Om man utgår ifrån vår vakna tid, och hur de flesta av oss spenderar den, så kan det ge upphov till en del funderingar. Förutom att sova så lägger vi vår tid på att jobba, det vill säga göra saker som vi kanske annars egentligen inte skulle gjort, i utbyte mot pengar. När vi varken jobbar eller sover så gör vi de saker som vi vill göra. Man kan se det som en slags frivilligt jobb. Det handlar om någon slags aktivitet som ger oss utbyte i annan form än pengar. Det kan vara kreativa intressen, socialt umgänge eller liknande. Man skulle kunna lägga till ytterligare en post som skulle kunna kallas tidsfördriv. När man gör saker som känns okej, men som man egentligen inte är speciellt intresserad av, med mål att direkt, eller indirekt, fördriva tiden. Det behöver inte bara handla om tv-tittande, utan kan vara alla möjliga typer av aktiviteter. Det finns inte heller alltid tydliga gränser mellan jobb, frivilliga aktiviteter och rent tidsfördriv. Ofta flyter de ihop med varandra.

Men gemensamt för de alla är att det handlar om aktiviteter, att vi ”gör” någonting. Att göra något är att trycka ut sin energi, den är ett ”uttryck” för vem du är. Ett uttryck kan ses som en energimässig envägs-kommunikation, från dig, och ut till din omgivning. När jag tänker efter så är det otroligt sällan som vi inte använder vår tid till uttryck, det är väldigt sällan som vi inte ”gör” någonting. För de flesta är det nog nästan aldrig. Naturligtvis är det skillnad när man sover, men jag räknar bort den tiden eftersom man inte är medveten på samma sätt, och inte befinner sig i sitt fysiska perspektiv på samma sätt, då. De flesta av oss fyller, och har som mål att försöka fylla, så mycket av sin vakna tid med aktiviteter som möjligt. För att det känns som att det händer något, för att det känns som att man kommer någonstans, och för att det annars kan kännas tråkigt.

Men om aktiviteter är uttryck, vad är då dess motsats? När har man möjlighet att ta intryck, att ta till sig intryck och energi utifrån? För att ta reda på det kan man fundera över i vilka sammanhang man inte gör någonting. Om man sitter eller ligger helt stilla, skulle man kunna tänka. Men de flesta gör någonting även då. För de fyller huvudet med tankar. Att tänka är att göra. Tänka är en aktivitet. Så länge man tänker, fortsätter man alltså att trycka ut, istället för ta intryck och ta in sin omgivning. Är det då möjligt att inte tänka? Jag skulle säga ”ja”, av egen erfarenhet. Att det sen inte känns speciellt lätt, eller naturligt beror nog mer på brist på övning och erfarenhet. För när man inte gör, och inte tänker, så öppnar man upp för intryck utifrån. Man hamnar i ett tillstånd av energimässigt lugn och stillhet, som jag faktiskt tror är vårt naturliga tillstånd.

Och när tankarna försvinner, så försvinner också alla känslorna som normalt är förknippade med tankarna. Det enda som blir kvar är en känsla av välbehag och kärlek. Den kärlek som är vår kärna och vår själ. Att öppna upp för intryck skulle jag säga är att öppna upp för att återknyta bandet mellan det fysiska och det andliga perspektivet. Att återknyta bandet mellan dig och din själ, och därigenom öppna upp för universum och kosmos visdom och klokhet. Som också är din och alla människors klokhet. Jag ser det inte som en meditation, men självklart kan man göra det.

Jag tror på balans, och jag tror på en balans mellan uttryck och intryck. Man kan fråga sig vad poängen med att tänka är, i och med att de flesta av oss har gått vilse i tankens, aktiviteternas och det fysiskas värld. Och därmed tappat kontakten med sig själv, med sin själ och med universums själ, kärleken. Min slutsats är att utan tanken skulle inte mycket hända. Utan tanken skulle drivkraften till förändring saknas, även om drivkraften idag ofta är negativ, som saknad, oro, avundsjuka och så vidare. Utan tanken skulle vi inte känna känslorna som idag driver oss framåt, och som hjälper oss att skapa. Tanken är grundstenen för kreativitet, skapande och förändring. Förändringar i energin, förändringar inombords, och förändringar i vår fysiska omgivning.

Det har sagts att människans roll i vår värld är att bära tanken, och det stämmer säkert. Om man jämför med djur och växter så tror jag inte de tänker som vi människor gör. Djur och växter skapar inte heller på samma sätt som människor. Det är mera som att de existerar, istället för att kreera, alltså skapa. De har hittat en balans mellan uttryck och intryck som jag tror att vi människor inte ännu har gjort. Djuren och växterna gör det som krävs för att existera, men de har inte tappat kontakten med sig själv eller med universum och kärleken. Och eftersom de fortfarande har den kontakten så kan de göra det som de gör, grundat i en kärleksfull energi. Det innebär att de lever i en balans med sig själva, sin omgivning, sina känslor och sin värld. När balansen rubbas i naturen så är den gemensamma nämnaren nära nog alltid mänsklig inblandning.

Och om djur inte tänker i den bemärkelse som vi människor tänker, så upplever de inte heller de känslor som vi människor gör. Djur och växter bär inte på känslomässigt bagage som vi gör. De har inte byggt upp något sådant bagage, och om de ändå stöter på obalanserad energi så har den en tendens att rinna av dem. Eftersom de är i kontakt med sig själva och med kärleken, så finns det egentligen inget motstånd inom dem och i deras energi. Deras energi blir ”hal” och det finns liksom ingenting för en obalanserad energi att ”fastna” på, eller i. Så är det också med människor som har kommit långt i sin personliga utveckling, som har en stabil kontakt med sin kärna och med kärleken. När de råkar ut för motgångar, otur, konflikter eller obalanser, så rinner det bara av dem. De ser ingen anledning att vara kvar i det som varit, speciellt om det inte är en trevlig energi. De ser ingen anledning att älta motgångar inombords. Deras energi har blivit hal, som alla människors energi kommer att bli när vi till slut hittat ”hem”.

Men även om djur inte tänker som vi människor gör, så finns det massor av exempel på djur som uppvisar intelligens. Men jag ser snarare det som ett uttryck för att de, genom kontakten de har med sig själv och sin kärna, även står i kontakt med universums intelligens, kärlekens intelligens. Och de har tillgång till den intelligensen för att de, genom sin energi, är öppna för intryck, för att ”ta in” den intelligensen. För när man följer känslan av kärlek så kommer man också att göra intelligenta val, men på ett helt nytt plan. För när man ”trycker ut” så stänger man samtidigt dörren för intryck. Och när man öppnar för intryck, så kommer man inte ”skapa” på samma sätt.

Jag vågar mig inte på att säga vad som skulle vara mer rätt eller fel än något annat, men jag tror på en jämnare balans inom oss människor, mellan att ”ta in” och ”ge ut”. Och jag tror att kontakten, och kopplingen, med vår själ, kärna, med universum och med kärleken, är otroligt viktig. Eftersom den kontakten är en garant för att vi kommer fatta långsiktigt kärleksfulla, intelligenta och hållbara beslut. Något som kommer att komma oss alla till gagn och som jag tror är den enda vettiga vägen framåt.