Men hur blir det då i ett land, eller en värld, där staten hela tiden växer, och andelen privatanställda blir färre och färre? När färre och färre för varje dag ska betala för fler och fler? När skattesatserna höjts så mycket att ytterligare höjningar faktiskt genererar minskade intäkter, krona för krona, se Lafferkurvan?

Problemet är att det inte finns någon långsiktighet i ett sånt system, som vi faktiskt i många avseenden redan har idag. Det är, så att säga, instabilt i sig själv, och kommer att kollapsa förr eller senare, eftersom det inte befinner sig i balans. Ett annat problem är att det är ett väldigt tungrott, oprecist, dyrt och ineffektivt sätt att åstadkomma det vi säger oss vilja uppnå.

Poängen är att man med ett enklare, effektivare och mer fokuserat system kan få mycket bättre valuta för sina pengar, för våra pengar. Och när vi är där så behöver systemet inte alls lika mycket pengar, inte ens i närheten. Dels för att ett mer optimerat system kommer att ha mycket färre arbetsuppgifter att ta hand om, och dessutom kan man minimera allt slöseri och svinn som finns idag. Då finns det ingen anledning att ta ut höga skatter längre, eftersom det inte behövs. Och varje skattekrona som inte behöver tas ut, är mer frihet och makt till varje människa. Lägre skatter innebär också att priserna på varor och tjänster kan sänkas. Det innebär också att man har råd med mer på samma lön. Man skulle kunna arbeta mindre men fortfarande ha samma levnadsstandard. Med en lägre skatt försvinner också många argument för skatteplanering och skattefusk. Man skulle också uppleva en större rättvisa i systemet, att man faktiskt upplever sig få valuta för pengarna. Att man betalar mindre, men trots det upplever att man faktiskt får mer för pengarna, än vi får idag.

Jag tror alla gånger att vi skulle kunna ha ett väl fungerande samhälle och en väl fungerande stat, även om vi inte betalar mer skatt än till exempel 10%. Efter en övergångsperiod, kanske ännu mindre. Men det kräver att en större andel väljer att arbeta inom privata sektorn. Det kräver också en kraftigt minskad, optimerad och effektiviserad statlig verksamhet. Antagligen är enda chansen att uppnå det genom att skapa ett system med andra incitament än de som existerar idag, där rollen som politiker inte längre lockar de som faktiskt inte är lämpade att hantera ansvaret. Kanske vore det också rimligt att man fick sitta i riksdagen max två mandatperioder. För bättre driv, större motivation, mer mångfald och bättre effektivitet. För att undvika maktberusning, en klass av elit-politiker och bristande koppling till verkligheten och vanliga människors förutsättningar.

Politikernas roll bör vara som folkets ödmjuka representanter, inte deras maktfullkomliga herrar. Och folkets roll ska vara som politikernas arbets- och uppdragsgivare, inte enbart som röstboskap, kassakor och undersåtar. Kanske går en sån förändring att genomföra med ökad transparens, ökad granskning och utökat ansvar. Men inte en mer transparent befolkning, i maktens ögon, utan en mer transparent makt och politik för folket. Och med ansvar menar jag inte mer befogenheter, utan helt enkelt möjligheten att ställa även politiker till svars för sina handlingar. Och att de kan tvingas ta konsekvenser av sina val och beslut.

Kanske behöver demokratin också justeras och skärpas. Idag kan 51% bestämma över resterande 49%. Kanske skulle det istället krävas två tredjedels majoritet för att få igenom lagar, regler och beslut? Kanske ska det krävas att 75% är överens för att de ska få sin vilja igenom? Ett sånt system skulle visserligen få en stark inbyggd tröghet, och det skulle inte hända lika mycket som idag, men å andra sidan skulle det som genomförs faktiskt bli mycket mer rätt, och många fler skulle bli nöjda med resultatet. Trögheten skulle dessutom hindra att förutsättningarna vi lever under svänger alltför kraftigt. Förutsättningarna skulle bli mer förutsägbara och långsiktigt hållbara.

Med lägre andel av inkomsten som behöver gå till skatt blir det billigare att leva, och man kommer inte behöva lika mycket pengar och lika hög lön som tidigare. Men om folk, som regel, inte kommer ha traditionella jobb i framtiden så måste de ändå ha pengar till mat, boende och så vidare. Hur löser man det? För det första behövs som sagt inte alls lika mycket pengar, och när en stor del av industri och tillverkning automatiseras så kan priserna pressas ytterligare. Allting kommer att bli billigare, både saker, mat och tjänster, eftersom det nästan inte kostar något att producera. Och om vi enbart äter det som vi verkligen behöver, det som kroppen verkligen behöver, och inte allt onödigt som inte tillför nödvändig näring, är jag övertygad om att vi kan klara oss alldeles utmärkt på en tredjedel av den mängd mat vi äter idag. Som en bonus kommer många problem som vi har idag med till exempel övervikt och ohälsa att försvinna.

När det gäller boende så är det på sina ställen otroligt dyrt, men en viktig anledning till det är att möjligheten till lån finns. Om man var tvungen att ha kontanterna för att köpa sin bostad, redan innan man tillåts köpa den, så skulle en drastisk förändring ske. Priserna skulle sjunka rejält och hamna på en mer realistisk nivå. Plötsligt skulle tillgång och efterfrågan kunna mötas på lika villkor. I en värld där banker inte lånar ut pengar skulle det vara mycket billigare att bo. Kanske en femtedel eller till och med en tiondel av vad det kostar idag. Om fler är beredda att bo utanför stadskärnorna, sjunker bokostnaderna ytterligare.

En positiv bieffekt om människor inte lånar pengar blir att folk inte hamnar i skuld. Därmed blir människor friare, och man riskerar inte att leva över sina tillgångar på samma sätt som idag. Kanske är det inte möjligt att nå hela vägen dit direkt, men ett första steg skulle kunna vara att man inte lånar mer än man rimligtvis kan tjäna in och betala tillbaka inom en rimlig framtid, eller åtminstone sin livstid.

Det kan också vara vettigt att ha någon form av gemensamt skyddsnät så att ingen behöver känna oro över om man kommer klara sig eller inte, men ett sånt system måste hållas enkelt och effektivt. Så låga kostnader som möjligt, och så lite behov av administration och byråkrati som möjligt. Det handlar inte om att man gratis ska kunna leva gott på ett sånt system, utan om att varje människas överlevnad garanteras, i form av de mest elementära basbehoven. Ingen ska behöva svälta ihjäl, ingen ska behöva frysa ihjäl och så vidare. Tillhör man samhället ska alla som vill, eller behöver, kunna få den här hjälpen, utan krav på motprestation, hela livet om man så önskar. Men man ska veta att det enbart handlar om grundläggande överlevnad och inte på något sätt om ett liv i lyx eller överflöd.

Jag tror att man ska försöka undvika att finansiera ett sånt system med skatt eftersom höjd skatt för med sig så många andra negativa effekter, men i en framtid där till exempel matindustrin är helt automatiserad handlar det inte heller om några stora kostnader att förse de människor som inte försörjer sig själva, med mat. Och om man håller det på en väldigt grundläggande nivå kommer det inte heller finnas incitament att utnyttja och leva på ett sånt system. Man kan också tänka sig att boendet som erbjuds, genom en sån garanti, är enkelt, liknande studentkorridorer, vandrarhem eller annat kollektivt boende. Eftersom de flesta sannolikt kommer vilja ha ut mer av livet, än enbart det allra mest grundläggande, kommer systemet inte att överutnyttjas. Samtidigt som ingen behöver vara orolig för sin överlevnad. Om den stressen försvinner så kommer människor bli friskare, mer avslappnade och friare.

(Fortsättning följer…)