Jag har fram tills nyligen haft svårt att förstå obalansen och dess uttryck i andra människor. Samtidigt har jag inte varit medveten om obalansen som ett fenomen. Det var den jag hade svårt att förstå, inte andra människor och deras beteende, utan deras obalanserade tankar, känslor och handlingar. Kanske är det för att jag skulle lära mig förstå som jag fick möjligheten att erfara hur obalans känns och fungerar från insidan, genom att gå igenom en lång fas av djup obalans själv.

Att obalansen är svår att förstå är inget konstigt, för obalansen är en övergående fas, och den är inte en naturlig del av vilka vi är som personer och individer. Obalansen har vi skapat själva och den är inte del av den naturliga jämvikten. Utan erfarenhet kan den vara svår att förstå för den är ofta ologisk, irrationell och känslostyrd. Det är inte fel att känna känslor, och känslor fyller en viktig funktion i skapandeprocessen, men det är inte rimligt i långa loppet att vara beroende av, och utlämnad åt, sina känslor.

En obalanserad människa saknar ofta den nödvändiga inre friheten och utrymmet för att kunna ”röra” sig och agera. Det leder till en känsla av instängdhet och begränsningar. Begränsningar som enbart existerar för att man omedvetet skapat dem. Gemensamt för människor med en tung negativ energi är att de har dålig självkänsla och ett väldigt lågt värde i sina egna ögon. Det är väldigt jobbigt att leva så. Istället för att en inre frihet och att hitta sitt eget värde, som alltid finns där om man väljer att se det, så kan de bara se ett värde om andra gör det.

Där någonstans börjar den oändliga jakten på bekräftelse. För det är så skönt att känna att man har ett värde. Ibland får man i ett naturligt sammanhang höra att man är bra, men det räcker inte för en obalanserad person, för deras behov är kontinuerligt och eftersom de inte kan tro att de har ett värde själva är det också omättligt. Eftersom de inte kan få det de vill ha i de doser de behöver, börjar de omedvetet fiska efter mer. Jakten på bekräftelse blir som ett gift och ett beroende.

Man kanske pratar ner sig själv för att andra ska protestera och säga att man är bra. Så fort man sagt något söker man ögonkontakt och en respons och reaktion från människor. Man har också en tendens att falla i andra beroenden, som rökning, alkohol, onyttig mat, sex, närhet eller makt osv. Ofta har man en fallenhet för att utmåla sig som martyr och ”offra” sig själv i olika sammanhang, verbalt eller fysiskt, i hopp om att bli sedd och uppskattad.

När man får vad man vill ha, när man får sin ”kick” av bekräftelse, känns det underbart. En kort stund. För yttre bekräftelse är någonting flyktigt, och efter den korta stunden av euforisk, obalanserad glädje kommer priset i form av känslor av nedstämdhet, ångest eller depression. Man blir också väldigt känslig för kritik, konflikter, och man sätter sig direkt i försvarställning och tolkar det mesta som ifrågasättande som man bemöter med en instinktiv känslostorm.

Ett annat sätt att ge sig själv ett högre värde, när man inte kan se det själv och det inte finns inombords, är att försöka sänka andras värden. Har an ett lågt värde kommer det att öka, relativt, om andra människors värden sänks. Samtidigt går det inte att bestämma över en annan människa, om den personen inte tillåter dig att göra det. Det går bara att sänka en persons värde om den personen i sig är mer eller mindre obalanserad. Men det hindrar inte att många försöker. Det kan handla om antydningar, att fysiskt eller verbalt trycka ner folk, att använda pengar eller våld som makt över folk. Att kritisera andra, eller prata bakom ryggen på folk, att sabotera för andra, ta åt sig äran för andras jobb osv.

Det är förmodligen inte svårt att förstå att det kan vara lite obehagligt och nästan jobbigt att omgås med en obalanserad person, eller ens ha dem i närheten. För att de har en stark negativ och destruktiv utstrålning, som påverkar deras omgivning och människor runt omkring dem. Man vill gärna undvika dem i mesta möjliga mån, och man vill absolut inte uppmuntra eller bekräfta dem om det inte verkligen är nödvändigt. Det här gör att det blir ännu svårare för obalanserade personer att få sin bekräftelse, vilket oftast förstärker deras beteende ytterligare. De hamnar i en negativ verklighet och i en nedåtgående spiral. Och det är en situation man skapat själv.

I längden är obalansen ohållbar. Det är så jobbigt att befinna sig där och det tar så otroligt mycket kraft att leva så. Samtidigt tror jag att värdet av att ha haft den erfarenheten, både att ha varit obalanserad, och att ha mött obalans, är så starkt att alla har, håller på, eller kommer att gå igenom en sån fas. Spontant skulle jag säga att väldigt få tillhör den sistnämnda kategorin. Det finns ett fåtal som redan har det här avklarat, men de flesta befinner sig, mer eller mindre, i processen.

Men någonting håller på att hända, och när det väl händer kan det gå fort. Medvetenhet är nyckeln. Jag pratar om det här nu, och i det här sammanhanget. Förhoppningsvis sprider jag förståelse och balans i en liten cirkel eller krets runt omkring mig. Men jag är inte ensam, det finns personer som fått upp ögonen för det här, som skriver och pratar om balans på olika sätt i alla delar av världen. Varje person sprider medvetenhet i en liten krets runt omkring sig.

Saker och ting är på väg att hända, och när hjulen börjat snurra kan skillnaden komma fort. För går man tillräckligt långt ner i träsket av obalans, kommer man till slut instinktiv känna att det man gör, och det sätt man ser på världen, inte är varken sant eller behagligt. När situationen gått så långt kommer man långsamt vakna ur sin dvala. Och att vakna är första steget mot att skapa någonting nytt, bättre, annorlunda och större.