Utveckling och framsteg är inte alltid en rak linje. Och klarar vi inte av att vakna i tid, och se oss som en del av livet snarare än att vi står över det, kommer människan inte överleva som art. Om vi inte visar att vi klarar att leva i symbios med vår omvärld. För att vi istället för att hylla livet och varandra, ständigt hittar på nya sätt att ta död på det, och skada varandra. Men livet kommer inte försvinna, det kan inte försvinna för livet är allt som finns. Det är de som manifestationer som försöker ta död på livet som kommer att försvinna, t.ex. vi människor. I så fall kommer vår livsenergi och våra själar att återanvändas och återkomma i en annan, och förhoppningsvis fredligare, form. Om vi inte väljer att skapa något nytt och bättre idag, än vi skapade och tänkte igår.

Detsamma gäller på individnivå. Det är varje individs uppgift att ta hand om sig själv och sin egen hälsa. Gör man inte det kommer väckarklockor att ringa. Lyssnar man inte på dem kommer de ringa högre och intensivare tills man väljer att lyssna på dem eller tills man försvinner från sin nuvarande existens. Det gäller i allra högsta grad även vid utbrändhet. Jag tror att de flesta som varit med om att gå in i väggen efteråt kan erkänna för sig själv att de faktiskt fick varningssignal efter varningssignal, men valde att inte lyssna. Och lyssnar man inte i tid kan skadan bli svår eller näst intill omöjlig att reparera. Och det är en av huvudorsakerna att det finns sjukdomar över huvudtaget. Dels som kontrast, för att man ska förstå vad det innebär att vara frisk, men också som väckarklockor som varnar att man är på ”fel” väg. Att du befinner dig på en väg som, åtminstone på kort sikt, inte är hälsosam utifrån vad du som individ och själ önskar uppleva och åstadkomma.

Samtidigt som det kan verka främmande att människor frivilligt, om än omedvetet, går in i sådana upplevelser som t.ex. utbrändhet och väljer dem, så kan det vara värt att titta på vilka förutsättningar de agerar utifrån. Det skulle inte vara orelevant att likna den uppfostran och introduktion till världen och vuxenlivet som man som barn går igenom, utifrån den miljö och det samhälle man växer upp i, som en kollektiv hjärntvätt. Mycket av det man direkt eller indirekt får lära sig är ”rätt”, är ofta raka motsatsen till vad som faktiskt fungerar i praktiken. Om man inte får veta de faktiska spelreglerna och hur livet fungerar är det svårt att göra ett vettigt eller korrekt val. Varpå resultatet ofta inta alls blir det man väntar sig eller hoppats på.

Så när vi tittat på vad utbrändhet är, dess orsak och anledningar, kan det vara intressant att veta vad man kan göra åt det. I teorin är det så enkelt som att välja något annat, att inte välja den sanning som ger dig upplevelsen av utbrändhet. I praktiken förstår jag att det är betydligt svårare än så för de flesta. Som med många sjukdomstillstånd finns det massor av läkemedel och liknande för att lindra symptomen, men jag tänkte inte prata närmare om de eftersom de inte botar sjukdomen i sig, vilket är betydligt intressantare. Eftersom både sjukdomen och dess lösning sitter i huvudet och i din uppfattning om verkligheten, är det intressantare att titta närmare på den biten.

På sätt och vis handlar det om att prioritera sig själv och att våga se sitt eget värde. Att sätta sina egna behov framför andras behov. Och om någon tycker att det känns själviskt och egoistiskt så stämmer det, men i så fall kan det vara intressant att se över vilka värderingar vi lägger i sådana stämplar. Att hjälpa dig själv är att hjälpa andra. För vad kan du ge till andra om du offrar din egen hälsa, om du offrar din egen lycka och om du offrar din egen energi? Om du, som person, inte har det du vill ge, hur kan du då ge det till någon annan? Det är som de säger på flyget: Ta först på din egen syrgasmask, och hjälp därefter dina barn. Om man inte tar hand om sig själv kan man inte heller hjälpa andra.

Har man inte ett värde i sina egna ögon har man inte heller ett värde i andras. Och sanningen och skapandet börjar alltid med det som kommer inifrån dig själv. Processen påverkas inte av något utanför dig själv, om du inte frivilligt låter dig påverkas. En gemensam nämnare bland människor som sätter andra före sig själv är att de ofta ser på sig själv som en person med lågt värde, i brist på bekräftelse från andra. Människor som prioriterar sitt eget välbefinnande ser oftare på sig själv som en person med ett högt värde, och de bryr sig mer sällan om vad andra tycker. För att de inte är beroende av någon annans godkännande för att tillåta sig själv att uppleva lycka.

Och i mina ögon handlar brist på egenvärde om rädsla. Utan att gå in på alla olika tänkbara rädslor som det kan handla om. För rädsla generellt handlar om att man inte är trygg med vem man är, eller att den tryggheten kommer utifrån (och är därför temporär och vars godtycke man är utlämnad till), och inte inifrån. För sanningen är alltid det som kommer inifrån. Och vägen till trygghet är vägen till frihet och oberoende, som jag behandlat i andra poster.

En fri, trygg och oberoende person kommer inte att ha anledning att välja någon annans sanning. Och den egna sanningen är som sagt det som kommer inifrån, och det är din själs budskap och vägledning till dig själv. Själen är ren kärlek och vägledningen kommer därför alltid att vara av ren kärlek. En sådan sanning kommer inte leda dig in i upplevelsen av utbrändhet, om det inte är för att väcka din medvetenhet, som ett led i din resa att just finna en inre trygghet. Men när du kommit så långt att du redan har funnit den, kommer din upplevelse av livet vara upplevelsen av en djup, innerlig och ovillkorlig kärlek.

(Fortsätt att skicka in frågor, funderingar och förslag på ämnen för kommande inlägg. Jag tittar på dem så snart jag har möjlighet och jag är väldigt tacksam för varje bidrag.)