innebär nämligen, dessutom, att man väljer att anpassa sig till det mänskliga samhället, och de förutsättningar som ett sånt liv i obalans, dikterar. Vilket ligger väldigt långt ifrån hur jag tror att vi naturligt skulle trivas att leva. Det mänskliga samhället tror jag är mycket mer av en främmande och ogästvänlig miljö för oss människor, än vad naturen är för de vilda djur som lever i den.

Därför tror jag att vi människor tvingar oss själv till en större kompromiss, och en större grad av anpassning, när vi förändrar vår energi för att kunna hantera vuxenlivet. Varje kompromiss är ett avsteg från vem vi egentligen är. Något som självklart sätter spår, både inombords och utanpå. Livet som barn är tämligen bekymmersfritt, medan livet som vuxen ställer högre krav, och erbjuder därmed på många sätt mindre känsla av frihet. Vi mognar inombords, men alla avsteg från vår fria natur, som krävs av oss, gör också att vi åldras inombords. Vi känner oss äldre och mer slitna. En del känner sig oroliga och stressade. All den förändring som vår energi har genomgått, visar sig också i vårt yttre, vår personlighet och våra egenskaper. Vi känner oss äldre, vilket är anledningen till att vi åldras. Vår kropp svarar på vår energi, och med tiden råkar vi ut för fler och fler åldersrelaterade sjukdomar och skador.

Det är inget fel på den biologiska designen av vår kropp, och precis som vår energi styr allt annat som skapas i våra liv, styr den även hur vår kropp ser ut och fungerar. Vår kropp har inget bäst-före-datum, egentligen. Det finns ingen övre gräns för hur gamla vi skulle kunna bli, om vi vill. Men så länge vi åldras inombords, kommer vår kropp också att åldras. Ju jobbigare vi gör det att leva fritt och naturligt i vårt samhälle, desto mer uppenbart kommer åldrandet att bli. Och det finns ingen väg tillbaka till det som varit.

Det är inte möjligt att ändra sin energi och gå tillbaka till ett tidigare energitillstånd. Vi kan inte som vuxna förändra vår energi och bli som barn igen. För det skulle inte vara samma sak. Vi har med oss alla minnen och all erfarenhet, och det skulle helt enkelt inte kännas på samma sätt. Vi har andra erfarenheter och upplevelser med oss, och vår medvetenhet är en annan. För de flesta var den första kyssen något fantastiskt. Man kan kyssas många gånger efter det, men det är inte möjligt att återskapa den exakta känsla man upplevde första gången. Det finns helt enkelt inte en väg tillbaka, och det är inte heller möjligt att stå stilla. Allt förändras hela tiden, och vi måste alltid gå framåt, även om vi kan välja i vilken takt och riktning vi vill gå.

(Fortsättning följer…)

Vilsenhet

Allt är från början uppbyggt av kärleksenergi. Det borde därför inte vara svårt att känna den kärleken, men det sätt på vilket vi människor har utvecklats, förändrat vår värld och vårt inre, har under en lång tid kontinuerligt fört oss längre och längre bort från den kärleken, och därigenom längre bort från oss själva. Resultatet är en utbredd känsla av vilsenhet, oförstående och negativa känslor. Eftersom kärlek är samma sak som frihet, betyder det att vi har skapat en värld där vi upplever oss betydligt mindre fria idag, än vi var från början. Våra liv präglas av både officiella och inofficiella lagar och regler om vad man ska göra, eller inte ska göra. Hur man ska leva, eller inte ska leva. Allt för att passa in i samhället och accepteras socialt av den stora massan.

Jämfört med till exempel hur fritt vilda djur lever, måste vi människors hårt reglerade liv framstå som fullständigt bisarra. Man kan fråga sig vem som frivilligt skulle gå med på att leva så ofritt och inom ett så tight regelverk? Inom ramar som skapar så mycket ångest, stress, frustration, depression och lidande. Djuren vet dessutom att livet är evigt, och att det bara är fysiska kroppar som kommer och går. Medan många människor är övertygade om att vi bara har ett enda, kort liv att leva. Och trots att vi tror att det är så, slösar vi bort merparten av det livet på att jobba med saker vi inte tycker om, eller tror på. Vi tvingar oss själva till anpassning, istället för att tillåta oss att leva ut vår kreativitet och kärlek. Vårt samhälle, och vi själva, sätter upp ramar för vad som är ok och vad som inte är det. Men vi stänger också in oss själva, genom att tro på alla begränsningar vi har lärt oss att leva med, och som vi har vuxit upp med att tro på.

Om världen runt omkring oss är en spegling av vårt inre, och det är den, säger det väldigt mycket om hur obalanserat vårt inre är. Världen runt omkring oss är överbefolkad, vi har fattigdom, utnyttjande och krig. Vi utnyttjar och förstör djur och natur. Vi förorenar vår luft, vårt vatten och våra skogar. Vad säger det om vårt inre? Och när vi pratar om att utvecklas som mänsklighet, är vårt fokus hela tiden utanför oss själva, på teknisk utveckling eller mer politisk makt och styrning, som någon slags universallösning. Väldigt sällan är det någon som nämner möjligheten att både orsak och lösning på förändringen runt omkring oss, finns inom oss. Vi har så länge ”uppfostrat” oss själva att förtrycka vår andlighet och vår intuition, och vi har lärt oss själva att det är ”normalt” att leva fulla av stress, oro och negativa känslor. Vi har blivit så vana vid det, att det inte ens är något vi reflekterar över längre. Samtidigt som det känns naivt att tro att vi kan hålla på så, utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser, både för vår hälsa, våra handlingar och för de människor och den värld vi har runt omkring oss.

Vi har alla förmågan att välja vad vi vill känna, men vi påverkas också otroligt mycket av de känslor och energier vi har runt omkring oss, och som vi kommer i kontakt med dagligen. För att förstå skillnaden kan man jämföra energin vi upplever under en promenad i skogen på våren, jämfört med motsvarande promenad längs en hårt trafikerad väg i en betongförort. Det är olika energier i de olika miljöerna och upplevelserna. Energi som färgar oss och påverkar vår känsla, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. På samma sätt påverkas vi också väldigt mycket av varandra. Inte bara personer i vår närhet, utan även av personer i tv, radio och tidningar. Till slut har det gått så långt att det krävs något alldeles extra för att orka stå emot ”energi-trycket” från omgivningen, och trots det kunna känna äkta kärlek. Den sociala kontakten med andra människor är också så viktig, att vi inte vill riskera att skapa ett alltför stort känslomässigt avstånd till vår omgivning, och riskera att hamna utanför den sociala, mänskliga gemenskapen. Därför väljer vi att göra det som andra gör, anammar andras perspektiv och anpassar vår energi efter deras känslor. Trots att det inte har någonting med kärlek att göra.

Från början levde vi i kärlek, och visste om att det var därifrån vi kom. Men vi tilltalades av tanken på att prova att utforska andra känslor, för att få omväxling och för att få uppleva något nytt. Det började som en lek eller som ett slags medvetet rollspel, och det var där vår resa började. Vi lockades av tanken att få uppleva andra känslor än den kärlek vi var så vana vid. Till en början var det spännande och roligt att göra någonting som var helt annorlunda, men snart gjorde vi leken viktigare, och tappade mer och mer av kontakten med kärleken. Det gjorde att vi började tvivla på oss själva och kände oss mer och mer vilsna inombords. Till slut hade vi gått så vilse att vi fullständigt glömt bort att det var en lek vi höll på med. Allt blev plötsligt på allvar, tillvaron blev negativ och jobbig, och livet var helt enkelt inte roligt längre. Men då hade det gått så långt att vi inte kunde stoppa det vi påbörjat. Istället för att leka att vi låtsades gå vilse, gick vi vilse inombords på riktigt. Vi glömde bort vilka vi var och var vi kom ifrån, och blev helt utlämnade åt den negativitet vi skapat. Den drog med oss åt alla möjliga håll och dikterade helt våra liv. Vi hade på skoj försökt ”lura” oss själva så länge, att vi till slut tog lögnen för sanning. Till slut var vi mer vilsna än någonsin.

Men det är dags att hitta hem nu.

Det har gått så långt att vi inte längre kan ignorera problemen runt omkring oss. Situationen blir mer och mer bisarr och saker och ting ställs på sin spets, för att vi ska ”vakna” inombords. För att vår medvetenhet ska vakna. En person, som jag i övrigt inte har mycket till övers för, brukade ibland säga: ”Om man inte är medveten, är man medvetslös.” Det ligger ändå någonting i det. Sen är nästa steg att förstå att svaret och lösningen finns inom oss, inte utanför oss. Och vi har förmågan att vända utvecklingen och rädda världen genom att gå den vägen. Men det kommer att kräva empati, intuition och mod. Mod att utforska vårt inre, möta våra rädslor och rensa bort alla negativa känslor. Vi ska sen använda vår empati för att förstå andra människor, djur och natur. Och använda vår intuition för att skapa och följa kärleken. Intuitionen kommer också att berätta vilka människor vi kan lita på, och vilka som säger sanningen. 

Följ inte personer som inte befinner sig i en kärleksfull energi och utstrålar transparens, ödmjukhet och förståelse. Och ifrågasätt alla förslag på ökad reglering, politisk styrning och alla krav på att du ska lämna ifrån dig mer av makten över ditt liv till någon annan. Personer som drivs av kärlek, kommer alltid att vilja se människor fria och oberoende, och vilja ge dem så mycket frihet som möjligt. Det är kärlekens röda tråd. Men framför allt handlar det här om att vi behöver lära oss att tro på och lita på oss själva. Det innebär inte att vi inte kan tro på andra, men vi måste tro på oss själva först. Och vi ska absolut inte tro på någon annan, om vår magkänsla och intuition säger oss att vi egentligen inte borde tro på det de säger. Detta oavsett auktoritet eller fina yrkestitlar. Intuitionen måste komma först, och den bör vara vår viktigaste källa till sanningen. Men för att den ska fungera optimalt måste vi rensa alla negativa känslor vi bär med oss inombords. Vänd därför blicken inåt, och var inte rädd.

Vi har egentligen inget val längre. Antingen tar vi tag i problemen nu, eller också skjuter vi dem framför oss tills de blivit ännu värre. De kommer inte att försvinna av sig själva. Oavsett, finns inget sätt att komma ifrån det jobb som vi måste göra, och konfrontationen med den delen av oss själva. Det finns ingen poäng med att leva om livet inte är kul, och den här ”leken” vi har hållit på med länge nog nu, är inte kul längre. Det är dags att hitta tillbaka hem, till vår kärna av kärlek, börja om och skapa nåt vackrare och roligare här på jorden istället!

Villkorslös Kärlek

Många pratar om att de längtar efter den villkorslösa kärleken, som ses som den ultimata och mest åtråvärda formen av kärlek, just för att den inte ställer några krav. Man skulle kunna argumentera att kärlek som endast gäller förbehållet vissa specifika krav, kanske inte kan sägas vara kärlek alls. Men hur som helst tror jag de flesta är med på att det är skillnad på att tycka väldigt mycket om något, eller att faktiskt älska det.

Jag tror att villkorslös kärlek upplevs speciell och annorlunda, för att det är ursprungskänslan och den energi som allt är skapat från. Därför skulle man, istället för att se den kärleken som en separat känsla, kunna se den som det som finns kvar, när alla andra mänskliga känslor är bortskalade. Vilket också är anledningen till att kärleken, som egentligen är den mest naturliga och självklara känslan, upplevs som så svår att uppnå. För att vi bär på så många andra känslor som ligger i vägen för oss. Det är få förunnat att lyckas skala bort alla såna känslor, även om vi alla har den förmågan. Vilket gör att äkta kärlek anses extra åtråvärt. Att få uppleva det, är som att ”hitta hem”, och det gör att känslan av att vara vilsen, plötsligt försvinner.

Jag tror att känslan av villkorslös kärlek, också är en slags känsla av perfektion. För att kärlek är den ”perfekta” känslan. När man ställs inför något man upplever som perfekt och utan fel, lyser den känslan igenom. Känslan av den kärlek som har skapat det vi upplever. Det är som att se oss själva. Vilket vi visserligen gör i andra sammanhang också, men genom kärleken kan vi känna vår egen perfektion, istället för våra tillkortakommanden och brister, som vi har en tendens att göra annars. Jakten på kärlek är alltså jakten på perfektion. Vilket kan tyckas utsiktslös, eftersom ”perfektion” är ett väldigt högt krav. Men vi har alla olika personliga preferenser, och det som en person anser vara en defekt, spelar ingen roll för nån annan. Därför går det att hitta perfektion för alla, trots avvikelser från nån slags allmänt ideal. Det som är defekter för nån, är betydelselöst eller till och med positivt, för nån annan. 

Målet med hela den här resan eller ”leken” som livet är, är att i slutänden kunna älska sig själv lika äkta och villkorslöst som vi vill bli älskade av andra. Att uppleva vår egen perfektion och därmed hitta tillbaka till den kärlek som vi kommer ifrån. Vi har alla våra fel och brister, men ingen bär med sig ”permanenta” fel som skulle hindra villkorslös kärlek. Antingen handlar det om defekter som går att göra något åt, eller om defekter som kanske bara spelar roll för vissa, och absolut inte behöver vara något hinder för din egen kärlek. Alla har alltså möjlighet att älska sig själva villkorslöst, och därigenom uppleva den sortens kärlek. Men ofta kan det vara svårt att hitta dit på egen hand, så vi söker ”hjälp” utifrån.

Vår omgivning är en spegelbild av vårt inre, så vi letar efter personer, saker och upplevelser som speglar vårt inre på ett så positivt sätt som möjligt. Som visar så mycket som möjligt av vår perfektion. Många har så svårt att hitta den känslan på egen hand, att vi tar hjälp av andra för att få en känsla av kärlek. Det kan vara kärleken från en partner, ett troget husdjur, våra barn eller känslan av kravlöshet som vi upplever i naturen. Kanske kan det sättet inte ta oss hela vägen alla gånger, men kan det ta dig ett steg närmare kärleken, är det bra. Inget sätt är fel, det är bara olika vägar vi kan välja att gå. Och det är helt ok att ta hjälp när man kan, om det underlättar resan. Vissa vägar är snabbare och enklare, medan andra är mer komplicerade och jobbigare. Men som kanske i gengäld ger större förståelse och viktigare insikter som bonus, men det är ingen garanti förstås.

När det gäller kärleken, spelar det roll hur god självkänsla vi har. Den speglar hur stora krav vi vågar ha. Alltså hur mycket vi vågar tro på att villkorslös kärlek är möjlig att uppnå, och något just vi skulle förtjäna. Vi får aldrig något som är bättre än det vi tror oss förtjäna, men aldrig något som är sämre än vi tror oss förtjäna heller. Hur nära perfektion vi kan komma beror på var vi drar gränsen för vad vi är beredda att acceptera. Självklart är det rimligt att vara tacksam för allt som kommer vår väg, och alla möjligheter vi får, men om vi nöjer oss med något som endast är ”ok”, finns ingen anledning att presentera oss med något som är bättre än så.

Men hur ska vi få uppleva den perfekta kärleken, om vi är beredda att nöja oss med en halvdan eller villkorad kärlek? Och hur ska vi kunna presenteras möjligheten till något bättre än det vi har idag, om vi inte tror att det är möjligt? Vad vi på allvar känner att vi förtjänar, säger något om vad som faktiskt är möjligt att vi förväntar oss. Tackar vi nej till något som inte känns tillräckligt bra, kommer vi att presenteras någonting bättre, förutsatt att vi upplever att vi uppriktigt skulle förtjäna det.

Vad det handlar om, är att använda sin magkänsla och intuition för att känna av energier. Allting är energi, personer, saker, situationer, upplevelser. Hur känns energin? Hur nära perfektion är den? Hur mycket kärlek finns i energin? Kärleken är din vägvisare. Välj vägar, personer och sammanhang, vars energi utstrålar så mycket äkta kärlek som möjligt. Känn av var kärleken finns, och välj alltid den. Välj bort saker och personer som du inte älskar.

Välj känslan av perfektion, och acceptera inte kompromisser. Välj det som ger dig en känsla av kärlek inombords. Den känslan är din kompass för att ”hitta hem”. Acceptera inte kärlekslös energi och lyssna inte på folk som försöker vilseleda eller utnyttja dig. Ge inte den sortens energi något av din tid, ditt fokus, din energi eller din uppmärksamhet. Gör du det, kommer du att uppmuntra och belöna den sortens energi, vilket du inte vill. Om du inte ger den ditt fokus och inte investerar några känslor i den, kommer den sakta att försvinna. Och ersättas av en mer kärleksfull och äkta energi att fylla ditt liv med istället!

Problemet med att tänka

Jag tror att förmågan att ”fundera”, eller ”tänka”, är näst intill unik för människan, i alla fall i den utsträckning vi ägnar oss åt det. Vilket inte nödvändigtvis är bevis för att det skulle göra oss klokare, smartare eller lyckligare än andra varelser. Samtidigt pratar vi ibland om vikten av att ”leva i nuet”, för att känna lycka och känna oss levande. Vilket egentligen är varandras raka motsatser. För hur kan man tänka eller fundera, och fortfarande befinna sig i nuet? Att tänka är per definition att mentalt flytta sig någon annanstans. Antingen till en annan tid, dåtid eller framtid, en annan plats, en annan situation eller andra förutsättningar. Jag skulle säga att det inte ens är möjligt att tänka på nuet, och befinna sig i nuet, samtidigt. Det ena utesluter alltid det andra.

Är det då önskvärt att sluta tänka? Om det vore möjligt tror jag att vi skulle känna oss mycket lyckligare och bekymmersfria. Idrottsmän och andra som lyckas med otroliga bedrifter förklarar ofta att de ”inte funderade så mycket”, att de ”gick på känsla”, eller att de ”visste att de kunde klara det”. Så fort man börjar tveka på om man klarar något, så kommer tankarna, vilket leder till en annan känsla, vilket gör att man inte längre klarar det man tidigare varit kapabel till. Utan tankar tror jag inte vi kan känna osäkerhet eller tvivel.

Självklart är det möjligt att sluta tänka, inom rimliga gränser, även om det knappast är lätt. Det finns inget som säger att det måste vara svårt, men med den bakgrund de flesta av oss har, är det sannolikt så. Vi är ofta fast i våra vanor, påverkas mycket av vår omgivning och hur vi tidigare har uppfostrats. Och om ”tanken” är något som utmärker människan, finns det förstås en poäng i att vi får uppleva dess alla aspekter, om vi nu valt att födas som människor. Men upplevelsen är i så fall för att förstå. När vi har förstått är den delen avklarad, och då kan vi välja en annan väg. Det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna uppleva genuin lycka, bara för att vi är människor. Även om det antagligen är svårare för oss än för t ex djuren.

Jag tror inte att vilda djur ”tänker” speciellt mycket. Det innebär inte att de inte kan fatta beslut, eller göra val, som uppfattas som ”intelligenta”. Jag ser det mer som att de är så trygga i sig själva att deras intuition alltid kommer att leda dem på rätt väg. Antagligen är intuition och instinkt väldigt nära släkt med varandra. Genom att använda den förmågan kommer de nästan alltid att välja ”rätt” väg, oavsett om de vet om det, eller inte. Det handlar inte om att de samlar in massor av kunskap, gör avancerade beräkningar och analyser, som vi människor oftast tror att vi måste göra. Utan om att de är så fria från negativ energi att de kan komma rätt enbart genom att använda sin intuition till att följa Universums energier. Och finna sina svar genom direkt kontakt med källan, och sin inre kärna, där alla svar går att hitta. Det finns bevis, både i nutid och forntid, även på människor som har lyckats uppnå resultat som borde vara vetenskapligt omöjliga, bara genom att vara i harmoni med sig själv, leva i nuet och vara i balans med Universums energi.

För ”tama” djur är situationen annorlunda. De präglas så mycket av närhet till oss, och av hur vi behandlar dem, att de tar efter mycket av vårt sätt att leva. Man kan antagligen se dem som ”halv-människor”. Vi är inte heller alltid speciellt snälla mot de djur vi har hand om, eller utnyttjar. Många har det inte särskilt bra, lider av tristess, stress, vanvård, eller bara brist på frihet. I en sån situation blir behovet av att ”fly nuet” större, eftersom nuet inte tillfredställer deras behov.

Det märkliga är att det är likadant för många människor, trots att vi, på pappret, har vår frihet. Många känner i alla fall ett behov av att fly sitt liv och sin vardag. Vilket jag tror hänger ihop med att vårt samhälle, vår bild av livet och hur man ”ska” leva, stänger in och begränsar människors kreativitet och frihet. Det finns ingenting som säger att det måste vara så, men det kommer att vara så, så länge vi tror på det. På samma sätt som den 500-lapp vi håller i bara är värd 500 kr så länge vi tror att den är det. Så snart vi slutar tro, blir den bara en bit färgat papper. På samma sätt fungerar det med vårt mänskliga samhälle. Det märkliga i hur vi har bestämt att alla måste jobba merparten av sina liv, oavsett om de vill det eller inte. Att vi måste ha ledare och förmyndare som bestämmer över oss. Att vi måste utbilda oss i minst 12 år för att kunna få ett jobb, och passa in i samhället. Bara en sån sak borde få de flestas varningsklockor att ringa. Man kan fråga sig varför vi människor alltid ska göra saker och ting så onödigt komplicerat, omständigt, svårt och tråkigt. Hur sunt kan ett samhälle vara om man måste utbildas (hjärntvättas?) i 12 år för att förstå att hantera, och kunna passa in i?

Och varför skulle man vilja ”leva i nuet”, om ”nuet” präglas av allt som är negativt med mänskligheten, och vad det innebär att vara människa? Men det ena bygger på det andra. Upplever man att man vill fly, kommer man också att få fler saker att behöva fly ifrån. På det sättet fungerar livet alltid som en spiral, men antingen en spiral där allt hela tiden blir bättre och bättre, eller en spiral där allt hela tiden blir sämre och sämre. Självklart kan man växla mellan de här två ytterligheterna, men de senaste decennierna känns det som att mänskligheten befunnit sig i en ganska konstant negativ spiral. Som beror på hur vi har ändrat våra tankar och känslor. Vilket kan vara bra för att skapa medvetenhet, men om vi hela tiden ”flyr” från våra liv, mentalt, för att vi inte upplever att de ger oss det vi vill ha, innebär det också att vi inte kommer att bli medvetna på det sätt som var meningen. Eftersom vi, i våra tankar, flyr från de upplevelser och känslor som är tänkta att resultera i medvetenhet och positiv förändring. Alltså blir vi inte medvetna, vi ändrar ingenting, och vi fortsätter i vår kollektiva, negativa spiral. Att våga befinna sig i nuet skulle hjälpa oss att se världen och oss själva för vad vi verkligen är, och få oss att förstå de delar av vår värld och vårt sätt att leva, som inte fungerar, så att vi kan göra saker och ting på ett annat sätt.

Men istället tänker vi på annat, vilket oftast leder till en känsla av att vi är olyckliga. En känsla som i sin tur skapar en värld där vi verkligen får vara olyckliga också. Vi tänker på det som varit, antingen i positiva bilder, eller negativa bilder. De positiva bilderna säger oss att vi har det sämre nu än vad människor hade förr, vilket gör oss olyckliga. Tankar och fokus på historiens negativa bilder ger i sin tur negativa känslor och olycka. På samma sätt tänker vi om framtiden, och vi är alltid oroliga för vår egen och andras framtid. Både på kort sikt och på lång sikt. Eftersom vi inte är trygga i oss själva, behöver vi en yttre trygghet, som naturligtvis aldrig kan garanteras. Eftersom den inte kan garanteras, upplever vi att vi alltid måste vara rädda för att vår trygghet ska försvinna. Massor av tankar som gör oss olyckliga.

Vi tänker också på andra saker i vår samtid. Dels jämför vi oss med andra människor och deras saker. Vilket alltid har en tendens att utfalla till vår egen nackdel, vilket leder till olycka. Vi tänker också på andra platser, antingen platser där vi hellre skulle vilja vara, vilket leder till olycka, eftersom vi inte är där vi vill vara. Eller platser vi inte vill vara, där det är krig, fattigdom eller misär. Negativa tankar som också de leder till en känsla av olycka.

Samtidigt som vi överallt i samhället, i skolan och av andra människor, uppmuntras att tänka. Vilket i hög utsträckning handlar om att minimera alla olika typer av ”risker”, för att på det sättet försöka maximera vår känsla av yttre ”trygghet”, i brist på äkta, inre trygghet. En yttre trygghet som ger en momentan och falsk känsla av lycka och välbefinnande. En känsla som håller i sig tills vi börjar ”tänka” igen. Och då måste återstarta sökandet efter mer yttre trygghet. Ett sökande som förstås aldrig kan ta slut, eftersom yttre trygghet egentligen inte är speciellt ”trygg” alls. Den är bara ett dåligt fungerande substitut. Vid en första anblick kan man tro att det är trygghet, men så fort man känner efter lite under ytan, märker man att det inte finns något annat än luft där. Den enda tryggheten som är äkta, är den trygghet som vi låter växa fram inifrån. Den som ingen, eller inget, kan ta ifrån oss.

Problemet med när vi inte känner oss trygga, är att vi tror att vi kan ”förlora” någonting. Antingen förlora någon, eller något, som vi har, eller förlora något, för att vi inte har det. Eller att vi tror att livet är något som vi kan förlora. Så fort vi tror att vi riskerar att förlora nånting, blir vi rädda. Vilket skulle kunna vara en naturlig reaktion, om det var sant. Om det fanns någonting vi kunde förlora. Men allt är energi och känslor. De kan inte försvinna, bara förändras och omformas. Och det är vi själva som bestämmer hur de ska förändras. Vilka vi vill vara, hur vår omvärld ska se ut och vad vi ska uppleva.

Jag tror att vi människor tänker mycket mer än djuren, men jag tror också att vi människor tänker mer, ju äldre vi blir. Jag tror inte att spädbarn tänker nånting, medan jag tror att äldre människor tänker nästan hela tiden. Kanske kan man också säga: Ju mer man tänker, och är fast i sina tankar, desto mer åldras man. Och barn och ungdomar är nånstans mitt emellan. Medan barn fortfarande inte tänker så värst mycket och är ganska ofta i nuet, förbereder ungdomarna sig på vuxenlivet, och försöker passa in i det genom att försöka ”spela” vuxna så mycket som möjligt. Utan att ännu vara vuxna till 100%.

Barn lever oftare fortfarande i nuet, men de har också lite bättre förutsättningar att göra det. De behöver inte fundera över det som varit (eftersom de är så unga att de inte minns något annat än nuet), och de behöver inte planera för framtiden (eftersom deras föräldrar sköter allt sånt). Föräldrarna säger, ”nu ska vi äta”, ”nu ska vi sova”, ”nu ska vi åka bil”, eller vad som helst. Och barnets reaktion blir: ”Aha, ok”, och plötsligt blir det den naturliga verkligheten. Nuet ändrar form, men de kan fortfarande befinna sig i det ofta.

För att det ska finnas ett behov av att tänka, behövs en initial osäkerhet, och ett tvivel på den trygghet vi tror vi har, eller behöver. Men om man är vuxen, och har tänkt hela livet, är det då möjligt att sluta tänka, eller ens tänka mindre? Visst är det möjligt, men därmed inte sagt att det kommer att vara lätt. Det handlar egentligen om flera olika pusselbitar som skulle behöva falla på plats. Dels skulle man behöva förstå hur det fungerar med trygghet, lycka och liv. Man skulle behöva förstå att det inte finns något att vara rädd för, att det inte finns något vi kan förlora, och det krävs ingenting av oss för att vi ska kunna känna lycka, osv. Sen behöver man nog träna, på det sättet att man är lite observant, och försöker bryta tankebanorna som dyker upp när man märker att de skenar iväg. Speciellt om det går så långt att det börjar påverka hur man känner, och ens stressnivå.

För stress (som är en slags rädsla) är den kanske enskilt främsta orsaken till merparten av alla sjukdomar och problem i världen. Vilket är märkligt eftersom det egentligen aldrig finns nån anledning att stressa. Oavsett var du befinner dig, kan du uppleva lycka, genom att släppa tankarna. Grunden till lycka är tacksamhet över vem man är, vad man har och vad man upplever. Något som inte är möjligt om ditt fokus, och dina tankar, är någon annanstans. Det handlar om att återfå kontrollen, genom att släppa taget om den, att återfå tryggheten, genom att släppa behovet av den. Och om att återfå lyckan, genom att släppa alla tankar på allt som vi tror ligger i vägen för den. Då kommer vi att märka att den finns, och växer inom oss, att lyckan alltid har funnits där, och att vi kan ta fram, och känna den, när vi vill. Genom att släppa alla tankar och leva nuet. Och om vi alla gör det, kanske tiden inte heller kommer att finnas i framtiden.

Hur vi förlorade vår frihet

Det här är en satirisk, politisk ”manual” som vill visa hur det går till när vi kan vilseleddas av den politiska makten. Min förhoppning är att om vi vet om att det sker, och hur, kommer det att bli svårare för makten att komma undan med det i framtiden.

Hur kan man skaffa sig makt över en hel befolkning, låta dem arbeta åt en och samtidigt ta alla deras pengar, utan att folk ens vet om att det sker?

För att folk ska tro att det är deras fria val bör demokratin användas som språngbräda för sina maktambitioner. Via val gäller det att utses som folkets politiska representant, genom att tillräckligt många röstar på dig. För att det ska vara möjligt gäller det att peka på problem i samhället (riktiga eller påhittade) som du påstår dig ha lösningen på. Det viktiga är vad folk tror, därför kan du säga nästan vad som helst. När du väl kommit till makten behöver du inte lösa nånting, det är bara för att komma dit.

Extra avancerat är att stifta lagar, eller införa regleringar, som ställer till sån oreda att den oredan kan motivera din egen existens och ditt behov av politisk makt och ekonomiska medel, för att ta tag i ”problemen” i samhället. Ingen kommer att minnas eller tänka på att det är det är din egen politik som är orsaken till problemen. Då kommer de utan konstigheter ge dig mandat och fortsatt makt.

Man skulle kunna skriva mycket mer, men min förhoppning är att poängen nått fram. Jag tror inte att det handlar om en medveten maktkonspiration, bara att det ena lett till den andra, som lett till att vi befinner oss i den här situationen idag. Man ska inte heller underskatta vikten av incitament, både direkta och indirekta, samt människors tendens att, både medvetet och omedvetet, hela tiden välja den väg som gynnar deras egna intressen bäst.

Även om vi låtit det gå väldigt långt, är det aldrig för sent att ändra inriktning. Det blir svårare och kräver mer, ju längre man skjuter upp beslutet, men det är inte omöjligt. Folk skulle behöva sätta ner foten, sluta låta sig luras av makten och säga nej. Och visa det genom hur vi använder vår valsedel. Jag tror det är enda sättet. Att sluta rösta på partier som vill styra och bestämma över oss, över vår egendom och över resultatet av vårt arbete och våra ansträngningar. Och dessutom kräva betalt för det. Att sluta rösta på det ”minst dåliga”, för vad hjälper det om det fortfarande är ett riktigt dåligt alternativ. Att våga dra tillbaka ditt stöd till dagens riksdagspartier, avsett om det känns som att du ”kastar bort” din röst när du gör det.

För i min värld har du då äntligen börjat använda din rösträtt!

Frivillig skatt

Den senaste tiden har jag flera gånger kommit att fundera över hur ett friare samhälle skulle kunna se ut. Där makten så långt som möjligt justeras, från att utgå från stat och myndigheter, och tillbaka till att utgå från individerna och medborgarna. Idag kan vi, även om vi får bestämma en del och förfoga över en del medel, sägas leva under statligt förmyndarskap. Vårt liv styrs i stor utsträckning av beslut och val som görs över våra huvuden. Jag undrar om inte tiden har kommit att istället myndighetsförklara människor på riktigt.

För mig bygger ett fritt samhälle så långt som möjligt på frivilligt engagemang, deltagande och samarbete, istället för på politisk makt, i form av höga skattesatser, en djungel av regler och statlig detaljstyrning av människors liv. Jag tror att få personer ser sambandet mellan att ju mer skatt vi betalar, desto mer makt och beslutsrätt ger vi samtidigt bort. Den makten hamnar oftast i händerna på politiker som sällan har vare sig kompetensen eller kunskapen att fatta våra beslut åt oss. De saknar också incitament att hantera våra skattemedel på ett sätt som är effektivt och motsvarar våra önskningar, eftersom de saknar en känsla för arbetet med att tjäna in pengarna, och eftersom vidlyftigt och ogenomtänkt spenderande sällan får några direkta konsekvenser för våra politiker. Jag skulle vilja flytta så mycket makt som möjligt från våra statliga institutioner och från våra politiker, till varje individ och enskild människa.

Men det är en sak att tänka tanken. Den måste också vara realistisk och praktiskt genomförbar. Ju mer tanken inom mig utvecklades desto tydligare började jag förstå att det faktiskt inte behövde handla om en omöjlig utopi. Det fria samhället skulle kunna bli verklighet, eftersom jag tror att det faktiskt skulle kunna fungera. Därför vill jag gärna utveckla mitt resonemang en aning, även om jag naturligtvis har begränsat med utrymme här.

Jag vill börja från början, genom att presentera den problematik som dagens system bjuder oss. Och då handlar det om varje enskild människas makt över sitt eget liv och sin situation. När det gäller makten över vår ekonomiska situation, och makten över hur våra pengar ska användas eller investeras, ger vi idag ifrån oss runt två tredjedelar av den makten till staten, våra politiker och deras institutioner. Samtidigt handlar det om en fördelning av den ekonomiska makten som vi tvingas till. Även om vi lever i en demokrati skulle jag inte säga att vi, i praktiken, har något val. Vi får bara lägga vår röst vart fjärde år, och oavsett vad partierna lovar, så står det dem fritt att bryta eller byta ut sina vallöften när valet väl är genomfört. Vilket de inte sällan gör. Ett annat problem är att skillnaden mellan riksdagspartierna och deras politik är hårfin, vilket innebär att oavsett hur vi röstar kommer vi sannolikt att få samma politik som vi redan har.

Det finns ingen frivillighet i skattesystemet, och det finns inget rimligt alternativ för den som misstycker. Betalar vi inte de skatter och avgifter som staten bestämmer att vi ska göra, väntar straff i form av böter eller fängelse. Man kan argumentera att skatten vi betalar finansierar en gemensam välfärd, vilket delvis stämmer. Men det som är viktigt att betona är det inte är DU som bestämmer hur dina pengar ska fördelas, utan någon annan. Av erfarenhet vet vi också att statliga verksamheter är långt mycket mindre effektiva än privata verksamheter. Vilket är logiskt eftersom statliga verksamheter saknar de incitament för effektivitet och lönsamhet som privata verksamheter agerar inom. Eftersom de medel som statlig verksamheten tilldelas beror mer på politiska trender, positioneringar och nycker, samt hur mycket pengar man har gjort av med historiskt, än hur effektiv och lönsam en myndighet är.

Snarare kan det vara tvärtom, att ju mer pengar de gör av med, desto mer kommer de att få nästa år. Vilket skickar märkliga signaler. När folk klagar på en myndighets oförmåga att på ett bra sätt utföra sitt uppdrag, är ofta den politiska universallösningen dessutom att förse myndigheten med mer pengar. För att det är enklare än att försöka hitta och korrigera den verkliga orsaken till problemen. Det är också ett sätt som är tydligt för de väljare, som man försöker nå fram till, att förstå. Eftersom det ofta är viktigare för politiker vilken bild väljarna har av dig, än hur effektivt du använder de resurser och den makt som du har till ditt förfogande.

Den största delen av skattemedlen kommer därför att försvinna i det här ”svarta hålet” av ineffektivitet, administration, kontrollapparater och byråkrati. Det pratas sällan om att vi skulle ha för lite resurser för ha råd att slösa bort dem på all ineffektiv, politisk byråkrati, men det pratas ofta om att staten inte har tillräckligt med pengar för att tillhandahålla en väl fungerande skola, polis och sjukvård m.m. Problemet är inte att staten har för lite pengar, utan att det inte finns tydliga incitament för lönsamhet och effektivitet inom statlig verksamhet. Den är nämligen inte alls lika beroende av nöjda ”kunder”, och av att snabbt och effektivt lösa sina kunders problem, för sin fortlevnad och expansion. Statlig verksamhet överlever alltid i alla fall, vilket privata företag inte gör.

Det handlar alltså om flera aspekter som inte är bra med dagens system. Dels att det är ineffektivt och därmed väldigt dyrt trots att det inte löser människors problem på ett vettigt sätt. Men det handlar också om en skev maktfördelning mellan individ och ett system som vanliga människor i praktiken inte har någon rimlig möjlighet att påverka. När vi pratar om makt vill jag också belysa att det finns en tydlig skillnad mellan frivilligt deltagande och påtvingat deltagande.

Tänk om det skulle vara möjligt att ett samhälle kan fungera även om det enbart är baserat på frivilligt deltagande? Det är min tanke, min dröm, och jag tror att det faktiskt är möjligt.

Nu tänkte jag därför att vi skulle ägna några minuter åt att fundera över hur ett sånt samhälle skulle kunna se ut och fungera. Precis som tidigare vill jag framför allt utgå från den ekonomiska makten och de resurserna. Kanske tänker någon att man skulle kunna sänka skatten lite grann, men jag tycker istället att vi leker med tanken på att vi tar bort all obligatorisk skatt helt och hållet:

Vad kommer det att innebära och få för konsekvenser?

För individen innebär det att vi alla kommer att få en otroligt mycket högre inkomst för det jobb som vi redan utför. Istället för att få kvar en tredjedel av vad vi tjänar får vi alltså behålla alla våra pengar. Det innebär att de som arbetar för mycket för att må bra, eller som inte har haft tid att prioritera sina sidointressen, nu faktiskt skulle ha råd att kunna arbeta mindre.

Men hur ska vi finansiera polis, skola, sjukvård och en gemensam välfärd?

Då skulle jag vilja återinföra begreppet skatt igen, men i en frivillig form. Vi kan alltså t.ex. ha en statlig polis som är gemensamt finansierad av frivillig skatt. Man kan argumentera att ingen skulle betala skatt om man kunde komma undan med att slippa, men jag är av en annan åsikt. Man skulle definitivt inte bidra till projekt som man inte ser någon mening med, men en effektiv och vettig statlig kärnverksamhet tror jag många skulle vara intresserade av att bidra till. Vi får också tänka oss in i en situation där befolkningen har tre gånger så mycket pengar att röra sig med och förfoga över, mot vad man har idag. Alla har alltså mycket mer pengar än de egentligen behöver för att klara sig.

Det är den ena aspekten, dvs att det kommer att finnas stora mängder av potentiella resurser. Den andra aspekten är att många kommer att vilja ha en fungerande polis, och vara beredd att regelbundet bidra ekonomiskt för att det ska vara möjligt. Även i en värld där det är frivilligt att bidra tror jag att många skulle vara beredda att bidra. Jag vet att jag skulle vara det. Trots det så anser jag att det är viktigt att skatten som det handlar om fortfarande ska vara frivillig. Om den inte är det så finns det inte längre något sätt att uttrycka sitt ev. missnöje på. Och om det inte finns, så försvinner också de viktiga incitamenten för effektivitet och nöjda kunder.

Jag ser alltså framför mig ”statliga” myndigheter, eller gemensamma verksamheter, som går runt på frivillig skatt, crowdfunding och donationer från folk. Ett sånt system skulle dessutom leda till flera positiva bieffekter. Om folk är missnöjda med en statlig verksamhet så kommer det att finnas ett starkt ekonomiskt incitament att se över sin lönsamhet, effektivitet och verkligen ta tag i existerande problem, annars kommer inga mer pengar. Folk får också en mycket bättre möjlighet att visa sitt nöje, eller missnöje, med specifika verksamheter, genom att öka eller minska sitt bidrag. Plötsligt finns ett starkt incitament att på allvar minska vårdköerna, t.ex.

En annan positiv konsekvens skulle vara att myndigheter plötsligt måste ta människors problem på allvar. I det avseendet blir folk deras ”kunder”. Om kunderna inte är nöjda så kommer myndigheten inte att överleva. Man kan tycka att det vore bra om inte polisen försvinner helt, men tycker folk att det är viktigt med en bra polis kommer den inte heller att göra det. Fungerar den dåligt kommer dock bidragen att minska, tills en åtgärdsplan som förbättrar effektiviteten, presenteras. Det blir alltså plötsligt viktigt att kunderna är nöjda, och det blir viktigt att styra sin verksamhet på ett effektivt sätt. Sen finns det säkert mycket statlig verksamhet som skulle kunna skötas effektivare av privata företag, på en konkurrensutsatt marknad, som apotek, bilprovning osv. Och även skolor tror jag. Då försvinner också frestelsen för staten att låta undervisningen innehålla politiska budskap.

I slutänden handlar det alltså förmodligen inte om så värst många verksamheter som kommer att behöva finansieras gemensamt, och som kommer att vara beroende av den frivilliga skatten och donationerna. Att systemet bygger på frivillighet, vilket leder till nya incitament och högre effektivitet i verksamheterna, kommer också att leda till att vi kommer att få mycket mer valuta för våra pengar, och mindre pengar kommer att behövas för samma nivå av välfärd och service. Även om vi kommer att fortsätta vilja finansiera all välfärd som vi har idag, kommer ett frivilligt system ändå att göra det mycket billigare.

Samtidigt ser jag framför mig att den statliga makt som utövas i form av krångliga regler, krav, förbud och avgifter, behöver ses över, och att allt som inte är absolut nödvändigt att ha kvar, tas bort. Att ta bort all skatt innebär dessutom att vi frigör massor av resurser som idag läggs på indrivning, kontrollsystem och bestraffningar. Att driva företag skulle plötsligt bli så enkelt som att köpa och sälja varor eller tjänster. Utan att statliga myndigheter egentligen behöver lägga sig i eller informeras. Eftersom moms inte skulle finnas blir det lättare att göra affärer, och bokföring skulle företag göra för sin egen del, inte som resultat av statligt tvång för kontroll och övervakning. Vi får inte glömma att stora mängder av statens resurser idag handlar om att kontrollera att ingen smiter från någon form av skatt. Vilket innebär en kontrollapparat som slukar stora resurser. Helt i onödan, om skatten istället var frivillig. Stora resurser skulle frigöras.

Men om ett land tar bort sina skatter, kommer det då inte att invaderas av immigranter och en enorm invandring?

Initialt både ja och nej. Självklart kommer ett skattefritt land vara attraktivt för immigranter, men samtidigt ser jag inte det som ett stort problem, utan tror att det kommer att vara självreglerande. Med ett system som baseras på frivillighet tror jag inte att folk i allmänhet skulle vilja bidra till att vem som helst kan komma till Sverige och leva gratis på skattepengar. Vill folk frivilligt finansera ett sånt system, är det ju inte nåt problem. Vill de inte det, behöver folk som kommer hit behöva försörja sig själva, vilket kommer att kunna ske enkelt och effektivt, eftersom det kommer att vara mycket enklare och mer lönsamt att jobba, i och med att det i ett friare samhälle finnas extremt få hinder för att starta företag eller komma ut på arbetsmarknaden.

Det kommer att leda till att de immigranter som är företagsamma och attraktiva på arbetsmarknaden kommer att lyckas bra, medan de som inte är det på sikt hellre kommer att söka sig till andra länder. Det leder sannolikt till att positiva och drivna människor kommer att välja att komma till Sverige i högre utsträckning än tidigare, medan personer som tidigare främst har lockats av vårt generösa välfärdssystem, kommer att välja andra länder att flytta till. Det är också så att om omvärlden ser att Sveriges frivilliga skattesystem fungerar så mycket effektivare och attraherar människor, kommer fler länder se över sina egna system och vara beredda att justera dem i en liknande riktning.

Ett annat argument kan vara att om folk plötsligt blir så mycket rikare kommer bara kostnadsläget att öka. Vilket skulle resultera i att allt skulle bli så mycket dyrare att man fortfarande inte skulle ha råd med mer än idag, även om vi slopar all skatt?

Så länge vi har en öppen handel med utlandet ser jag inte att det kommer vara nåt problem. Eftersom varor och tjänster kommer att ha samma värde i utlandet. Om folk höjer sina priser i Sverige kommer de naturligtvis att få större rörelseutrymme, tills de höga priserna börjar avskräcka kunder. Personer och företag som är beroende av export kommer dessutom att vara beroende av att hålla en rimlig prisnivå i förhållande till utlandet. Med en enklare och friare företagsamhet kommer det dessutom vara enklare att starta konkurrerande verksamheter, om någon person eller företag börjar ta hutlöst betalt.

En annan fördel med att människor blir rikare genom att de får behålla sina pengar, är att villigheten att bidra till ideella verksamheter, föreningar, forskning, bistånd osv. förmodligen skulle öka. Eftersom människor inte skulle uppleva att det kostade dem så mycket att skänka de pengarna, då de ändå har mer än nog själva. Enda skillnaden skulle vara att det är frivilligt, och att varje person själv kan välja vart de vill att pengarna ska gå. Vilket skulle ge ytterligare makt och frihet till människor. Ett exempel på att det kan komma att bli så, är Bill Gates, som har gott väl pengar för att klara sig. Han skänker mer pengar till forskning och välgörenhet än de flesta andra. Nu förstår jag att folk i allmänhet inte kommer att nå upp till Gates nivåer, men jag tror ändå att människor kommer vara beredda att bidra, utifrån sina egna resurser, sina egna intressen och sitt eget engagemang. Jag tror också att intresset skulle öka för att handla ekologiskt och klimatsmart när människor har ett större ekonomiskt rörelseutrymme.

Ytterligare fördel med ett frivilligt skattesystem och en effektivare gemensamt finansierad verksamhet, är att det faktiskt skulle vara möjligt att arbeta sig till ett högt välstånd, för de som önskar det, vilket är svårt idag, på grund av alla skatter och avgifter. Den som istället vill jobba mindre, men med bibehållet välstånd, kommer att kunna göra det. Fler personer skulle kunna gå ner i deltid eller välja bort arbeten som de inte trivs med. Det skulle också vara enklare att byta jobb eller försörja sig genom att starta eget. Den som inte är intresserad av pengar kanske bara jobbar nån dag i veckan, för att resten av tiden utforska mer kreativa hobbyintressen eller konstnärskap. Jag tror att den minskade pressen och den större valfriheten skulle göra det enklare för folk i allmänhet att känna sig lyckliga och att göra livsval som de verkligen brinner för.

Förmodligen skulle man kunna skriva hur mycket som helst, men utrymmet är som sagt begränsat här. Jag är mest nyfiken på att väcka en tanke. Kanske kommer det att visa sig att tanken inte är realistisk i praktiken, men jag tror ändå att det är viktigt att den tänks. Kommer ni på invändningar eller tänkbara konsekvenser, positiva eller negativa, som jag har missat får ni gärna skriva en kommentar så ska jag försöka titta närmare på den aspekten.