Människan är ett flockdjur. Vi tillhör små eller stora flockar, eller grupper, på alla möjliga nivåer och områden i livet. Alltifrån närmaste familjen, till släkten, vänkretsen, arbetsplatsen, olika intresseorganisationer osv. I teorin skulle man kunna omge sig av andra människor, i någon form, mer eller mindre dygnet runt. Men det finns en kontrast till det, för även om vi är med i en flock, eller helhet, så är vi också individer, och som individ består du bara av dig, det är inga fler, oavsett om du ingår i en grupp eller annat socialt sammanhang.

Ensamheten är verklig, och den är något som vi alla förr eller senare måste konfrontera och acceptera. Även om man så länge som möjligt försöker blunda för den, genom att konstant omge sig med andra människor. Men det är bara att skjuta sanningen framför sig, och att, som strutsen, stoppa huvudet i sanden, fungerar bara så länge som man saknar medvetenheten. När medvetenheten ökar blir det svårare och svårare att ”lura” sig själv. Det blir också mindre intressant att försöka lura sig själv. De sätt man använder för att distrahera sig själv från sin ensamhet och sina egna tankar fungerar till slut inte längre. Och då är det dags att sluta blunda för sanningen och blunda för den man är.

För oavsett hur noga man är med att försöka bygga upp ett socialt närverk och skyddsnät för utbyte och som försäkring för att slippa konfrontera sig själv som individ, så finns det inga garantier. Ens partner kan hitta någon annan, vänner kan flytta utomlands, släktingar kan dö osv. Det går helt enkelt inte att skapa en garanti genom att försöka kontrollera sin omgivning. För den enda person som du verkligen har kontroll över, är dig själv. Och det är bara genom dig själv och din egen inställning som du kan hitta äkta, och långvarig trygghet.

Många människor gör allt de kan för att alltid ha någonting att göra, för att alltid vara sysselsatta. Om man hela tiden ”rör sig”, och aldrig står stilla blir det lättare att blunda för sin ensamhet, och allt annat som man inte har modet eller orken att konfrontera. Och det är fullt möjligt att skjuta saker och ting framför sig, att skjuta sin egen utveckling framför sig, på obestämd tid. Däremot går det inte att komma ifrån de jobbiga konfrontationerna, men det går att bestämma om man vill ta de nu, eller senare. I mångt och mycket handlar det om medvetenhet. Om man hela tiden är upptagen med olika saker blir det enkelt att gömma sig i omedvetenhet. Men när livet förr eller senare blir stilla för en stund, blir man återigen medveten. Medveten om sig själv.

Men om ensamheten är ett faktum, så behöver inte det innebära att den är ett problem. Det är så världen ser ut, och det ligger ingen värdering i det. För det betyder egentligen inte något annat än att du är född till den här världen som människa, och lever i den som en individ. Och ensamhet handlar mer om vem som har ansvar för ens eget välbefinnande, och var man finner sin trygghet.

Livet har många dimensioner. En del av livet är relationer och den sociala upplevelsen, och en annan del är den egna tiden, och att hitta sig själv som individ och människa. Det ena är inte viktigare än det andra, men det är olika upplevelser som båda har sitt värde. Och att du, i grund och botten är den enda, som gör precis den resan som du gör, är svårt att komma ifrån. Även om du i perioder, eller vid olika tillfällen, delar din resa och din tid med andra. Vilket är något av det fina med livet.

Vi är satta här på jorden som individer, och vi har alla vår egen resa att göra. Ingen annan går igenom samma saker, eller har samma behov av specifika erfarenheter. Och två personer som befinner sig i samma situation, kan uppleva den väldigt olika. Därför går det inte att komma ifrån att vi är individer, och vi är alla unika som personer. Och de resor det är meningen att vi ska göra på det personliga planet, i just det här livet, är också unika. Men det fungerar, och det fascinerar mig. Alla får faktiskt plats, och just det utrymme som de behöver. Det spelar ingen roll att några kommit väldigt långt i sin utveckling, och andra precis har börjat. Vi kan alla vara här tillsammans, och trots våra olika behov, får alla det den livsupplevelse de behöver. Kanske inte alltid den de önskar, men det de behöver.

Och ensamhet, som många kanske framför allt associerar med något negativt, är egentligen bara en fråga om känsla. Tycker man om den man är, trivs i sitt eget sällskap, är trygg och litar på sig själv, kommer man aldrig behöva känna sig ensam när man befinner sig på egen hand. På samma sätt som man kan känna sig väldigt ensam även i situationer där man är omgiven av massor av folk runt omkring sig. Så var inte rädd för att hitta ditt eget värde, och emellanåt omfamna din egen ensamhet.