När man är liten handlar uppväxten dels om att leka och upptäcka världen, men i stor utsträckning också om att förstå och lära sig saker. Dels utifrån en önskan som kommer inifrån, att man vill åstadkomma någonting, och därigenom behöver ta reda på hur man ska göra för att lyckas, men också en önskan utifrån om att man ska lära sig saker, till exempel genom vårt skolasystem som alla måste gå igenom. Det kan vara kul att lära sig nya saker, och om det håller igång människors nyfikenhet, lekfullhet och fantasi så är det alldeles fantastiskt. Men det finns en annan sida av myntet också.

För tänk om vi skapar vårt liv, vår värld och vår framtid utifrån tankar vi tänker och känslor vi känner. Då blir det plötsligt svårt att utveckla världen vidare, om vi bara ser det som redan finns, och bara lär oss det som samhället redan vet och redan har kommit fram till. För när vi lär oss hur någonting är, eller hänger ihop, så lär vi oss hur människor innan oss har förstått hur den saken är. Men det finns sällan ett enda sätt, och det finns sällan en sanning. Varje människa är unik, och har egentligen en egen unik sanning. Att hitta den sanningen, och följa den, handlar om mångfald och utvecklingspotential, som hamnar i skymundan om vi istället indirekt kommer överens om att det bara finns en sanning, och ett sätt som saker och ting är på.

Risken när man lär sig hur något är kan nämligen vara att man därigenom stänger dörrar för att samma sak kan vara på ett annat vis, kanske till och med samtidigt. När man förstått något, för att man fått lära sig hur det är utifrån vad man får berättat för sig, så dödar det mycket av människors nyfikenhet och hämmar deras fantasi. Vetskapen, om hur något är, riskerar att hämma den inre skapelseprocessen. I och med att man inte längre ifrågasätter och inte längre har en anledning att fantisera. För när man inombords anser sig ha svaret, så stannar skapelseprocessen, och den inre utvecklingsprocessen, upp. Motsatsen är om en inre nyfikenhet väcker frågor. För om de frågorna finns i tanken, och i människors känslor, så kommer man sakta men säkert att skapa svaret, och man kommer att utvecklas under hela vägen dit.

Ett svar på en fråga är begränsat, och något av en skapelsens återvändsgränd. Man kan säga att svar stänger dörrar, om svaren inte leder till följdfrågor, som i sin tur kan ta dig vidare. En fråga däremot har en närmast oändlig potential för skapande och utveckling. För frågan kommer att tvinga dig att öppna alla tänkbara dörrar, och följa alla tänkbara vägar, i din jakt på svaret. En fråga kan ta dig framåt, ett svar riskerar hålla dig tillbaka. I frågan finns nyfikenheten, och den viktiga fantasin uppmuntras i jakten på svaret. Ett svar som i slutänden kanske ändå inte var det viktiga. Kanske visar det sig att vägen dit har ett högre värde, när allt kommer omkring.

Jag läste i något sammanhang att vårt skolsystem bygger på att förse människor med de ”rätta svaren”, istället för att lära människor att ställa de rätta frågorna. Om det jag skrivit tidigare är sant, så är det förödande för individers skapande av sina egna liv, och sökandet efter sina egna sanningar. Det innebär att man låser fast människor vid befintliga sanningar, och stänger därigenom alla andra dörrar. Det innebär att man ger barnen de svar vi själva kommit fram till, samtidigt som vi tar ifrån de deras frågor, och därigenom deras fantasi och drivkraft framåt.

Om du använder dina ögon för att se hur världen ser ut, så når du en vetskap om hur världen ser ut, för du har sett den med egna ögon, och du litar på det du ser. Men om man accepterar något, för att man vet hur det är, så har man plötsligt ett ”svar”, vilket innebär att man slutat fråga och slutar skapa. Skapelseprocessen kräver en frågeställning. För om man accepterar och inte ifrågasätter den värld man ser, så är det exakt den världen man omedvetet, genom sina tankar och känslor, kommer att skapa åt sig själv imorgon, dagen efter det och dagen efter det. När man har svaret så slutar man skapa. Och jag tror det är vad som har hänt för många av oss, och för världen i stort.

Det är också vad som riskerar hända om vi fastnar känslomässigt i våra dagliga nyhetsflöden, oavsett om det handlar om radio, tv, tidningar eller sociala medier. Mycket rapporteras och tyvärr handlar det ofta om fokus på sådant som inte är bra, saker som gått snett eller sådant som upprör känslor och förstärker och cementerar människors negativa världsbild. Vilket är anledningen att jag själv, sen länge, har valt bort de allra flesta nyhetskällor, och oftast även skönlitteratur och spelfilm. Titta bara på kvälls- och skvallertidningarnas löpsedlar. Det handlar om att väcka känslor, till nära nog vilket pris som helst. Ofta är fokus på att väcka folks negativa känslor, vilket innebär att de personerna, som en följd av den känslan, kommer att skapa negativa verkligheter, och liv, åt sig själva.

Vi har tappat nyfikenheten, lekfullheten och det fantasifulla, obegränsade skapandet. Vi har tappat bort oss själva, sökandet efter vår individuella sanning, och vi har slutat ifrågasätta det vi ser och det som andra säger till oss. Vi har glömt bort hur skapande fungerar och vad som driver det, och vi har gjort det i så hög utsträckning att vi inte längre ser att vårt liv, det liv vi skapar åt oss själva, är konsekvensen av våra tankar och känslor. För att vi står för långt bort ifrån oss själva, och för att vi inte tänker våra egna tankar, utan vi tänker de tankar som alla runt omkring oss tänker. Och vi tänker samma tankar idag som vi tänkte igår, och som vi kommer tänka imorgon. Då blir det inte uppenbart för oss att våra tankar och känslor skapar vår verklighet. Samtidigt som utvecklingen och skapandet av någonting nytt, bättre och roligare, stannar av. För att vi redan vet hur saker och ting är, och när vi blir fast i den känslan så skapas ingenting nytt, och ingen förändring kan ske.

Självklart är inte all kunskap av ondo. Kunskap i sig är i grund och botten neutral, och det är upp till oss hur vi väljer att använda den, och framför allt hur vi låter den påverka oss. Kunskap kan begränsa oss, och ta ifrån oss våra frågor och vår drivkraft framåt. Men den kan också inspirera oss, genom att vara ett verktyg i vår lek och genom att väcka nya frågor inom oss, som vi tidigare inte visste fanns. Att det gått snett nu, och sen en tid tillbaka, tror jag mer handlar om att vi gått så vilse inombords, att vi tappat tron på oss själva. Och om vi inte tror på oss själva så måste vi tro på någon annan. För utan någon som helst tro har vi svårt att känna trygghet. En trygghet som är grunden för allting vi vill vara, göra och åstadkomma. Det, i kombination med att vi glömt bort hur skapelseprocessen fungerar och hur stor makt vi faktiskt har över den.

Något händer, så vi känner något. Men vad de flesta inte är medvetna om är att det fanns en tanke och känsla innan det, som faktiskt var den egentliga orsaken att något hände. Vi känner något, vilket leder till att något händer i vårt liv. Då känner vi något annat, vilket leder till att något annat händer, och så vidare. Så fungerar skapelseprocessen. Och varje känsla föranleds alltid av en tanke, som vi inte heller alltid är medvetna om. Om jag fick drömma skulle jag önska mer medvetenhet hos människor, att man vågar ifrågasätta de sanningar man serveras, att man vågar litar på sig själv och sitt eget omdöme, och att man vågar gå sin egen väg. Det, i kombination med att vi tillåter oss själva att leka mer, och inte ta våra liv på alltför stort allvar. Att leva med humor, glädje, kärlek, självdistans och med glimten i ögat.