Vi människor har en tendens att jämföra oss med andra. I grund och botten är vi flockdjur, och att veta och ha koll på var man står någonstans jämfört med resten av flocken kan absolut ha ett värde. Ett värde som kanske framför allt är kopplat till hjärnans överlevnadsinstinkt. En snabb jämförelse med de runt omkring sig kan berätta om man ligger bättre till eller sämre till. Ligger man sämre till får man en värdefull förvarning om att man måste kämpa lite hårdare, och anstränga sig lite mer. Ligger man bättre till kan man slappna av mer och känna att läget är under kontroll.

Men det finns också en del problem med den typen av jämförelser. Till exempel är de aldrig riktigt rättvisande. Även om de ger en indikation om läget så kommer det alltid att handla om en jämförelse mellan äpplen och päron. Varje människa är unik, med unika förutsättningar, egenskaper och färdigheter. Därför är det väldigt svårt att svara på vad resultatet av en jämförelse mellan människor egentligen säger. Trots det kan jämförelsen som sagt ha haft ett värde när vi för längesen levde i mindre familjer och flockar.

Idag ser situationen annorlunda ut. Världen har krympt, och som individ är vi inte bara medlemmar av en familj och andra typer av grupper, vi är också på ett helt annat sätt än tidigare medlemmar av helheten. Vi är medlemmar i det land där vi bor, och vi är också del av alla människor på jorden. I teorin var vi förstås det på stenåldern också, men det var inte relevant för vardagen då, på samma sätt. Idag finns det mycket fler människor att jämföra sig med, och vi har, genom media och bättre resmöjligheter, kommit närmare människor som bor i andra länder och andra delar av jorden. Att jämföra sig med alla individerna i en flock, kan ha handlat om 20-30 personer. Att jämföra sig med alla människor man har en direkt, eller indirekt, kontakt med i dag handlar om hur många som helst.

Sen finns det ett annat problem. Överlevnadsinstinkten är en sort tävlingsinstinkt. Och när det gäller tävlingar, så kan det i och för sig vara intressant att veta om man har många bakom sig, men betydligt oftare hamnar fokus på de man har framför sig, och som man behöver komma om för att vinna eller komma först. Tendensen är att vi betydligt oftare fokuserar på att jämföra oss med de som vi tror, eller vet, är bättre än vi är. Även om vi jämför oss med någon som befinner sig på samma nivå, så finns det alltid små skillnader, plus och minus. Varpå hjärnan antagligen i alla fall kommer till slutsatsen att gräset verkar vara grönare på andra sidan. Det blir lätt en konstant uppförsbacke, som varken är hälsosam eller egentligen fyller någon relevant funktion längre.

Vilken effekt det här får kan man till exempel se i olika typer av media. Man jämför sig med andra personer, som är närmast perfekta, på det området man jämför sig med dem på. Oavsett om det gäller olika skönhetsideal, husstorlek, pengar, karriär eller annan framgång. Att även de som verkar till synes perfekta har problem som de brottas med, och har det tufft på andra områden är ingenting som kommer fram. Eller också väljer man att medvetet blunda för det. För som jag varit inne på tidigare, så finns det inget positivt, som inte också medför en kostnad, och det finns ingenting negativt, som inte för något positivt med sig.

Den enda som det egentligen är relevant att jämföra sig med, är sig själv. Och inte heller då får man riktigt rättvisande resultat. Eftersom man som individ hela tiden utvecklas och förändras. Man är helt enkelt inte samma person idag som man var igår, eller som man kommer vara i morgon.

Men behovet av att jämföra sig med andra har också med balans att göra, eller avsaknaden av balans. För behovet handlar både om bekräftelse, osäkerhet och rädsla. Allting grundar sig i avsaknaden av inre trygghet. När tryggheten inte finns inombords söker man den istället runt omkring sig. Skillnaden mellan inre och yttre trygghet, är att den inre tryggheten finns alltid där, och den är inte beroende av någon annan. Medan yttre trygghet är något som snabbt kan ändra sig och därför hela tiden måste valideras. Den försätter dig också i en beroendesituation, där du är beroende av faktorer utom din kontroll. Och det blir upp till deras godtycke om din trygghet upprätthålls. En situation som lätt skapar stress, rädsla och frustration.

Eftersom den naturliga jämvikten är balans, krävs en arbetsinsats för att en obalans ska kunna upprätthållas. I det här fallet i form av all den energi man tvingas lägga på stress och oro. Så fort man slutar tillföra den energin, tynar obalansen och behovet av yttre trygghet bort. Istället växer det fram ett inre lugn och en inre trygghet. En trygghet som inte kräver att man vinner jämförelser med andra för att ha ett värde, ett liv och en framtid.