Blog

Förhållanden

Förhållanden är generellt väldigt viktiga för de flesta av oss. I den här posten kommer jag att prata om en speciell typ av förhållanden, nämligen förhållandet mellan partners. Även om graden är olika, så är principen samma, oavsett om två personer är gifta, om man är särbo, sambo eller bara dejtar lite grann. Det är fortfarande en sorts förhållande, och det är ett förhållande som är så vanligt, och som påverkar oss så mycket, att det förtjänar att bli separat belyst.

I djurvärlden förekommer olika varianter av förhållanden, alltifrån partners som delar det mesta av sin tid och håller ihop för hela livet, till partners som möts i samband med en fortplantningsakt, för att sen kanske aldrig ses igen. Vi människor har varit, och är fortfarande, väldigt styrda av samhällets och vår omgivnings värderingar och normer. Även när de bygger mer på tradition, och vad som har varit, än på vad vi verkligen tycker, tänker och känner. Den typen av förhållande som i västvärlden är närmast allenarådande är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna, som förutsätts dela resten av livet tillsammans. Att många väljer samma typ av förhållande, men utan själva giftemålet, förändrar inte principen för förhållandet. Det handlar fortfarande om tvåsamhet, exklusivitet och något som båda parter, åtminstone inledningsvis, förväntar sig ska hålla resten av livet. Och har man andra motiv för sitt förhållande så är den traditionella bilden fortfarande vad man vill ge sken av, och visa upp utåt.

I andra delar av världen förekommer andra typer av förhållanden, till exempel månggifte, harem osv. Dess motsvarighet återfinns också i djurvärlden, där det förekommer grupper eller flockar som leds och domineras av en stark hane, som har monopol på alla honor i flocken. Teoretiskt skulle det definitivt lika gärna handla om en dominant hona, som har monopol på alla hanar, för principen skulle vara samma. Att det, så vitt jag vet, inte förekommer beror antagligen på att det för hanen inte finns någon gräns för hur ofta han kan skaffa barn, medan honorna bara kan skaffa ett barn var nionde månad (för människor t.ex).

Som med allt annat i världen så finns det inget som är mer rätt eller mer fel än något annat, rent generellt. Det finns olika alternativ, och de är just det, dvs olika. Det som blir fel är när man som individ köper någon annans sanning och försöker göra den till sin egen, fastän den inte stämmer överens med vem man är innerst inne. Att den livslånga tvåsamheten är vad som fått grepp om oss handlar nog bland annat om att det är en av de typer av förhållanden som tillåter störst utrymme för kärlek, ömsesidighet, jämlikhet, osv. Det är praktiskt, tydligt definierat och enkelt för ingående parter och omgivningen att förstå. Dock är det ingen patentlösning för alla, och det finns många som inte skulle trivas i ett sådant förhållande.

För allt i livet består av en blandning av ljust och mörkt, av fördelar och nackdelar. Den upplevda tryggheten och den intima kärlek och gemenskap som den exklusiva tvåsamheten ger människor möjlighet att ta del av, får vägas av insatsen och kostnaden för densamma. Som individer är vi unika, och man kommer därför inte träffa någon som i alla avseenden är lik en själv. Att i det läget välja att dela tillvaron tillsammans, innebär alltid en form av kompromiss, att man får vara beredd att ge upp hälften av sitt eget liv. I gengäld får man den exklusiva tvåsamheten med en person som man förhoppningsvis älskar. Den del av sitt eget liv som man har gett upp, ersätts med hälften av den andra personens liv. I en ideal situation består det gemensamma livet av en blandning av individernas separata liv, hälften-hälften. En blandning som man lever ut tillsammans.

I praktiken delar man kanske inte varje vaken stund tillsammans, vilket innebär att man behöver ge upp en mindre del av sitt eget liv. För ju mer tid man väljer att dela, desto mer av sitt eget liv får man vara beredd att ge upp. Sen är det nog ofta så att personer som fattar tycke för varandra redan från början har en hel del gemensamt. Ju mer egenskaper och intressen man delar, desto mindre del av sitt eget liv behöver man ge upp. Gemensamt för de flesta är nog att ett förhållande måste anses ”prisvärt” för att man ska vara beredd till de kompromisser som krävs. Det finns också en gräns där ett förhållande växlar mellan prisvärt/inte prisvärt. Var den gränsen går varierar från person till person. Man kan också vara beredd att ta en högre kostnad, för ett förhållande som man känner ger väldigt mycket tillbaka. För ett förhållande som inte ger så mycket är man beredd till betydligt färre uppoffringar.

Jag är övertygad om att det finns tillräckligt många personer, och tillräcklig mångfald, för att alla potentiellt ska kunna hitta någon som de skulle trivas, och fungera i ett förhållande, tillsammans med. Men för att kunna veta om man passar ihop eller inte, så behöver man veta vem man själv är, och man behöver veta vem den andra personen är. Är man fullständigt klar på de två punkterna kommer man långt. Vet man inte vem den andre personen är, så vet man inte heller vad man ger sig in i, vad man kommer få tillbaka, hur förhållandet kommer utvecklas, eller hur man kommer uppleva det. Som med allt annat man tar sig för är drivkraften nyckeln. Att veta vilken drivkraft som ligger bakom önskan om ett förhållande är absolut grundläggande. Handlar det om en positiv drivkraft eller en negativ. Handlar det om en balanserad drivkraft eller en obalanserad.

Om man inte vet vem man själv är, så är situationen minst lika illa, för då vet man inte vem man vill ha, vilka egenskaper man fungerar bra tillsammans med eller någonting annat. När någon av de här viktiga ingredienserna saknas blir förhållandet en ren chansning, och dess utfall slumpmässigt. Jag skulle säga att det präglar mycket av de krashade förhållanden och äktenskap som nu har en tendens att dyka upp överallt runt omkring oss. Hade folk lagt motsvarande tid och energi på att hitta sig själv, och sin inre trygghet och balans, innan man försöker skapa något tillsammans med en annan människa, skulle vi antagligen uppleva färre förhållanden, men betydligt långsiktigare och mellan personer som är bättre matchningar för varandra.

För de personer som man verkligen har potential att långsiktigt matcha med är färre än de personer som man, slumpmässigt, på vinst och förlust, kan ge sig in i förhållande tillsammans med. Vad man prioriterar och uppskattar är upp till varje person att bedöma och känna av, men jag skulle säga att det största problemet idag, är att man inte känner sig själv. Man vet inte vem man är eller vad man vill ha. I tillägg befinner man sig i en mer eller mindre obalanserad energi, eftersom man inte vet, eller har prioriterat, att släppa allt sitt känslomässiga bagage för att hitta den energimässiga balans som följer. Det innebär att man kommer dras till, och attrahera, andra personer som befinner sig i en liknande energi. Det vill säga andra människor som inte heller vet vem de är eller vad de vill ha, och som också existerar och fungerar i känslomässig obalans. Med de förutsättningarna är det inte konstigt att det ofta går som det går.

Ofta är det de personerna som tycker det är allra viktigast att hitta kärleken, som har sämst förutsättningar att förhålla sig till den, eller ta emot den, om de skulle hitta den. På samma sätt är de singelpersoner som lägger störst vikt vid, och är beredda att betala det högsta priset för ett förhållande, de som har sämst förutsättningar att på ett framgångsrikt sätt fungera i ett förhållande tillsammans med en annan människa. Det är därför det finns så många singelhushåll och varför det finns så många personer som aldrig verkar kunna hitta någon. På samma sätt som att de som trots allt hittar någon, aldrig verkar hitta rätt person, eller få sitt förhållande att fungera över tid. Det är så lätt att tro att det är fel på de människor man träffar, eller att man helt enkelt inte träffat den rätta, när både problemet och lösningen finns inombords, inte bland människorna runt omkring en.

Min övertygelse är att det finns någon som kan anses rätt för alla. För de allra flesta finns det dessutom flera personer som är rätt. Sen är det inte alla av dem man kommer träffa, och en del kan vara rätt under olika stadier i livet, men jag tror att det, för alla, finns minst en person som har potential att vara rätt person att älska, leva och trivas med under en livstid. Däremot tror jag att en förutsättning för att nå dit är att man hittat sig själv och uppnått sin inre balans. För den obalanserade synen på kärlek innehåller den positivt obalanserade energin av densamma, förälskelsen. För en kort stund kan den kännas så underbar, överjordisk och fantastisk. Trots att det inte är sanningen man ser och upplever, så har den typen av romantik och förälskelse som avbildas i media fått fäste i många människors medvetande.

Den typen av ovillkorlig och kompromisslös förälskelse har för många blivit idealet som de letar efter. Att det handlar om en obalanserad bild, och inte sanningen, är man sällan medveten om och eftersom det man letar efter inte är något annat än en fantasi, så blir sökandet oftast fruktlöst. Om de inte lyckas hitta någon annan som när samma obalanserade syn, och vill leva ut sin fantasi om förälskelse tillsammans med dem. Men det handlar fortfarande om en fantasi, och oavsett hur hårt man försöker blunda kommer verkligheten in dag alltid att hinna ifatt.

För min del, där resan till inre balans, är något jag nyligen gått igenom och där många intryck fortfarande är färska, har jag märkt att det är mycket färre personer som jag är attraherad, eller intresserad, av idag jämfört med när jag befann mig i obalans. Många av de förhållanden som jag gladeligen skulle ha kastat mig in i då, kan jag idag förstå inte skulle hålla. Jag kan också förstå hur mycket de förhållandena skulle ha kostat mig, och hur dåligt jag skulle ha trivts i praktiken, när fantasin och initiala förälskelsen falnat. Jag har också reviderat min bild av skönhet. Skönhet har blivit något som enbart har med utstrålning och energi att göra. Traditionellt vackra personer, men som inte befinner sig i en energi som känns attraktiv för mig, gör de helt ointressanta för förhållanden, i mina ögon.

Kvar blir väldigt få personer. Jag tror inte att det handlar om att ha orimligt höga krav, utan snarare om att känna sig själv tillräckligt bra för att veta vad man vill uppnå och skapa i världen, och vilka personer man skulle trivas och fungera tillsammans med. Vem man skulle dela, skapa och förverkliga sina drömmar tillsammans med. Om jag inte faktiskt visste och kunde ge exempel på några stycken personer som jag tror jag skulle kunna älska och trivas ett helt liv tillsammans med, hade jag tvekat om jag kunde känna de känslorna för en annan människa. Automatiskt blir det också att det handlar om en mognad och en förfinad intuition.

Att kunna se sig själv, och de personer man möter så tydligt och riktigt, att man inte längre behöver den praktiska erfarenheten av misstag och misslyckade förhållanden. För att man vet redan innan och behöver inte längre gå igenom den upplevelsen för att förstå. Det innebär på sätt och vis att färre förhållande-dörrar är öppna, men de som fortfarande är öppna är mycket mer rätt. Oavsett vilken av de man i slutänden väljer, är sannolikheten mycket stor att man där kommer finna vad man önskar och vill dela med en annan människa. På det sättet är det som att ta en genväg. Att slippa onödiga konflikter, instängdhet, missförstånd, hårda ord och oundvikliga uppbrott.

Sen innebär obalans i många avseenden instängdhet och begränsad frihet. I en balanserad tillvaro, dit många nu långsamt är på väg, möjlighet till större frihet och därigenom lycka. Vad jag menar är att det traditionella konceptet med exklusiv tvåsamhet, som fungerar för många, inte är något som passar alla. Tidigare har många av de alternativa dörrarna varit stängda beroende på den hårda pressen från samhället att leva upp till dess normer och preferenser. En press som nu sakta men säkert håller på att luckras upp.

Exempel på alternativa förhållanden kan vara tvåsamhet utan exklusivitet, förhållanden med flera personer, eller helt enkelt utbyte av sex, närhet, vänskap och upplevelser utanför de traditionella ramarna för ett förhållande. Lägger man sitt fokus på en person leder det antagligen till en närmare, intimare och personligare relation, men det finns inget som är rätt eller fel, det finns bara olika val. Vilket val som är rätt för dig, kommer du i en balanserad tillvaro få en stark känsla för. I en balanserad energi kommer man inte vara känslomässigt påverkad av sin omgivning, och kan därför känna efter vad man trivs med innerst inne på ett helt annat, och mer äkta sätt.

Att följa sin intuition och välja efter sitt hjärta leder på sikt till kärlek och lycka, inte bara för en själv, utan det är också en utstrålning man kommer förmedla till sin omgivning. Som vanligt är första steget, oavsett vad det handlar om att man vill skapa, att släppa allt känslomässigt bagage och balansera sin energi. I den mer klarsynta balans som följer kommer det att bli tydligare vem man är, vad och vem man letar efter. Först då har man egentligen på allvar öppnat dörren för att verkligen kunna ta emot den personen när han/hon dyker upp. Och har man kommit så långt är det bara en tidsfråga.

Djur Och Växter

Mycket fokus, både från min och andras sida, ligger inte helt överraskande på oss människor, vår natur och våra förehavanden. Samtidigt är vi bara en del av maskineriet, och vi delar världen med många andra levande varelser, till exempel i form av djur och växter. Vi består alla av olika sorters energi. Energi som ständigt är i rörelse, och som ständigt, medvetet och omedvetet, interagerar med energierna runt omkring sig. Och ser man det så, finns det ingen tydlig gräns mellan vad som är levande och vad som inte är levande, för vi är alla energier i rörelse, även berg och stenar. Vi föds, vi lever och vi dör. Eller att vi skapas, vi existerar i den formen, och vår energi ombildas och antar en ny form.

En sten kan existera under en väldigt lång tid, innan den korroderar bort eller försvinner på annat sätt. Dock har den väldigt låg rörelsegrad, den vibrerar med en väldigt låg frekvens, och den har inte någon direkt nivå av medvetenhet. Av den anledningen skapar den ingenting, och den är i stort sett oförmögen att påverka sin egen situation. Samtidigt är dess energi varken positiv eller negativ. Den är i en omedveten balans med sin omgivning.

Växter och träd är på ett kanske tydligare sätt levande. De rör sig inte heller speciellt snabbt eller mycket, men däremot är det ofta otvetydigt att de växer, att de föds, lever och dör. De har ett kortare ”livsspann” än en sten, men kan, om förutsättningarna är rätt, leva betydligt längre än vi människor. Ett träd kan leva många hundratals år. Även växter har en högst begränsad medvetenhet och skaparkraft. Däremot har de ett betydligt tydligare och mer omfattande energiutbyte med sin omgivning än stenen som vi pratade om tidigare. Stenens energi är väldigt avskärmad och isolerad från sin omvärld. Den påverkas i väldigt liten utsträckning av sin omvärld, och den påverkar sin omvärld väldigt lite.

Växter av olika slag är annorlunda. De påverkas av väder, vind och andra djur och växter runt omkring sig. Dess närvaro och existens är också viktigare för sin omgivnings välbefinnande. Vi påverkas mycket av allt som växer runt omkring oss. Vi kan ha stor nytta av träd, vi kan äta växter, och de hjälper båda två till att omvandla koldioxid till syre, som vi behöver för att andas. Växterna är ett viktigt inslag i ett fungerande ekosystem. Utan några växter skulle vi ha begränsade möjligheter att överleva över huvudtaget. De behövs för att upprätthålla balansen i världen.

Växter har en lägre grad av medvetenhet, men däremot har de en tydlig närvaro och en stark energi. Det handlar dessutom om en energi som normalt är balanserad till sin natur. Det är därför det kan vara skönt att befinna sig i naturen eller i skogen, för energin är lätt och balanserad. All den negativitet vi som människor använder vår skapandekraft för att bygga upp, kan man få en kort paus ifrån genom att till exempel promenera i naturen. Plötsligt blir det lättare att andas, och det beror inte enbart på att naturen producerar mycket syre.

Samtidigt som växter saknar en högre grad av medvetenhet, och därigenom skaparkraft, så har de en förmåga att känna känslor. Det innebär att, även om de har begränsad möjlighet till eget skapande och att påverka sin egen situation, så påverkas de väldigt lätt av de energier som de omges av. Växer de upp runt balanserade, lätta och positiva energier så trivs de bra. Växer de upp i förhållanden som är tyngre, obalanserade och mer negativa så känner de av det och växer sämre. Ibland blir påfrestningen och stressen så stor på dem att de dör av det.

När det gäller förmågan att skapa, gäller samma grundprinciper för djur som för människor. Medvetenhet ger förmågan att styra sitt skapande, känslorna man fyller sin energi med skapar, och graden av balans i den energin säger om man kommer skapa en positiv verklighet eller en negativ. Små djur och bytesdjur av olika slag lever ofta kortare och mer stressade liv. Stressen de upplever är kanske delvis nödvändig för att överleva på kort sikt, men samtidigt kostar den väldigt mycket på längre sikt, då den är en sorts negativitet, som sakta men säkert bryter ner kroppen. Oftast finns det betydligt fler bytesdjur än det finns rovdjur, men stress finns hos rovdjur också, även om den ser annorlunda ut. Där handlar det inte om en rädsla för att bli uppäten när som helst, utan om rädslan att svälta ihjäl och inte hitta tillräckligt med mat för att överleva.

Ser man på de djur som uppnår högst ålder, så är de oftast de djurarter som upplever minst stress, precis som de individer bland oss människor som blir äldst. Ofta handlar det om relativt stora, långsamma djur som äter växter, eller annat som finns i överflöd. Jag tänker till exempel på valar, elefanter, stora papegojor, jättesköldpaddor. Gemensamt för de är att det har få, eller inga, naturliga fiender, och inte har någon direkta anledningar att känna stress.

Djur delar många av de egenskaper som vi förknippar med vår egen energi. De kan uppvisa en hög grad av medvetenhet, och har definitivt förmågan att känna känslor. Däremot är mångfalden så stor att även variationerna när det gäller medvetenhet och känslighet är stor. Generellt tror jag det är lätt att underskatta djurs intelligens, egenskaper och förmåga. Till stor del hänger det nog ihop med att djur kommunicerar, och visar sin intelligens och medvetenhet, på sätt som vi människor inte alltid förstår eller är öppna nog att ta till oss.

Detsamma gäller åt andra hållet också. Det sätt som vi människor kommunicerar, till exempel genom tal, är inte alltid det effektivaste sättet att nå fram med sitt budskap till djur. Att kommunicera, energi till energi, genom telepati och liknande, fungerar däremot. Jag tror att när vi blivit bättre på att utveckla vår egen förmåga på det området, kommer vi också att revidera vår bild av djur. Förmodligen kommer det leda till att vi respekterar de bättre. Precis som varje människa, har varje djur en funktion att fylla i världen.

De Olika Stadierna (del 2)

Att dyka med lufttuber innebär att man besöker en lägre nivå, där densiteten runt omkring en är högre och där man inte är konstruerad för att leva eller existera någon längre tid. Man kan se en del fascinerande saker, men största fokuset ligger på att överleva, att ha tekniken och omständigheterna under kontroll.

Man skulle kunna se obalans, som att man, energimässigt, dyker på ett stort djup. Världen är tung och kompakt runt omkring en, det är kanske kallt och mörkt och man är starkt begränsad i vad man har friheten att göra och skapa. Att befinna sig där, om det är ofrivilligt eller omedvetet, kan vara oerhört stressande och påfrestande för både kropp och psyke. Kanske vet man inte hur man hamnat där, eller hur man ska kunna ta sig upp. Kanske vet man inte ens åt vilket håll ”upp” är utan arbetar sig omedvetet bara djupare ner i sina försök att komma upp till ytan.

Om vattenytan är gränsen där en människas energi är balanserad, och där man äntligen kan andas lätt och enkelt, röra sig fritt, uppleva solens värme, se naturens skönhet och börja skapa det liv man önskar, utan att allt fokus läggs på överlevnad, så är det dit man vill komma. Men alla som har provat att dyka med tuber vet att tid på stort djup innebär att det bildas kvävebubblor i blodet. Stiger man upp till ytan för snabbt så drabbas man av dykarsjuka, vilket är väldigt allvarligt. Kroppen klarar helt enkelt inte den snabba omställningen. Samma sak gäller för en alltför snabb omställning av en persons energi, från obalans till balans. Vi klarar inte det, men istället för att drabbas av en energimässig motsvarighet till dykarsjuka, så regleras omställningen automatiskt, vilket innebär att processen att hitta inre balans kommer att ta den tid som krävs, även om man teoretiskt har medvetenheten för att ta sig igenom processen fortare.

Kvävet som bildas hos en dykare på stort djup kan jämföras med negativiteten och det energimässiga motståndet som bildas hos en person i obalans. Till slut genomsyrar negativiteten allt man gör, tänker och känner. För en dykare är lösningen att stiga till ytan långsamt, med stopp på olika djup under olika lång tid för att kvävet långsamt ska hinna ventileras ut när man andas. Samma sak gäller för obalans. När man tar steg mot en mer balanserad energi, så ventileras obalansen långsamt ut. Ibland går man framåt, och ibland behöver själen stanna kvar på en viss energinivå och ventilera ut obalans innan den är redo att fortsätta uppåt, mot balans och en lättare energi, fri från motstånd.

Precis som för en dykare tar processen längre tid ju djupare man har varit, och ju längre tid man varit där. Ju mer obalanserad man har varit, och under ju längre tid, desto längre tid får man räkna med att det tar att hitta tillbaka till en inre balans. Precis som det för en dykare blir lättare och lättare att stiga till ytan ju närmare ytan man befinner sig, så är det för en obalanserad person lättare och lättare att hitta sin balans ju närmare balans man befinner sig.

Men även om det är lätt, så innebär inte det att det går fort. För en dykare som vädrar ut kväve, så blir dekompressionsstoppen längre och längre, tidsmässigt, ju närmare ytan de kommer. På samma sätt blir de energimässiga stoppen för att vädra ut obalans längre och längre, tidsmässigt, när en obalanserad person närmar sig balans. För på många sätt handlar resan mot balans om en avgiftning liknande den man upplever när man slutar röka, dricka eller slutar med något annat beroende. Men i det här fallet handlar det om att släppa negativitet.

Och jag tror att man får se de olika stadier som man kommer gå igenom under processen med att släppa sitt känslomässiga bagage och sitt inre motstånd, som att innan man uppnått nödvändig medvetenhet, kommer inte mycket att hända. Men när man plötsligt förstår hur saker och ting hänger ihop, och vad man behöver göra, är det inte omöjligt att det leder till en kortvarig glädje som man lätt misstar för balans. När den går över och man inser att man fortfarande är kvar i sin obalans så känns det tyngre. men inget steg som man tar är helt bortkastat.

Även om det inte alltid märks så går utvecklingen framåt. Däremot kan den ofta gå så långsamt att det först är i ett historiskt perspektiv som skillnaden, och framstegen, blir påtagliga. Och perioder när allt känns tungt, jobbigt, hopplöst och meningslöst, kommer att blandas av perioder när livet plötsligt känns lättare, där man är gladare och har mer energi. Det betyder inte att man plötsligt har uppnått balans, utan ska snarare ses som en föraning om vad som komma skall. För motivation, inspiration och återhämtning. För det är energimässigt väldigt krävande att gå igenom den här fasen i sitt liv, och det tar väldigt mycket kraft att vädra ut all gammal negativitet. Man klarar inte hur mycket som helst, hur fort som helst, utan att både kropp och själ behöver en paus, innan processen kan fortsätta igen.

Det är naturligt att det ibland känns som att utvecklingen står still, eller till och med går bakåt. Det är naturligt att man i perioder känner sig både fysiskt och psykiskt orkeslös. På samma sätt som det är naturligt att jobbiga perioder kortvarigt varvas med lättare och roligare perioder. Ingen persons process är helt lik någon annans.

Vi är unika individer, och varje persons utveckling är unik. Men jag tror att det är viktigt att förstå att om man inte har gått igenom sin process ännu, så kommer man behöva göra det förr eller senare. Jag tror också att det är viktigt att förstå att det kommer att ta tid, och att man har en känsla för varför. På samma sätt som jag tror det är viktigt att ha en föraning om hur det kommer kännas och upplevas. Och att slutresultatet kommer att vara värd all möda och all tid.

De Olika Stadierna (del 1)

Min övertygelse är att vi alla, som individer och själar, ständigt utvecklas, och att vi också har en utveckling att gå igenom. Den involverar att gå igenom olika faser och ta vissa steg, för att på sikt nå en högre grad av medvetenhet, förståelse, kontakt med vem man är och inre balans. Precis som man som människa, under sin uppväxt, går igenom olika faser, tex trotsålder, pubertet osv, så går vi som själar igenom andra faser när vår själ ”växer upp”.

Många, eller till och med de flesta, av stegen vi går igenom, är gemensamma, men hur vi tar oss emellan dem, och hur lång tid det tar, varierar. Det viktiga är inte heller att nödvändigtvis gå igenom alla steg, utan slutresultatet. Om en person kan ta sig dit snabbare, med färre antal steg, är det ok. Medan en person som har det tuffare kan behöva mer tid, och fler steg, på sig. Därför är det inte fel att säga att varje persons utveckling är skräddarsydd för honom/henne.

Något som de flesta behöver gå igenom, är en fas där själens energi är obalanserad. Det är nödvändigt för att känna igen obalansen och för att praktiskt få uppleva den och dess konsekvenser. Vilket i sin tur är en grund för att kunna ta det viktiga steget till inre balans. Men för att kunna göra det måste man förstå, både vad balans är, och vad obalans är, hur de hänger ihop och hur de fungerar. Konceptet med balans/obalans är så centralt i livet och hur universum fungerar att vi i längden inte kan blunda för det, utan att det får konsekvenser.

Att gå igenom en process där man släpper allt känslomässigt bagage, all negativitet och allt inre motstånd, för att hitta en inre trygghet och balans, är ett steg som man, som själ, förr eller senare behöver ta. En del har det avklarat sen tidigare liv, en del går igenom den här processen just nu, och en del har inte arbetat upp medvetenheten som krävs, varför processen kanske kan komma igång först i nästa liv. En persons ögon är ofta en nyckel till att få en känsla för personens energi. Personer som inte har tagit steget till balans har ofta ögon som utstrålar osäkerhet, rädsla eller oro av något slag.

Eftersom den här processen har varit väldigt aktuell för egen del, och för att den är en sån central del i varje människas utveckling, och många andra befinner sig mitt uppe i detta också, så är den något av ett tema och en röd tråd för den här bloggen. Det är också de erfarenheter jag gjort, och den förståelse jag fått, under den här processen som är underlag för de insikter som jag skriver om, och väljer att fokusera på här.

Att veta hur processen fungerar, och vilka stadier man kommer passera och gå igenom, underlättar och tar bort en del motstånd, som det annars är lätt att man upplever under arbetets gång, när allt ibland bara känns jobbigt och meningslöst. Jag tänkte berätta lite mer om det nu.

Som jag har varit inne på tidigare så skapas behovet av att ta steget till balans av att man, på ett påtagligt sätt, upplever obalans. Och att man gör det på ett sånt sätt att man förändrar sin energi utifrån den påverkan. Ifrån den obalansen byggs sakta en medvetenhet upp inombords, som, när den nått en viss nivå, innebär att man har fått förutsättningarna för att påbörja den process som med tiden kommer leda till inre balans.

Att befinna sig i obalans är obehagligt, för den obalanserade energin och negativiteten existerar som spänningar och motstånd vilket i hög utsträckning påverkar hur man mår, både fysiskt och psykiskt. Det engelska ordet för spänning, är ”stress”, vilket ger en bra bild av vad det handlar om, för som obalanserad lever man under en konstant och stark stress. En stress som tar så mycket energi att hantera, och över huvudtaget stå ut med, att det inte finns speciellt mycket energi, kraft och glädje över åt att verkligen leva och kreativt skapa någonting positivt. Istället går all energi åt till kortsiktig överlevnad.

Som person kan man reagera olika på den här stressen. En del är tåligare, och har förmågan att se det som en utmaning, och vända det till något positivt och se det som en drivkraft framåt. För andra kan det upplevas som så tungt att man inte står ut längre. En del tar då livet av sig, vilket är fullt möjligt, men i praktiken innebär det ingen långsiktig lindring, utan snarare att man skjuter sin egen utveckling och sin egen process på framtiden, för att istället tvingas ta tag i den i ett framtida liv.

Fokus På Olikheter

I något av mina tidiga inlägg pratade jag om hur den mänskliga hjärnan har en förkärlek till att försöka förenkla världen, generalisera och stämpla individer med påklistrade egenskaper utifrån en tilltänkt grupptillhörighet. Fördelarna med det här är att man ”vet” vem en person är utifrån dess grupptillhörigheter, och kan därigenom sortera in honom/henne i lämpligt fack. Drivkraften är en önskan om att förenkla världen genom att förenkla sin egen bild av densamma. Man får också känslan av att ha kunskap om, och kontroll över, sin omvärld. Och när saker och ting är antingen väldigt svarta eller väldigt vita, så är det lättare att förhålla sig till dem och veta vad som är ”rätt och fel”.

Men det finns en stor nackdel med det här sättet att analysera, och relatera till, sin omvärld. Det är nämligen inte sant. Ibland kan en generalisering eller stämpling av någon ligga relativt nära verkligheten, men betydligt oftare blir resultatet helt uppåt väggarna. För människor är i första hand individer. Först i andra hand tillhör de olika grupper. Och för varje grupp man tillhör är det sannolikt att man delar en del egenskaper med andra i gruppen, medan en del av ens egenskaper är helt annorlunda, eller raka motsatsen, jämfört med andra gruppmedlemmar.

I alldeles för många fall är skillnaden mellan egenskaperna för två individer inom en grupp större än skillnaden mellan två individer i olika grupper. Problemet med att trots det sätta en och samma stämpel på alla inom en grupp är att enskilda gruppmedlemmar förväntas svara för, och ta ansvar för, alla handlingar och uttalanden som omvärlden bestämmer att man förknippar med den här grupptillhörigheten. I sin extremare form kan det till och med handla om att utkräva ansvar för hur tidigare generationer som delat samma grupp, har agerat.

När man sitter och skriver om det så känns det absurda i situationen väldigt påtagligt, men runt omkring oss, ofta kanske närmare än vi tror, förekommer den här typen av generaliseringar, ofta med påföljande moralisering, på fullt allvar. Man delar in människor i grupper, tilldelar de grupperna vissa egenskaper, bestämmer om gruppens agerande anses rätt eller fel och utkräver sen ansvar för allt man, personligen, anser är fel. Vilket, för det första, inte alls behöver vara fel egentligen, och för det andra, drabbar väldigt många oskyldiga. Det är helt enkelt väldigt lätt att döma andra, men eftersom det oftast handlar om personen som dömer, inte den som blir dömd, slår det lätt väldigt fel. Speciellt när personen som dömer har mycket makt, vilket förekommer tex inom politiken.

Det är illa när det händer grupper som människor frivilligt valt att vara en del av, men det är ännu värre när man sorterar in personer i grupper utifrån kriterier som man inte kan påverka, tex ras, ursprung, kön, nationalitet, religion osv. Särbehandling utifrån de här grupptillhörigheterna innebär att människor diskrimineras. Är särbehandlingen negativ diskrimineras de som tillhör gruppen. Är särbehandlingen positiv diskrimineras de individer som inte tillhör gruppen. Om en majoritet eller minoritet tillhör gruppen borde inte spela någon roll för principen.

När man pratar om särbehandling pratar man ofta om jämlikhet. För mig kan jämlikhet ses som motsatsen till diskriminering. Jämlikhet handlar för mig om att se människor, och respektera dem, utifrån de unika indivder som de är, med unika egenskaper och unika preferenser. Det handlar om att ha förtroende för, och respektera, människors beslut och livsval, så länge de inte inkräktar på andra individers frihet. Jämlikhet är inte samma sak som lika utfall. Det utfall som blir i en värld där ingen diskrimineras, är det jämlika utfallet, oavsett hur det sen ser ut.

Anledningen att vi har en förkärlek för grupper och stämplar är dels för att världen verkar enklare, men det kan också ha med oro och rädsla att göra. Man är rädd för en eller flera grupper som man inte tillhör. Ofta för att man inte har kunskap om personerna i de grupperna. Brist på kunskap och förståelse är ofta brist på kontroll, och för en rädd eller obalanserad människa innebär brist på kontroll, otrygghet. Och vi har alla ett behov av att känna oss trygga och säkra. Finns den tryggheten inombords behöver vi aldrig vara rädda, men många människor saknar den tryggheten.

Att motverka diskriminering handlar om hur man väljer att se världen. För man har alltid ett val. Att välja att se individer, inte grupper, och att bedöma en människas egenskaper utifrån hennes faktiska handlingar, inte någon annans handlingar. Lika rättigheter och lika skyldigheter, oavsett grupptillhörighet. Kanske kan det tyckas som en självklarhet, men det är absolut inte alltid det, och därför förtjänar det att sägas igen. Grundproblemet är egentligen tendensen att dela in folk i grupper över huvudtaget. För enbart det faktum att vi accepterar att det finns grupper och att det är ett realistiskt sätt att se på världen, innebär att de grupperna förr eller senare riskerar att ställas mot varandra, och jämföras med varandra.

Därför blir det ofta fel när man försöker motverka diskriminering genom att hjälpa eller stötta den grupp som man anser svagare eller extra utsatt. För då erkänner man, för sig själv och andra, dels att gruppen finns och att en person som tillhör gruppen kan förväntas ha vissa egenskaper, och dels att de som tillhör gruppen på nåt sätt är svagare, eller offer, eftersom de behöver hjälp att klara sig. Överlag kan man säga att nästan allt agerande som utgår ifrån gruppmentaliteten, och den världsbilden, riskerar att cementera grupperna ytterligare samtidigt som den för människorna i olika grupper längre och längre ifrån varandra. Oavsett om avsikten med agerande anses vara positivt eller negativt.

I många avseenden fungerar det på precis samma sätt som obalans omedvetet kan skapas och upprätthållas i en människas energi. Det man fokuserar på är vad som kommer att skapas, oavsett om fokuset är ”positivt” eller ”negativt”. På samma sätt fungerar det med grupper, allt fokus på grupper, förstärker och etablerar de grupperna, oavsett om fokuset är positivt eller negativt. Samma principer gäller oavsett.

Vad jag tror det handlar om är att inte ge grupptänket näring, fokus och uppmärksamhet. Att vara försiktig med onödiga generaliseringar, och i större utsträckning se, och behandla, personer som individer och ingenting annat. Som världen ser ut just nu är det förmodligen varken lätt eller självklart, men samtidigt är det ett val man kan göra, och någon måste vara den som går först och agerar inspirationskälla för andra. Eller ännu hellre, ta steget fullt ut, släpp ditt känslomässiga bagage och finn din inre balans och trygghet. Med balansen kommer dessutom automatiskt en sannare världsbild.

Mål

När vi har någonting som vi vill uppnå, eller genomföra, har vi människor en tendens att använda oss av mål. Delmål och större mål, för att förvissa oss om att vi befinner oss på banan, att vi arbetar åt rätt håll och att vi faktiskt kommer fram. Det kan absolut ha sina fördelar, kanske speciellt om man är väldigt ostrukturerad, men samtidigt blir det lätt att går till överdrift.

Fördelen med att ha mål är att man vet vad man jobbar mot. Därmed får man ett tydligare fokus och slipper förhoppningsvis gå massa omvägar för att nå målet. Däremot riskerar man att tappa flexibilitet och blir väldigt lätt låst i måltänket. Beroende av hur målmedveten och fokuserad man är, kan konsekvensen bli att man är relativt hård mot sig sig själv gällande de mål man har. Så länge man uppnår målen känns det ok, men så fort någonting inte går som man tänkt sig blir man besviken, och riktigt nöjd blir man egentligen aldrig.

Och att bocka av ett mål, innebär att man uppnått det man tagit sig för, men samtidigt kommer det hela tiden nya mål som man vill ta sig fram till. Det är en naturlig del i människans nyfikenhet, skapande och utforskande kreativitet. Risken är att livet enbart blir en konstant och stressad jakt framåt. Och om fokus flyttas för mycket till framtiden är det möjligt att man missar vad som händer i nuet. Och när det handlar om att njuta av livet, så är nuet det man kan njuta av, eftersom framtiden ännu inte skett, och historien har varit och passerat.

Det är också så att agerande och handling kan skapa ett mervärde utanför vad man satt upp som mål. Är man för fokuserad på målet, så riskerar man att missa de dörrar som öppnas och inte är direkt relaterade till målet. För egen del har jag märkt att jag trivs bättre om jag använder mitt fokus för att skapa en tydlig uppfattning om vart jag är på väg, och åt vilket håll jag ska gå, än om jag sätter upp specifika mål om var jag ska vara och vid vilken tidpunkt.

Den stress man försöker skapa genom att sätta upp tighta mål, i förhoppningen att det kommer innebära att man presterar bättre och arbetar effektivare, riskerar enligt min uppfattning att ha motsatt effekt. Jag är inte säker på att resultatet kommer att bli bättre, och hur som helst vet jag att jag inte trivs med att leva under den konstanta stressen och pressen. Man kan ha ett ungefärligt mål, men jag vet att jag går framåt så fort som det är rimligt att förvänta sig, och jag går inte medvetet långsammare för att jag saknar ett konkret mål som morot och piska.

Jag tror att om man inte av egen drivkraft och egen fri vilja har diciplinen att prestera, så tror jag inte att det, genom mål, fungerar att försöka tvinga sig själv till resultat. Det känns lite som att ge sig på symptomen, men missa det underliggande problemet. Om man har svårt att prestera kanske den väg man stakat ut inte är den väg som är rätt för dig. Kanske tycker man inte att det man gör är roligt, och då är det läge att byta inriktning. Tror det gäller både i arbetslivet och privat.

Sen är det också så att om man lyckas med det man företar sig, eller inte, beror i högre utsträckning på vad som är den underliggande drivkraften, än vad det beror på vad man gör eller hur mycket man anstränger sig. Anledningen att det är så, är att energin i handlingen är olika, beroende på vad som är anledningen och drivkraften. Och det är energin som är nyckeln till resultat, för den sortens energi som man investerar, är den sortens energi man kommer att få tillbaka i form av resultat.

När det gäller den personliga utvecklingen kan man tänka sig att det finns massor av potentiella delmål, beroende av hur man vill se det. Jag pratar också mycket om att uppnå inre balans, vilket är ett väldigt viktigt steg, samtidigt som det inte är ett slutmål på något sätt. Faktum är att det finns egentligen inga mål som är slutgiltiga. Oavsett hur långt man kommit så finns det alltid en potentiell fortsättning, och varje uppnått mål öppnar nya dörrar för fortsatt utveckling. För man kommer aldrig komma till en punkt där man vet allting, kan allting och inte kan utvecklas mer. För egen del har jag märkt att ju mer jag förstår och lär mig, desto mer inser man att det finns kvar att lära sig. Samtidigt innebär inte det att man står still i sin utveckling, men äventyret är oändligt.

Mål kan ibland vara ett bra sätt att hitta rätt fokus för att kunna ta sig framåt på ett effektivt sätt. Men samtidigt är det viktigt att inte tappa känslan för vad som i grund och botten är det viktiga, och vad som är drivkraften. Den upplevda garantin för effektivitet kommer till ett pris, som inte sällan är stress, som i sig inte är en bra drivkraft för de resultat man förmodligen önskar sig. Det viktiga är att man är på det klara med vilken väg man önskar gå, och hur man ska ta sig fram på den vägen.

Ibland förstår man först efter att man uppnått ett mål, att det faktiskt är ett viktigt steg man har tagit. Som vanligt är det viktigare att lita på sin intuition och följa sitt hjärta, än att slaviskt följa ett tidsschema av uppsatta mål. Det gäller att hitta den väg man trivs med.

Lycka

Om man frågar folk vad de vill med sina liv, så kan man ha olika planer och drömmar, men i slutänden handlar det mesta som folk gör, och den ansträngning som de lägger ner, om att hitta lyckan. Oavsett om det handlar om att ha råd med den där resan, den där bilen, eller hitta den perfekta partnern. Förhoppningen i slutänden är i stort sett alltid att det man gör, och det pris man betalar, ska leda till lycka. Allra helst kanske en lycka som räcker resten av livet.

Man kan tala om två sorters lycka, dels en genuin, inre och långsiktig lycka, och dels en temporär, flyktigare lycka, som mer fungerar som tillfällig ångestdämpare. Till den sistnämnda kategorin hör egentligen all lycka som kommer utifrån, eller som är beroende av yttre faktorer. All lycka som är beroende av saker, framgång eller vissa personer. Lycka fungerar i många avseenden ungefär som inre balans, och det är också två tillstånd som är väldigt nära besläktade med varandra.

Att hitta, och få känna, lycka är i teorin inte mer komplicerat än att göra valet. Att välja lycka, och att välja att livet är värt att vara lycklig över. Inte som det kanske kommer vara någon gång i framtiden, eller om vissa villkor uppfylls, men som det är nu, idag. I praktiken är det dock sällan så enkelt, för om man känner att man inte är lycklig, så finns det ofta inre, energimässiga, orsaker till det. Att bli av med de orsakerna, och det motståndet mot att få känna genuin lycka, kräver oftast att man går igenom en fas där man går in i sig själv och släpper allt gammalt bagage, all oro och all stress som man går och bär på. Det är en process som tar tid, förmodligen åtminstone 1-2 år, men samtidigt är det en nödvändig grund för att uppnå genuin och långsiktig lycka.

Att välja den till synes enkla vägen och, på ett eller annat sätt, köpa sin lycka innebär att det man får är en temporär och ytlig känsla med vissa av lyckas karaktärsdrag, i form av tillfredställelse och bekräftelse. En sorts lycka som kommer försvinna och tyna bort så länge som den inte konstant underhålls och förnyas. Man gör sig beroende, och på samma sätt som en missbrukar riskerar man att bli beroende av de lycko-kickar den tillfälliga och yttre lyckan ger. Och det är en variant av lycka, som på längre sikt kommer till ett högt pris, inte bara ekonomiskt och vad gäller arbetsinsats, utan även i form av en ökad distans mellan vem man är, och det liv man lever. Man distanserar sig från sig själv och från livet.

En mer äkta och jordnära lycka kommer alltid inifrån, och den kommer av att befinna sig i en energi som är fri från motstånd. I en sån energi finns inga beståndsdelar kvar som ligger i vägen för, och hindrar, dig att lyckas med allt du väljer att ta dig för. Lycka är väldigt nära besläktat med tillståndet av balans, och i mångt och mycket kan man säga att det bara handlar om olika ord för samma känsla. I samma grupp finns också kärleken. Kärleken, som inte alls handlar om ifall man älskar någon annan, eller om man blir älskad, utan om ifall man älskar sig själv.

Om man, i ett tillstånd fritt från motstånd, verkligen älskar sig själv kommer man uppleva både lycka, kärlek och inre balans. Det är för att lycka, precis som kärlek och balans inte är någonting man skapar eller drar till sig, utan någonting som alltid finns inom en. Anledningen att man inte alltid känner den, är att man gömmer undan den under massa andra saker, och distanserar sig från den, till exempel genom att välja en väg som leder till negativitet och obalans. Vilka båda bidrar till att skapa distans mellan den du är, och den kärleksfulla energi som du i grund och botten består av.

Jag tror att lycka, i mångt och mycket, handlar om känslan av frihet och oberoende som kommer av att man vet att man har allt man behöver. Det går alltid att komma på fler och nya saker som man vill ha eller skulle vilja uppleva, vilket är naturligt, och del av den kreativa drivkraften och livsglädjen som finns inom oss, men när vi går in i den hårda känslan av krav, och att det vi vill ha är någonting vi behöver och som krävs, då tappar vi plötsligt frihetskänslan. När vi, genom vårt val av synsätt och vår inställning, väljer att göra oss beroende. Lycka handlar alltså om inställning och med vilka ögon man ser världen. I grund och botten är det ett val, men det hänger också ihop med var man befinner sig i sin personliga utveckling.

Den som är genuint lycklig kommer att dra till sig, och få uppleva, situationer som erbjuder ännu fler anledningar att känna lycka. Det är så universum fungerar. Men det fungerar inte åt andra hållet. Det går inte att vänta på de där anledningarna att känna lycka, med tanken att, om de bara dyker upp så kommer jag vara lycklig. Då har man direkt gjort sig beroende, och istället för att närma sig lyckan, distanserat sig från den.

Det kan också vara viktigt att ha i åtanke att en balanserad lycka är en ganska lugn, fridfull och trygg känsla av upprymdhet. Det handlar inte om en okontrollerbar eufori. Den typen av positiv obalans, är en känsla som inte befinner sig i jämvikt. För att kompensera för det positiva överslaget, kommer euforin att följas av en negativ obalans och ett lägre energitillstånd. För att jämvikten ska upprätthållas. På det sättet ligger genuin lycka närmare ett tillstånd av kärlek, än ett tillstånd av förälskelse.

Kontroll

Rädsla kan förekomma i alla möjliga former och varianter. När man talar om kort sikt, och direkt påverkan, så tillför rädsla ingenting positivt. Istället så fungerar den som en konstant stress och påfrestning på kropp och själ som försämrar dina förutsättningar att leva och lyckas med det du tar dig för. Riskmedvetenhet kan vara något positivt, men det är å andra sidan inte samma sak som rädsla, och de egenskaperna är inte speciellt nära besläktade heller. På lång sikt kan rädsla medföra något positivt i form av högre medvetenhet, vilket i längden är vad som krävs för att kunna släppa sina rädslor och leva ett liv fritt från stress och känslomässigt motstånd.

Att ta ett steg i medvetenhet och utveckling, som tar dig bortom rädslor, genom att släppa allt känslomässigt bagage, och på det sättet rena den energi som är ditt gränssnitt och din kommunikationsyta mot din omgivning, och resten av universum, är som att bota en sjukdom man lidit av. Men i en värld där allting ska ske snabbt, förväntningarna är höga samtidigt som tålamodet är lågt, blir det mer och mer populärt att försöka hitta snabba lösningar och genvägar när det verkar möjligt.

Ett sätt att till synes lösa problemet med rädsla och oro, är att kontra med kontroll. Om rädsla skulle vara en sjukdom, så skulle kontroll vara smärtlindraren som tar bort de värsta symptomen. Men så fort man släpper kontrollen så fungerar inte smärtlindringen längre och man står återigen öga mot öga med sin rädsla. Kontroll kan alltså fungera som ett sätt att tillfälligt skjuta upp det oundvikliga, men det är inte ett sätt att undvika den konfrontation som väntar. I värsta fall kan behovet av kontroll för att dämpa rädslan bidra till nya rädslor, till exempel rädslan att tappa, eller förlora, kontrollen.

Det finns också positiva aspekter av kontroll. Det behöver inte vara fel att veta vad man gör och vad som krävs för att smidigt lösa och effektivt ta sig igenom komplicerade situationer. Men ser man sig omkring upplever jag att kontroll oftare handlar om något annat. Som med allt annat i livet så spelar det mindre roll vad man gör, och större roll vad drivkraften bakom agerandet är. Är drivkraften bakom känslan av att vilja ha kontroll något positivt, så kommer resultatet och upplevelsen också vara positiv. Är drivkraften negativ kommer upplevelsen vara negativ.

Kontroll är också en form av makt. Det kan vara makt över ens eget liv, vilket man har oavsett om man försöker lämna ifrån sig den eller ej. Men det kan också vara makt över andras liv. Kan kontrollera andra människor så har man också makt över deras liv. Förmågan att framkalla känslor hos andra är förmågan till makt över dem. Det fungerar bara så länge de kontrollerade människorna är villiga att lämna ifrån sig den makten, men det finns det väldigt många som är idag. Man befinner sig i en vardag som är väldigt stressig och intensiv. Kan man lämna ifrån sig en del av de beslut man annars skulle behöva fatta mot att man betalar med en del av makten över sitt liv, kan det tyckas vara en prisvärd och rimlig affär.

Man tänker också att om man lämnar ifrån sig makt slipper man också ta ansvar, vilket aldrig kommer vara sant. Eftersom valet att lämna ifrån sig makten alltid kommer vara ditt, så är det i slutänden du som sitter med det yttersta ansvaret. Sen finns det fortfarande en stark tro på auktoriteter i samhället. Det stora flertalet har ett stort förtroende för personer som har makt. Därför handlar det inte alltid om att man lämnar ifrån sig makt för att det är bekvämt och ger utrymme för andra, kanske roligare, prioriteringar, det finns nog också en utbredd känsla att andra kanske vet bättre.

Det är mycket det som politk har kommit att handla om, att genom övergripande lagar och regler försöka forma människor på ett ”bättre” sätt. Det syns inte minst i olika former av så kallad morallagstiftning. Dvs lagstifting där man brottsbelägger ett beteende eller agerande trots att det inte finns något offer eller någon som blir lidande av handlingen. Istället handlar det om att likrikta människor och få de att följa den väg som de lagstiftande politikerna anser är den ”rätta”. Det är en rent subjektiv och personlig preferens hos lagstiftarna. Och eftersom rätt och fel är någonting relativt riskerar sån lagstiftning att bli fel för lika många människor som det blir rätt för. Det övergripande resultatet blir istället en minskad frihet för alla. Ofta på en grund som enbart utgörs av några få personers egen känslomässiga obalans.

Jag kan tycka att en människas frihet enbart bör inskränkas politiskt, genom lagar, regler och förbud, när hennes beteende riskerar att skada eller påverka andra. Jag skulle också gärna se en minimal och effektiv stat, som enbart ägnar sig åt de viktigaste kärnuppgifterna, och låter medborgarna i övrigt leva sina liv så fritt som möjligt. En stat som är till för medborgarna, inte tvärtom, att medborgarna existerar för att tjäna staten. Men eftersom politik är plattformen för att utöva kontroll och makt kommer politiken dra till sig de människor som befinner sig i en liknande energi, dvs som vill utöva den makten. Att hitta ett parti eller politiker som vill minska eller inskränka politikens makt över människor, är en ekvation som, åtminstone för tillfället, inte går ihop.

Bland flertalet av våra största partier visar sig maktberusningen tydligare för varje år. Förut hade ett parti en ideologi och ideal som man, med politiken som verktyg, önskade mandat att föra fram. Den ideologin har nu, nästan helt, fått stryka på foten till förmån för det agerande och de åsikter som, beroende av dagsformen, fångar folks röster. Det har lett till en kortsiktighet och ”vända-kappan-efter-vinden”-mentalitet. Man gör det i jakt på makten och chansen att få regera och styra, men när man väl befinner sig där saknas ideologin för de mer genomgripande förändringar som ibland förmodligen skulle behövas. Istället handlar det i princip uteslutande om att förvalta makten och vart fjärde år göra allt för att bli omvald.

Bristen på ideologi gör att man inte vet vad politiker och partier står för, vilket de förmodligen inte själva vet heller, eftersom de inte vet vad som kommer vara politiskt korrekt imorgon, och därigenom vad de förväntas tycka då. Bristen på en röd tråd, integritet och ryggrad hos partierna har lett till en motreaktion där folk är beredda att proteströsta på nästan vad som helst om det är ett sätt för dem att visa sitt missnöje.

På sätt och vis kan ett partis personliga utveckling, om man ser det som en enhet, jämföras med en individs personliga utveckling. Är drivkraften någonting negativt, till exempel strävan efter kontroll utifrån en drivkraft av rädsla, så kommer resultatet bli negativt. Och det är i mångt och mycket vad vi ser nu. För en individ handlar självpåtagna motgångar, utifrån en negativ och obalanserad energi, om att väcka medvetenhet som i förlängningen kan leda till inre balans. De etablerade partierna som går igenom motgångar nu, har samma möjlighet att dra lärdom av sina erfarenheter. En lärdom som leder till högre medvetenhet och på sikt till en energimässig balans, både inombords och i förhållande till sin omvärld. Kommer det att ske? Kanske inte, men historien kommer i så fall att upprepa sig, och fortsätta att bjuda på motgång efter motgång. Tills lärdomen och insikten är gjord och man visar att man verkligen har förstått. Precis som för individer.

Men till viss del är kontroll en illusion. Indirekt kan man kontrollera allt som man har fått ansvaret för, dvs sin kropp och sin själ. Det tydligaste och effektivaste sättet att styra sin utveckling och sina upplevelser är genom att välja att utstråla en energi som överensstämmer med den personlighet och de preferenser man har. Men om vi indirekt har det fulla ansvaret så har vi inte samma möjligheter att direkt kontrollera speciellt mycket. På samma sätt som man kan kontrollera sin kropps rörelser och en del andra saker, så är det väldigt mycket som sker automatiskt i en kropp, som vi inte har en direkt möjlighet att påverka, till exempel hjärtats slag och andra organs funktioner. Genom vår energi kan vi indirekt påverka, men inte på samma sätt direkt.

När det gäller övriga livet, alla upplevelser och drömmar man önskar förverkliga, gäller samma sak. En del saker, en minoritet, har man möjlighet att påverka direkt, men det mesta är sådant som sker automatiskt, till synes utom vår kontroll, och utan att vi har helhetsbilden. Indirekt kan vi däremot påverka, genom att välja vilken energi vi vill använda för att attrahera de drömmar vi har. Befinner vi oss i en balanserad och positiv energi så kommer vi dra till oss de upplevelser och personer som vi önskar dela livet med. Men vi vet inte hur, eller i vilken form det kommer ske. Framför allt handlar det om känslan av, till exempel en upplevelse. Kanske får vi den känslan, men inte i en form vi förväntat oss. Men det handlar fortfarande om en uppfylld dröm.

Skönhet

Som skapelse är världen vacker, med all sin mångfald och den fascinerande kombinationen av enkelhet och komplexitet, av kaos och kontroll. Alla har inte samma smak, men jag tror att, vad vi upplever som vackert, följer vissa universella riktlinjer. Jag tror att naturen, när den får härja fritt, till slut uppnår en balans mellan alla olika beståndsdelar, och mellan dess invånare. En balans som är vacker, och på ytan enkel, men samtidigt så perfekt, genomtänkt och komplex, att det skulle vara omöjligt att skapa eller kontrollera på konstgjord väg.

Och det är lite av min poäng, balans är något av det vackraste som finns. Balans har med energi att göra, men energin påverkar i högsta grad fysiken för det föremål som betraktas. Detsamma gäller oss människor. Ibland kan det verka som att vackra människor är mer balanserade och lyckliga, medan mindre vackra personer verkar ha mer otur och leva ett mindre balanserat liv. Men det är inte skönhet som är nyckeln, utan balansen. Balans skapar skönhet, medan kaos och obalans förvränger och bryter ner skönheten. Balans innebär också en frihet från stress och frihet från det motstånd mot sitt eget välbefinnande som kännetecknar obalansen. En frihet som leder till tur, framgång, lycka och skönhet.

Idag finns en enorm mångfald av utseenden och fysiska personlighetsdrag, som beror av det breda balansspektrum vi som mänsklighet befinner oss i. Det är också så att obalansen kan ta sig väldigt olika uttryck, många fler än balans, vilket också är en anledning till dagens mångfald, då merparten av mänskligheten fortfarande lever kvar i någon form av obalans. Med utveckling, medvetenhet och den balanserade energi som kommer följa, så kommer de individuella skillnaderna mellan människor att minska. När vi inte längre håller något motstånd i vår energi mot vår egen optimala kroppssammansättning och funktion, så kommer vi fysiskt att mer och mer närma oss perfektion. Vilket innebär att den fysiska skillnaden mellan individer kommer minska, och vi kommer bli mer och mer lika varandra.

Jag tror som sagt att det som attraherar oss, utseendemässigt, och förefaller vackert för oss, är det som utstrålar en balanserad energi. Men precis som en obalanserad intuition kan leda en in på obalanserade vägar, där fel kan kännas rätt, för att det kommer leda till de erfarenheter som krävs för att utveckla medvetenheten att välja mer balanserat nästa gång, så kan vi, delvis, uppfatta skönhet i obalans också. Till exempel attraheras vi av energier som liknar vår egen energi. Befinner vi oss i en obalanserad energi så kan vi finna skönhet i andra energier, vars obalans liknar vår egen. Det är också därför man kan tycka att gifta par liknar varandra, eller varför en ägare och dess husdjur liknar varandra. Det är för att de delar en liknande energi, balanserad eller obalanserad, som sannolikt också var anledningen att de föll för varandra i första läget.

Något annat som också kan uppfattas som skönhet, fast utifrån andra kriterier, är det ovanliga, som är exklusivt för att det representerar en svårupphållen kontroll, i en annars kaosartad balans. Då är det mer energin i arbetet vi vet krävs som fascinerar och attraherar oss. Att få se någonting som inte borde kunna existera för att det kräver så mycket underhåll att upprätthålla. Som till exempel vita kläder, en riktigt välhållen trädgård eller en glänsande veteranbåt av trä. Det kan också handla om att belysa och fokusera på enskilda delar genom att tona ner det som är runt omkring, och som konkurrerar om uppmärksamheten. Till exempel genom att avlägsna ogräs från en rabatt. Till det hänger också det faktum att om man rensar bort allt ogräs och enbart har en viss typ av blommor, så är det enklare att se den blommans hela skönhet. För att det inte finns någonting annat i närheten som grumlar eller förvränger den skönheten.

Självklart är det också spännande att se, och uppleva, det som vi inte har sett tidigare. Det som vi upplever som nytt, eller ser för första gången, lämnar också ett starkare intryck än det som vi sett många gånger tidigare. Det gör också att sannolikheten att vi upplever det vi ser som vackert är större. Kanske inte för att det är någon skillnad på det vi ser, men när man efter ett tag tar saker och ting för givet är risken stor att man inte längre ser de för vad de är.

Konst, i alla dess former, är nästan ett kapitel i sig. Den existerar i ett så brett spektrum att jag skulle säga att det i praktiken är osannolikt att man kan uppfatta all konst som vacker. Det betyder inte att man inte kan uppskatta ett verk, men man behöver inte uppfatta att det symboliserar skönhet för det. Vad vi tycker om följer dock de kriterier jag gått igenom och listat tidigare. En målning som uppvisar en bra balans mellan färger, former, i komposition, detaljer och helhet, representerar drag som antagligen faller de flesta i smaken.

Det behöver inte innebära att allt ska vara verklighetstroget, bara det finns en balans. Verkligheten och naturen är ofta så perfekt i sig själv, att det är omöjligt att avbilda det lika perfekt i efterhand. Det som i ett sånt läge kan tillföra någonting extra, är konstnärens tolkningsföreträde. Han kan leverera en tolkning av verkligheten, som ser helt annorlunda ut, men som fortfarande kan vara balanserad, och genom att det inte är verkligheten, utan en tolkning (egen skapelse) av denna, så kan den bli vackrare och mer perfekt än om den bara varit ett försök att kopiera.

Något som vi också kan uppfatta som vackert är situationer och miljöer som påminner oss om vem vi är, på ett djupare plan. Att till exempel befinna sig i en miljö där vi inte riktigt hör hemma, och det kan ses som exklusivt eller ett privilegium att få befinna sig kan vara vackra. Platser där vi människor normalt inte kan eller brukar välja att söka oss. Platser som påminner oss om universums komplexitet och storhet. Och vårt förhållande till den, som vår ensamhet som individ i något som är mycket större, eller vår känsla av en koppling till helheten. Och som känslan att vara en del i maskineriet som får världen att snurra.