Att dyka med lufttuber innebär att man besöker en lägre nivå, där densiteten runt omkring en är högre och där man inte är konstruerad för att leva eller existera någon längre tid. Man kan se en del fascinerande saker, men största fokuset ligger på att överleva, att ha tekniken och omständigheterna under kontroll.

Man skulle kunna se obalans, som att man, energimässigt, dyker på ett stort djup. Världen är tung och kompakt runt omkring en, det är kanske kallt och mörkt och man är starkt begränsad i vad man har friheten att göra och skapa. Att befinna sig där, om det är ofrivilligt eller omedvetet, kan vara oerhört stressande och påfrestande för både kropp och psyke. Kanske vet man inte hur man hamnat där, eller hur man ska kunna ta sig upp. Kanske vet man inte ens åt vilket håll ”upp” är utan arbetar sig omedvetet bara djupare ner i sina försök att komma upp till ytan.

Om vattenytan är gränsen där en människas energi är balanserad, och där man äntligen kan andas lätt och enkelt, röra sig fritt, uppleva solens värme, se naturens skönhet och börja skapa det liv man önskar, utan att allt fokus läggs på överlevnad, så är det dit man vill komma. Men alla som har provat att dyka med tuber vet att tid på stort djup innebär att det bildas kvävebubblor i blodet. Stiger man upp till ytan för snabbt så drabbas man av dykarsjuka, vilket är väldigt allvarligt. Kroppen klarar helt enkelt inte den snabba omställningen. Samma sak gäller för en alltför snabb omställning av en persons energi, från obalans till balans. Vi klarar inte det, men istället för att drabbas av en energimässig motsvarighet till dykarsjuka, så regleras omställningen automatiskt, vilket innebär att processen att hitta inre balans kommer att ta den tid som krävs, även om man teoretiskt har medvetenheten för att ta sig igenom processen fortare.

Kvävet som bildas hos en dykare på stort djup kan jämföras med negativiteten och det energimässiga motståndet som bildas hos en person i obalans. Till slut genomsyrar negativiteten allt man gör, tänker och känner. För en dykare är lösningen att stiga till ytan långsamt, med stopp på olika djup under olika lång tid för att kvävet långsamt ska hinna ventileras ut när man andas. Samma sak gäller för obalans. När man tar steg mot en mer balanserad energi, så ventileras obalansen långsamt ut. Ibland går man framåt, och ibland behöver själen stanna kvar på en viss energinivå och ventilera ut obalans innan den är redo att fortsätta uppåt, mot balans och en lättare energi, fri från motstånd.

Precis som för en dykare tar processen längre tid ju djupare man har varit, och ju längre tid man varit där. Ju mer obalanserad man har varit, och under ju längre tid, desto längre tid får man räkna med att det tar att hitta tillbaka till en inre balans. Precis som det för en dykare blir lättare och lättare att stiga till ytan ju närmare ytan man befinner sig, så är det för en obalanserad person lättare och lättare att hitta sin balans ju närmare balans man befinner sig.

Men även om det är lätt, så innebär inte det att det går fort. För en dykare som vädrar ut kväve, så blir dekompressionsstoppen längre och längre, tidsmässigt, ju närmare ytan de kommer. På samma sätt blir de energimässiga stoppen för att vädra ut obalans längre och längre, tidsmässigt, när en obalanserad person närmar sig balans. För på många sätt handlar resan mot balans om en avgiftning liknande den man upplever när man slutar röka, dricka eller slutar med något annat beroende. Men i det här fallet handlar det om att släppa negativitet.

Och jag tror att man får se de olika stadier som man kommer gå igenom under processen med att släppa sitt känslomässiga bagage och sitt inre motstånd, som att innan man uppnått nödvändig medvetenhet, kommer inte mycket att hända. Men när man plötsligt förstår hur saker och ting hänger ihop, och vad man behöver göra, är det inte omöjligt att det leder till en kortvarig glädje som man lätt misstar för balans. När den går över och man inser att man fortfarande är kvar i sin obalans så känns det tyngre. men inget steg som man tar är helt bortkastat.

Även om det inte alltid märks så går utvecklingen framåt. Däremot kan den ofta gå så långsamt att det först är i ett historiskt perspektiv som skillnaden, och framstegen, blir påtagliga. Och perioder när allt känns tungt, jobbigt, hopplöst och meningslöst, kommer att blandas av perioder när livet plötsligt känns lättare, där man är gladare och har mer energi. Det betyder inte att man plötsligt har uppnått balans, utan ska snarare ses som en föraning om vad som komma skall. För motivation, inspiration och återhämtning. För det är energimässigt väldigt krävande att gå igenom den här fasen i sitt liv, och det tar väldigt mycket kraft att vädra ut all gammal negativitet. Man klarar inte hur mycket som helst, hur fort som helst, utan att både kropp och själ behöver en paus, innan processen kan fortsätta igen.

Det är naturligt att det ibland känns som att utvecklingen står still, eller till och med går bakåt. Det är naturligt att man i perioder känner sig både fysiskt och psykiskt orkeslös. På samma sätt som det är naturligt att jobbiga perioder kortvarigt varvas med lättare och roligare perioder. Ingen persons process är helt lik någon annans.

Vi är unika individer, och varje persons utveckling är unik. Men jag tror att det är viktigt att förstå att om man inte har gått igenom sin process ännu, så kommer man behöva göra det förr eller senare. Jag tror också att det är viktigt att förstå att det kommer att ta tid, och att man har en känsla för varför. På samma sätt som jag tror det är viktigt att ha en föraning om hur det kommer kännas och upplevas. Och att slutresultatet kommer att vara värd all möda och all tid.