Min övertygelse är att vi alla, som individer och själar, ständigt utvecklas, och att vi också har en utveckling att gå igenom. Den involverar att gå igenom olika faser och ta vissa steg, för att på sikt nå en högre grad av medvetenhet, förståelse, kontakt med vem man är och inre balans. Precis som man som människa, under sin uppväxt, går igenom olika faser, tex trotsålder, pubertet osv, så går vi som själar igenom andra faser när vår själ ”växer upp”.

Många, eller till och med de flesta, av stegen vi går igenom, är gemensamma, men hur vi tar oss emellan dem, och hur lång tid det tar, varierar. Det viktiga är inte heller att nödvändigtvis gå igenom alla steg, utan slutresultatet. Om en person kan ta sig dit snabbare, med färre antal steg, är det ok. Medan en person som har det tuffare kan behöva mer tid, och fler steg, på sig. Därför är det inte fel att säga att varje persons utveckling är skräddarsydd för honom/henne.

Något som de flesta behöver gå igenom, är en fas där själens energi är obalanserad. Det är nödvändigt för att känna igen obalansen och för att praktiskt få uppleva den och dess konsekvenser. Vilket i sin tur är en grund för att kunna ta det viktiga steget till inre balans. Men för att kunna göra det måste man förstå, både vad balans är, och vad obalans är, hur de hänger ihop och hur de fungerar. Konceptet med balans/obalans är så centralt i livet och hur universum fungerar att vi i längden inte kan blunda för det, utan att det får konsekvenser.

Att gå igenom en process där man släpper allt känslomässigt bagage, all negativitet och allt inre motstånd, för att hitta en inre trygghet och balans, är ett steg som man, som själ, förr eller senare behöver ta. En del har det avklarat sen tidigare liv, en del går igenom den här processen just nu, och en del har inte arbetat upp medvetenheten som krävs, varför processen kanske kan komma igång först i nästa liv. En persons ögon är ofta en nyckel till att få en känsla för personens energi. Personer som inte har tagit steget till balans har ofta ögon som utstrålar osäkerhet, rädsla eller oro av något slag.

Eftersom den här processen har varit väldigt aktuell för egen del, och för att den är en sån central del i varje människas utveckling, och många andra befinner sig mitt uppe i detta också, så är den något av ett tema och en röd tråd för den här bloggen. Det är också de erfarenheter jag gjort, och den förståelse jag fått, under den här processen som är underlag för de insikter som jag skriver om, och väljer att fokusera på här.

Att veta hur processen fungerar, och vilka stadier man kommer passera och gå igenom, underlättar och tar bort en del motstånd, som det annars är lätt att man upplever under arbetets gång, när allt ibland bara känns jobbigt och meningslöst. Jag tänkte berätta lite mer om det nu.

Som jag har varit inne på tidigare så skapas behovet av att ta steget till balans av att man, på ett påtagligt sätt, upplever obalans. Och att man gör det på ett sånt sätt att man förändrar sin energi utifrån den påverkan. Ifrån den obalansen byggs sakta en medvetenhet upp inombords, som, när den nått en viss nivå, innebär att man har fått förutsättningarna för att påbörja den process som med tiden kommer leda till inre balans.

Att befinna sig i obalans är obehagligt, för den obalanserade energin och negativiteten existerar som spänningar och motstånd vilket i hög utsträckning påverkar hur man mår, både fysiskt och psykiskt. Det engelska ordet för spänning, är ”stress”, vilket ger en bra bild av vad det handlar om, för som obalanserad lever man under en konstant och stark stress. En stress som tar så mycket energi att hantera, och över huvudtaget stå ut med, att det inte finns speciellt mycket energi, kraft och glädje över åt att verkligen leva och kreativt skapa någonting positivt. Istället går all energi åt till kortsiktig överlevnad.

Som person kan man reagera olika på den här stressen. En del är tåligare, och har förmågan att se det som en utmaning, och vända det till något positivt och se det som en drivkraft framåt. För andra kan det upplevas som så tungt att man inte står ut längre. En del tar då livet av sig, vilket är fullt möjligt, men i praktiken innebär det ingen långsiktig lindring, utan snarare att man skjuter sin egen utveckling och sin egen process på framtiden, för att istället tvingas ta tag i den i ett framtida liv.