För tillfället lever vi i en tid där det har blivit politiskt korrekt att känna sig kränkt. Jag ser det som ett tecken på den utbredda obalansen som existerar i samhället idag, att vi ser det som så självklart och accepterat att inta offer-rollen, utan tanke på att det kan vara läge att kritiskt granska dess sanningshalt. Men även om politisk korrekthet inte behöver ha någonting med, varken sanningen eller verkligheten, att göra, så tror jag många kan känna igen sig i situationen att, på ett eller annat sätt, ha blivit sårad. Eller snarare känt sig sårad av någonting som någon annan sagt eller gjort. Och självklart har de flesta sårat någon annan, ibland medvetet, men oftast utan att veta om det.

Alla som har följt den här bloggen vet förmodligen vid det här laget att man inte kan såra någon annan, av den anledningen att det inte går att kontrollera och styra en annan persons känslor. Det är fullt möjligt att säga någonting som borde vara sårande, utifrån tidigare erfarenhet, men om mottagaren blir glad, ledsen eller likgiltig inför budskapet har vi ingen kontroll över. Men även om det inte är möjligt att såra någon, så kan man själv, och personer i ens närhet, välja att känna sig sårade. För det handlar alltid om ett val, och det finns ingenting som tvingar dig att göra just det val som du väljer att göra. Samtidigt är det ett val som oftast sker utanför vår medvetenhet. För vem skulle välja något negativt, vem skulle välja något jobbigt, om man lika gärna kan välja något annat.

Har man sårat någon har vi lärt oss att det är väluppfostrat att be om ursäkt. Om vi medvetet haft för avsikt att såra, men efteråt ångrat vårt agerande, kan en ursäkt vara äkta och relevant. Men oftast är det inte medvetet, och reaktionen vi får kommer som en överraskning för oss. Förmodligen kommer vi fortfarande att be om ursäkt, men eftersom vår avsikt inte var att såra, finns det liksom ingenting för oss att ångra. Och i ett sånt läge blir en ursäkt inget annat än formalia och en tom gest.

En del som väljer att starta ett nytt liv och bli en bättre människa går in väldigt hårt för att be om ursäkt, och bli förlåten av, alla som man vet, eller misstänker, att man har sårat. Om man inte på allvar ångrar sitt agerande blir en ursäkt, som sagt, en tom gest, och drivkraften bakom önskan att bli förlåten är sannolikt en rädsla. En rädsla likt behovet av att bli bekräftad. Att man gör sin egen trygghet och sitt eget välbefinnande beroende av en gest från en annan människa. Man lämnar bort kontrollen av sitt eget liv till en person, som man förmodligen inte vet speciellt mycket om, och som i värsta fall inte alls har kommit så långt i sin personliga utveckling att de är beredda att förlåta dig.

En obalanserad drivkraft för ett agerande borgar för en obalanserad upplevelse som resultat. Samtidigt kan det ha ett värde att be om ursäkt, om man känner att man verkligen och uppriktigt ångrar ett agerande. Men befinner man sig i en balanserad energi spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om dig. Det kommer alltid handla om deras upplevelse och deras val. Om de förlåter dig eller inte, har egentligen ingenting med dig att göra. Det är någonting som sker, eller inte sker, utom din kontroll, och inte sällan utom din vetskap. Vad de väljer, eller inte väljer, påverkar inte dig eller ditt liv. Det är en intern process som har med de själva att göra.

Att befinna sig på andra sidan är däremot betydligt allvarligare. Det är inte ovanligt att uppfatta att man har blivit sårad någon gång ibland, vilket inte behöver vara några konstigheter, men det är otroligt viktigt att man lyckas förlåta personen och agerandet i fråga. Och med förlåta menar jag inte som en tom gest, utan äkta, uppriktig och villkorslös förlåtelse rakt ur hjärtat. Ibland är det inte lätt, och det är ingenting man kan varken tvinga fram eller fejka. Ändå är det så viktigt.

En person som befinner sig i en balanserad energi är förmodligen inte mottaglig för att bli sårad, och i den mån man ändå vid något tillfälle möter negativitet och obalans, så rinner det bara av personen. För att man inte har någon känslomässig investering över det hela, som styr ens fokus. Så länge ens agerande är styrt av, och utlämnat åt, de känslor man upplever så kommer man inte se saker för vad de verkligen är, utan enbart genom en dimma, ett filter, av känslor och känslotolkningar. Som i sin tur bara spär på och agerar bränsle åt det jobbiga som man redan känner.

För varje oförrätt som du inte har förlåtit, så har du låst upp energi, fokus och känslor. Det är fokus som går åt till att fortsätta älta och känna de känslor som oförrätten väckt. Utan det här fokuset skulle känslorna inte få något bränsle att leva av, och skulle långsamt försvinna. Och när en stor del av ditt fokus är upptaget så innebär det att du har mindre resurser kvar för att fokusera på någonting positivt, någonting som du verkligen vill skapa. Om du tänker tillbaka på situationen, eller upplevelsen, som du varit med om, och inte längre känner att det finns, eller kanske någonsin fanns, någonting att förlåta, då vet du att du har lyckats förlåta.