Obalans kan ses, och definieras, på många olika sätt. Till exempel kan man se balans/obalans som ett mått på hur väl verkligheten stämmer överens med den bild man har av verkligheten, det vill säga hur nära sanningen man befinner sig.

För verkligheten och en bild av verkligheten är inte nödvändigtvis samma sak. Man kan tycka att det enklaste vore om man kunde leva direkt i verkligheten, och slippa behöva filtrera den genom sin bild av densamma. Och jag kan absolut hålla med, men många gånger fungerar det inte så i praktiken. Anledningen att vi skapar oss en bild av verkligheten är för att det förenklar för oss.

Vi vet inte allt om verkligheten, därför applicerar vi olika ”sanningar” på den för att kunna förstå och hantera den. De här ”sanningarna” kan bygga på erfarenhet, gissningar eller kunskap osv, men oavsett hur nära den verkliga verkligheten bilden landar, så handlar det fortfarande om en uppskattning. En uppskattning som kan komma att behöva justeras när förutsättningarna ändras eller nya fakta dyker upp.

Men för att se och känna när behovet av uppdatering och justering av verklighetsbilden dyker upp, så krävs en öppenhet och flexibilitet. Den öppenheten är det inte alla som har, eller orkar hålla fast vid. Det är inte ovanligt att man blir så fast cementerad i sin bild av verkligheten, att man till slut kan hamna i en situation där man är fast besluten om att bilden man har är rätt, och när den inte stämmer överens med verkligheten, så är det verkligheten som det är fel på.

I praktiken kan det bli som att se världen genom en dimma, eller ett filter. Alla intryck som kommer in till dig utifrån, filtreras och förvrängs genom den här dimman, för att passa din verklighetsbild, oavsett hur fel den ibland kan vara. Och alla avtryck som du gör filtreras på samma sätt, innan de når omvärlden. Det blir en förskjutning mellan verkligheten och din bild av den. En förskjutning som gör att man till sist inte längre lever i verkligheten, utan i sin egen bild av den.

Det här är någonting som väldigt många gör, utan att tänka på det. Och egentligen blir det inte något stort problem förrän bilden man har av verkligheten blir för starkt obalanserad. I stor utsträckning handlar det om hur trygg och stabil man är inombords, ifall man är mottaglig för obalans. Och vi lever fortfarande i en värld där obalans, i många fall, är mer politiskt korrekt och socialt accepterat, än balans. Vilket också bidrar till att många, omedvetet, bygger upp ett lager av dimma runt omkring sig.

Vägen att få dimman att lätta, är att hitta sin egen medvetenhet, släppa allt känslomässigt bagage, och genom att återfå en stark inre trygghet slippa vara beroende av tryggheten i sin egen, kanske ofta skeva och osynkroniserade, bild av verkligheten. För att släppa ett beroende, är att vinna en frihet. Vad man uppfattar som frihet, kan variera mellan olika människor, men oavsett vad det är, så är det tätt förknippat med både lycka och kärlek. Och allt som oftast en förutsättning för att kunna känna, och uppleva, de känslorna av helhet och harmoni som äkta lycka och kärlek för med sig.

Att leva i nuet, handlar i stor utsträckning om att leva livet, utan att ha en fast bild, eller uppfattning, om hur det ska, eller inte ska, fungera. Det innebär att det man ser, och interagerar med, hela tiden är verkligheten, precis som den ser ut, vilket ger utrymme för en väldigt stor inre och yttre frihet. Utan att vara inlåst, eller begränsad, av föreställningar, principer, förväntningar eller känslomässigt bagage och obalans.