I det här fallet saknar dessutom mina känslor en logisk grund att stå på. De bygger nästan uteslutande på den attraktiva lättsamheten och friheten i den här kvinnans energi. För även om det här är en person som, i text och ord, givit uttryck för motstridiga uppgifter och dubbla budskap, så har hon alltid varit konsekvent i sin handling. Hennes handlingar har inte visat det där djupare, eller mer personliga, intresset för mig som individ och människa. Min vilja att få tro på någonting som inte var sant, var starkare än viljan att se sanningen och verkligheten som den faktiskt var.

För vi delar i princip inga intressen och har, så vitt jag vet, både olika personlighet, värderingar och tankar/drömmar om livet och framtiden. Och även om den rosa dimma, som jag befunnit mig i, försökt tolka varje litet ord eller handling som en indikation att det skulle finnas en energi och känsla av nåt mer emellan oss, så saknas konkreta fakta som pekar på det. För när dimman nu börjar skingras kan jag inte längre se det där intresset från hennes sida.

Det jag kan se är tolerans. Hon var tolerant och tålmodig med mig, till en viss gräns. Och jag kan förstå, att hennes egen historia, gjorde att hon, i viss utsträckning, kunde känna ”med” mig, även om hon aldrig kände ”för” mig. En känsla som, om den sett annorlunda ut, hade kunnat föra oss samman, blir nu istället vad som kommer hålla oss ifrån varandra. För är hon inte intresserad av mig och de egenskaper och den personlighet som jag representerar, så har jag ingenting att tillföra i hennes liv. Och på samma sätt skulle det inte ge mig speciellt mycket att omges av personer som inte har intresse av att umgås med mig.

Trots det, eller snarare på grund av det, kunde vi ändå mötas under en kort period där jag befann mig i en energi som helt saknade självkänsla och människovärde. För det var någonting som hon kunde lyfta fram inom mig och på det sättet ge mig mer av. Lika attraherar lika, men livet har, helt enkelt, inget intresse att föra ihop två personer som befinner sig i så olika energier som vi gör idag. Och då spelar det ingen roll om båda energierna är lätta, motståndsfria och balanserade. Så länge de är alltför olika så kommer de aldrig attrahera varandra.

Eftersom vi inte delar varandras önskningar så kommer vi inte heller kunna hjälpa varandra att uppfylla dem. Istället riskerar vi att stå i vägen för varandra, och den kombinationen skulle varken vara för vårt, eller universums bästa. Jag har en bild av kvinnan jag drömmer om att hitta, och dela livet med, och de egenskaper och den personlighet jag vet med mig att jag skulle trivas tillsammans med, går inte ihop med den person som, kvinnan jag inte kommit över, har varit med mig. Hon har inte stått för den kärleken, den omtanken, den närheten och den respekten.

Samtidigt vet jag att hon besitter de här egenskaperna tillsammans med personer som står henne nära, men hon har inte valt att lyfta fram, och dela dem, med mig. Istället är min känsla att hon haft en roll och en stark fasad emot mig, förmodligen för att hon känt att den distansen har behövts för att skydda sig själv och sitt inre. För att slippa gå in och ta åt sig av det som kanske känts jobbigt.

Den obalans som fortfarande finns kvar, och som fortfarande är levande, är framför allt en stor saknad. När jag ser hennes namn, hennes bild eller tänker på henne, så blandas min kärlek med en djup saknad. Den obalanserade vetskapen om att hon är borta, är som om någon hugger en kniv rakt i hjärtat. Och de här känslorna påverkar mig fortfarande i min vardag. Färgerna runt omkring mig är mindre färgglada än vanligt, och jag skrattar och skojar inte lika mycket som jag skulle trivas med att göra. Jag vet inte heller hur jag, i framtiden, kommer kunna tillbringa mitt liv med en annan kvinna, när alla jämförs med kvinnan som lämnade mig. Kvinnan som jag fortfarande älskar.

Jag har alltid trott att min starka kärlek skulle försvinna när min energi blev mer balanserad, men det har den inte gjort hittills. Snarare känns den starkare och renare idag, även om det kan vara en illusion eftersom många andra starka känslor och obalanser försvunnit, vilket lämnat ett större utrymme för den här kärleken. Min förståelse, att lika attraherar lika, och att man skapar sin egen verklighet, får mig att tro att min kärlek, antingen inte är min egen sanning, eller att hon har starka känslor för mig, som hon inte vågat visa eller berätta om. För jag tror innerst inne att vi med tiden borde landa i en balans, där intensiteten i det vi känner, eller inte känner, för varandra, ligger på någorlunda samma nivå. Det är den tänkbara balans, mellan oss, som känns både intuitiv och logisk för mig.

Och om det är så, skulle mitt förstahandsval vara att hon en dag hör av sig, och berättar att hon älskar mig, mer än hon har visat och mer än jag har förstått. Det är fortfarande en obalanserad förhoppning som lever inom mig, även om jag är medveten om hur långsökt den är. Kanske blir det istället så att mina känslor till slut, sakta men säkert, tappar i styrka, för att en dag landa närmare likgiltighet Jag kan fortfarande känna att mina känslor, i mångt och mycket, saknar logisk grund, och att det varken verkar kreativt eller konstruktivt att känna så starkt för en person, som så vitt jag vet, faktiskt inte har några känslor för mig. Och det är den utveckling som känns mest realistisk. Att mitt liv kommer handla om mig, och att hennes liv kommer handla om henne.

För det handlar också mycket om vem man är som person. Jag har investerat så mycket av min identitet i mina känslor för den här kvinnan. Personen som har de här känslorna, är personen jag identifierar mig med. Utan kärleken till den här specifika personen skulle jag tappa stora delar av min identitet, och kanske är det vad som har skrämt mig mest. Att plötsligt stå där och inte veta vem jag är, eller vad jag känner, längre. Men var sak har sin tid. Kanske behöver jag inte vara personen som känner de här känslorna längre. Kanske är det dags att vara en annan person nu, som känner andra känslor. Jag är beredd att öppna mig för den möjligheten.

Samtidigt vet man aldrig, och romantikern inom mig tänker att en värld där hon och jag skulle kunna hitta varandra, där vi kan skratta, kramas och dela vardag och äventyr tillsammans, kanske faktiskt skulle kunna existera. Kanske kan världen vara precis så bra. Samtidigt vet jag att den där dansen på rosor, som jag drömmer om, är en fantasi om en person som bara är en dröm. Och romantiker inom mig tar just nu antagligen sina sista andetag, för att till slut sakta försvinna och ge plats åt en tryggare och friare individ, vars ofruktsamma kärlek till en kvinna, har ersatts med en ny äkta glädje och kärlek till livet istället.